Arkiv för november, 2014

En anekdot med kläder

För några år sedan, på den tiden när Tarja Halonen var president, blev jag av någon svårbegriplig anledning bjuden på middag till presidentens slott. Blyg och asocial poet som jag är ägnade jag största delen av middagen och minglet åt att studera de övriga gästerna. En av de få jag faktiskt hade en pratstund med var en känd finlandssvensk kulturpersonlighet. Så som det brukar när män träffas kom samtalet in på kläder. Min vän Kulturpersonligheten berättade att han köpt en Bosskostym för presidentmiddagen, och att han på varuhuset Stockmann träffat en annan känd finlandssvensk kultupersonlighet som även han köpte en bosskostym för samma tillställning. Följdfrågan var uppenbar: var även min kostym av märket Boss, och visste jag att Hugo Boss hade varit Hitlers hovskräddare? Ibland är munnen snabbare än tanken: ”Nej, min kostym är en Dressmankostym, men kanske Dressmann var Goebbels hovskräddare?”

Ekonomer för invandring

http://www.kauppalehti.fi/etusivu/suomen+tyomarkkinat+tarvitsevat+maahanmuuttajia/201411709398

Handlar det om att att företagen vill ha billig arbetskraft, om att skapa en ny underklass? Eller handlar det om att justera befolkningspyramiden, rädda skattebasen så att det även i framtiden går att finansiera ett välfärdssamhälle?

Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur

Här finns ett utdrag ur Ebba Witt-Brattströms bok Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur:

http://hbl.fi/kultur/2014-11-23/685596/ett-rafflande-maktovertagande-pa-kulturens-slagfalt.

Witt-Brattström är en litterär debattör som på ett ofta välbehövligt sätt ruskar om i diskussionen. Men ibland blir det lite väl slängigt, så som här. Helt utan att ta ställning till Kris, som var ett lokalt svenskt fenomen som jag inte är speciellt insatt i (Stockholm: fint och viktigt, men inte världen), kan man väl bara konstatera att man måste vara ganska okunnig ifall man menar att ”Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen”. Stackars Adorno, stackars Derrida, dessa de mest politiska av tänkare. Och varför inte Levinas också? Då skulle också etiken behändigt åka ut i samma släng? (Inga av dessa författare eller tänkare har förövrigt något specifikt att göra med 1980-talet, snarare då 1960-talet och tidigare.) Och Frostenson, Jäderlund&c:o är egentligen 70-talister som av krisgossarna tvingades till förklädnad? Och alla de kvinnliga tänkare runtom i världen som fick sitt genombrott från 1960-talet och framåt och som var så viktiga på 1980-talet, vart försvann de?

Så undrar jag även vart 60-talsfeminismen försvann – hos Witt-Brattström och andra? Det oerhört viktiga och ofta nästan avgörande resultatrika arbete som de som var aktiva på 60-talet gjorde verkar helt försvinna i detta litteraturpolitiska svall. Perspektivet är väldigt begränsat, reducerat på ett sätt som är typiskt om man decennietänker.

Förbehåll: inte heller jag har någonsin förstått Stig Larssons storhet, och även jag retar upp mig på mycket hos Norén och Knausgaard, bl.a. av just de orsaker Witt-Brattström nämner i intervjun i samma nummer av Hbl.



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund