Rent, rätt och rikt språk?

När jag läser Deleuze&Guattaris bok om en mindre litteratur infinner sig en misstanke om att de inte riktigt förstår vad det innebär att vara i språklig minoritet och att vara språkminoritetsförfattare. Eller är det så att Deleuze&Guattari egentligen har en förvånansvärt konventionell uppfattning om vad språk är?

Nåväl, vi får alltså gå ännu längre, driva denna deterritorialiseringsrörelse hos uttrycket ännu längre. Det finns två möjliga sätt. Man kan på konstgjord väg berika detta tyska språk / – – – / [eller] satsa på det tyska språket som det är i Prag, i själva dess fattigdom”

Och:

Det tyska språkets situation i Prag, såsom ett utarmat språk som blandats med Tjeckiska och Jiddish”.

Hur kan ett språk som blandats med andra språk vara någonting som är utarmat? Härifrån (svenska i Helsingfors) sett är rent och rätt språk – majoritetens regelkonstruerade språk, vare sig det är svenskan i Sverige eller finskan – det som är fattigt och instängt. Språk som rör sig på gränsen till andra språk, språk som (i lexikon, i grammatik) överskrider gränserna både till det ”egna” språket och till andra språk är språk som är både fritt och rikt, bland annat just därför att det på många sätt är fel språk.

Citaten är tagna ur Gilles Deleuze & Felix Guattari: Kafka, för en mindre litteratur.

Uppträder på bokmässan i Helsingfors 2019…

Omöjligt
a
… så här:
a
Diktens vida spelrum
Ralf Andtbackas och Peter Mickwitz diktverk baseras på ett språkexperimenterande grepp medan Henrik Janssons prosalyrik har hög konkretionsnivå. Alla tre använder poetiska medel, samtidigt som både det egna livet och själva skrivprocessen blir en integrerad del av texterna.
Arr. Förlaget, Scriptum
Intervjuare: Katarina Gäddnäs
Torsdag kl 19.00
Fiskehamnen
a
Vitamin för själen – poesiläsning
Lyssna på dikter om kärlek, glömska och sönderfall med höstens aktuella poeter! Medverkande: Rosanna Fellman, Peter Mickwitz, Ralf Andtbacka, Annika Sandelin
Fredag 25.10 kl 16.30
Blåbärslandet

Kafka, arg poet

 

Den franska litteraturforskaren Pascale Casanova (1959-2018) gav 2011 ut boken Kafka en colère 2011 (på engelska Kafka, Angry Poet, 2015). Så här avslutar Richard Lachmannn sin recension av den (det halveta jag):

Casanova’s message is directed not just at analysts like us but also at the oppressed. She argues that understanding one’s situation is the basis of resistance, and understanding needs to be both specific to one’s situation and capable of finding parallels to other dominated peoples, as Kafka succeeded in doing. Kafka offers tools that differ from the ones that Bourdieu or most of us employ. If “the greatest obstacle to freedom lies in submission to authority, in the symbolic potency of power, in the most dominated themselves internalizing a belief in the necessity of obedience to authority which consequently has no need to impose itself by force,” then the dominated and we as analysts can undermine that authority using the tools that Kafka employs in his fiction: unreliable narrators to expose cant and the cruelty of power, and to show the differing yet parallel ways in which domination transforms the oppressors and the oppressed. Kafka’s place on the periphery of the literary world gave him an opening to innovate that elevated him to the apex of twentieth century literature. Those tools can be used by the oppressed in other circumstances. Casanova rightly acknowledges, “In no way did [Kafka] harbor the illusion that he would win out.” Neither should we as academics think that we will win out. However, radical honesty and intellectual innovation are their own victories, ones not available to oppressors.

http://www.publicseminar.org/2018/11/franz-kafka-sociologist-of-domination/