Månad: januari 2015
Ur bokhyllorna, V: Bonniers Nya lyrikserie 1961-1968
a
Fler recensionssexemplar som jag ärvt av min pappa. Sammanlagt 21 böcker ur Bonniers Nya lyrikserie. Nya lyrikserien gavs ut 1961-1968 i 56 volymer om högst 32 sidor var. Kända författare som debuterade i serien är bland annat Lars Norén, Göran Sonnevi, Jesper Svennbro och Staffan Söderblom. Även bl.a. Barbro Lindgren och Ingmar Lemhagen gav ut böcker i Nya lyrikserien.
När jag bläddrar i böckerna hittar jag lappar instuckna i en del av dem. I Min elefant och andra dikter (1966) av Gabrielle Björnstrand finns en gulnad lapp med texten: ”Var snäll mot Gunnar Björnstrands dotter….. Tycker Greta B.” Med tanke på att Gabrielle Björnstrand 1966 var 19 år gammal kan man verkligen hoppas att kritiken hon fick var snäll. Hennes pappa skådespelaren Gunnar Björnstrand är känd för sina många roller i filmer av Ingmar Bergman och lappskrivaren Greta B antar jag att är Greta Brotherus, mångårig teaterkritiker på Hufvudstadsbladet.
Min pappa tycks inte ha recenserat de här böckerna i första hand för Hufvudstadsbladet utan för den Helsingforsiska kvällstidningen Nya Pressen (nedlagd 1974). I en av böckerna (Kerstin M. Lundberg: Psykodrama, 1966) finns mellan sidorna en samling lappar med överskriften Nya Pressen, och sedan, rad för rad: Bok, Författare, Förlag och Recensent (=Mickwitz). I rutor längst ner står Utgivningsdatum, Önskat recensionsdatum, Inkommit och Publicerad. Undrar om man nuförtiden på den enda kvarvarande svenskspråkiga huvudstadstidningen HBL arbetar så här metodiskt med bokrecensioner? Det framgår av lapparna att min pappa 1966 bland annat recenserade Gösta Fribergs Ögat i bombsiktet och Tomas Tranströmers Klanger och spår för Nya Pressen.
En svenskspråkig kvällstidning i Finland som systematiskt recenserade rikssvensk lyrik, andra tider.
Ur bokhyllorna IV: Gunnar Ekelöf, Dīwān över fursten av Emgión 1965
a
Det här exemplaret av Dīwān över fursten av Emgión är ett förhandsexemplar som jag ärvt av min pappa. Min pappa var förutom författare (poet i första hand) också på 1960-talet kritiker, och det är i den egenskapen som han fick den här boken.
Dīwān över fursten av Emgión är inledningen till Ekelöfs Dīwāntrilogi. De övriga delarna är Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden, som blev Ekelöfs sista bok. Trilogin är en mäktig avslutning på en av den svenska litteraturens viktigaste författarskap någonsin. Av de tre böckerna äger jag inte Sagan om Fatumeh.
En dikt jag funderat mycket på:
a
a
Jag planerade länge – och gör det egentligen fortfarande – någonting essäaktigt om riktningar, dimensioner och rum i poesi. En av texterna jag skulle skriva om var just den här dikten.
Också passionen har dimensioner. Men i dikten ovan händer mycket mer än en snabb blick på den avslöjar. För den uppmärksamma och fördjupande läsaren uppstår en känsla av svindel när hon läser den.
Jag har två exemplar av Dīwān över fursten av Emgión, det till höger är av en senare upplaga, femte-sjunde tusendet:
a
Ur bokhyllorna III: Morfars pappas klippböcker
a
Min morfars pappa Julius Holmberg, son till ångbåtskaptenen Mauritz Holmberg, var något av en samlarnatur. Jag har två av hans klippböcker, men det finns tiotals av dem bevarade. Julius fyllde böckerna med tidningsklipp, postkort, frimärken, sedlar och slantar, egenhändigt tagna fotografier av döda människor på Helsingfors gator, ransoneringskuponger från första världskriget, brevväxlingar med personer som han trodde att kunde bevisa att den ryska prinsessan Anastasia levde och mådde väl i Wien, socialistiska pins och gudvetvad.
a
a
Julius Holmberg hade ett färggrant liv som omfattade ett stort antal (korta) karriärer. Bland annat hade han en ädelstensagentur med verksamhet i Ural (därav hans intresse för tsarfamiljen som avrättades i Jekaterineburg där han hade en anställd på plats som påstod att Anastasia hade överlevt), en bokhandel som låg vid Salutorget i Helsingfors (Akademiska bokhandeln konkurrerade ut den), en pressbyrå som han med bitterhet anklagade Amos Anderson för att ha konkurrerat ut, o.s.v.
a
a
På bilden ovan ett exemplar av Åbo Tidningar, arkiveringsvidrigt fastlimmat vid klippbokssidan. Vad kan vi då läsa i tidningen den 3 februari 1821, jo något som klingar bekant: ”Vid samma tid då Engländarne erövrade Java hade Sultanen av Palembang (på ön Sumatra) utan någon gifwen anledning, låtit på det rysligaste sätt mörda alla Europeer och infödde som hörde till Holländska Factoriet.” (Jag vill minnas att lokalborna i det sk Ostindien kallade Holländarna för de rödhåriga djävlarna på grund av deras extrema brutalitet.) Den 7 april samma år är vi i andra änden av världen, men europeerna har varit i farten även där ”I senare tider har man gjort många intressanta upptäckter, hwilka klarligen ådagalägga, det, redan före Columbus, Europeer bebott America, och derstädes slagit ner sina bopålar.”
Andra tidningar limmade in i eller på annat sätt bifogade till klippboken är Finlands Allmänna Tidning (1849), Wiborg. Tidning för Litteratur, Handel och Ekonomi (ordningen!) (1855) och Helsingfors Tidningar (1859). I något skede också fanns också första numret av Hufvudstadsbladet instucket i klippboken, men det tycks ha försvunnit.
Till slut en påminnelse om vad hat – ett ord som många använder lättvindigt – konkret är, gatubilder från inbördeskrigets Helsingfors 1918:
a
a
När det fanns tigrar i Frankrike
a
Hemhämtat från Paris.
En kaskelot
a
Loppmarknadsfynd.
Ur bokhyllorna II: E. J. Stagnelii Samlade skrifter (1824, 1826)
a
Sedan 1990-talet har jag läst och funderat en hel del på Keats och Shelleys poesi. Därför var det en händelse för mig när jag på 1990-talet också upptäckte Stagnelius, en författare helt samtida med Keats och Shelley och på samma höga nivå som de. Att inse att jag själv verkade och skrev i en litteratur och en tradition med ett sådant djup som Stagnelius representerar kändes uppmuntrande och uppmanande.
a
a
I min poesihylla finns del 1 och 3 av Stagnelius samlade skrifter, utgivna bara ett år efter hans död (Stagnelius levde 1793-1823) i redaktion av Lorenzo Hammarsköld (förfader till Dag Hammarsköld). Böckerna är tryckta på lumppapper och typografin är delikat och spröd. Jag har ärvt/fått de här två volymerna av min mamma som i sin tur måste ha ärvt dem av sin pappa. På pärmen och titelbladet finns skrivet namnet Roschier, vilket var min morfars mammas efternamn. Böckerna verkar ha gått i släkten länge.
a
a
Roschier var en österbottnisk prästsläkt, men min morfars mamma Ainikki Roschier bodde i Helsingfors. Ainikki var utbildad sjuksköterska, ett yrke hon aldrig utövade. Istället arbetade hon som biblioteksbiträde, bland annat i Berghäll. Ainikki Roschier skilde sig tidigt från min morfars pappa och hade ingen kontakt med honom resten av sitt liv. Hon bodde med sin son i underhyresrum och flyttade ofta, emellanåt när de inte fick tag på rum att hyra var de tvungna att bo hos släktingar. Min morfar återtog kontakten med sin pappa först som vuxen efter att hans mamma dött.
I Stagnelius samling Liljor i Saron, del 2 (1821) finns en serie elegier. Av dem kom den sjätte elegin att betyda mycket för mig i slutet av 1990-talet:
a
a
En av de bärande tankarna i den här dikten är det swedenborgska konceptet om det himmelska äktenskapet. (En annan poet som Swedenborg betytt mycket för är William Blake: http://www.swedenborg.com/emanuel-swedenborg/influence/)
