Vad är idén med att studera filosofi – Wittgenstein, Alain Badiou

Det berättas att Wittgenstein på en promenad med sin student och vän Norman Malcolm hösten 1939 såg en löpsedel på vilken det stod att Tyskland anklagade den brittiska regeringen för att stå bakom ett nyligen gjort attentat mot Hitler. Malcolm kommenterade löpsedeln med att säga att sådant inte är förenligt med den brittiska ”nationalkaraktären”. Wittgenstein blev rasande och ännu fem år senare återkom han till händelsen i ett brev till Malcolm: ”Närhelst jag tänkte på dig kunde jag inte låta bli att tänka på en viss incident som tycktes mig mycket viktig … din kommentar om ‘nationalkaraktär’ chockerade mig med sin primitivitet. Jag tänkte: vad är idén med att studera filosofi om det enda det gör är att du med någorlunda trovärdighet kan diskutera svårbegripliga frågor som berör logik etc., om det inte förbättrar ditt tänkande om de viktiga frågorna i vardagslivet, om det inte gör dig mera samvetsgrann än vilken som helst journalist i användandet av farliga uttryck ”.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Alain Badious inlägg om det franska språket i Barbara Cassins uppslagsverk Dicitionary of Untranslatables, a Philosophical Lexicon (ursprungsverket: Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intruduisibles). Jag citerar den engelska versionen:

We know of course (and this is the primary theme of this dictionary) that nothing peremptory can be said about languages that will not be disproven by some writer or poem or other. It is thus rightly or wrongly we sometimes envy the power of German to lay out in an idolatrous semantics the depths offered by infinite exegesis. We also sometimes wish for the descriptive and ironic resources of English – this marvelous texture of the surface, the argumentation always circumscribed – which does not totalize anything since the grammar is never that of here and now. And even the branching of Italian – when we stop thinking that it muddles everything at will and is running thirty different coversations at once / — /. // But this is not the style of French. We could show how Heidegger, despite the sometimes pious style of his interpreters and translators, becomes, in French invincibly clear and almost monotonous.

Citat belyser på ett kompakt sätt de mest klumpiga klyschorna om brittisk, tysk, italiensk och fransk nationalkaraktär: Engelsmännen är ytliga pragmatister, tyskarna försjunkna i lullig metafysik, Fransmännen är klartänkta rationalister och italienarna babblande virrpannor. Så – för att följa Wittgenstein, och även med hänvisning till att han verkade på tyska i England -: vad skall man med filosofi till om den inte leder till annat än konventionella oetiska klumpigheter av detta slag? I Badious fall förvärras det hela av att hans tänkande gör anspråk på att bryta med samtida filosofis språkfixering. Det är svårt att tro att en filosof som skriver på det här sättet om nationalspråk har en särskilt utvecklad språksyn. Finns det alls någon trovärdighet i en kritik av språkfixering om den som uttalar kritiken själv verkar vara rotad i ett nationalromantiskt språktänkande?