Leksikon, sett att läsa på Helsingfors bokmässa 2018

Fredagen 26.10. klo 13-13.30 på Tölö-scenen diskuterar jag (på finska) med poeten Kaija Rantakari (aktuell i år med den fina diktsamlingen Koko meren laajuus, Hela havets vidd, ). Utlovas: en vildvuxen diskussion om poesi, språk, neurologi och mycket annat. Arrangör: Nuoren voiman liitto.

Lördag 27.10.2018 • kl. 13:30-14:00, Totti-scenen: Leksikon. Sett att läsa, en ordlista på drygt 500 felskrivna och missförstådda ord, till exempel snabbla, vågmästartroll och septämbar. Listan åtföljs av en essä som bland annat handlar om dyslexi, läsandets neurologi och hur nonsens kunde vara ett bevis på guds existens. Essän besvarar också frågan om varför ljudböcker inte är litteratur. Intervjuare: Katarina Gäddnäs. Arrangör: Ellips förlag.

Sett att läsa, utkommer i oktober

Min nästa bok, Leksikon, sett att läsa, utkommer i oktober på förlaget Ellips. Leksikon är en ordlista på drygt 500 felskrivna och missförstådda ord, till exempel snabbla, vågmästartroll och septämbar. Boken innehåller också en essä som bland annat handlar om dyslexi, läsandets neurologi och att nonsens kunde vara ett bevis på guds existens. Essän besvarar också frågan om varför ljudböcker inte är litteratur.

Vad är idén med att studera filosofi – Wittgenstein, Alain Badiou

Det berättas att Wittgenstein på en promenad med sin student och vän Norman Malcolm hösten 1939 såg en löpsedel på vilken det stod att Tyskland anklagade den brittiska regeringen för att stå bakom ett nyligen gjort attentat mot Hitler. Malcolm kommenterade löpsedeln med att säga att sådant inte är förenligt med den brittiska ”nationalkaraktären”. Wittgenstein blev rasande och ännu fem år senare återkom han till händelsen i ett brev till Malcolm: ”Närhelst jag tänkte på dig kunde jag inte låta bli att tänka på en viss incident som tycktes mig mycket viktig … din kommentar om ‘nationalkaraktär’ chockerade mig med sin primitivitet. Jag tänkte: vad är idén med att studera filosofi om det enda det gör är att du med någorlunda trovärdighet kan diskutera svårbegripliga frågor som berör logik etc., om det inte förbättrar ditt tänkande om de viktiga frågorna i vardagslivet, om det inte gör dig mera samvetsgrann än vilken som helst journalist i användandet av farliga uttryck ”.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Alain Badious inlägg om det franska språket i Barbara Cassins uppslagsverk Dicitionary of Untranslatables, a Philosophical Lexicon (ursprungsverket: Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intruduisibles). Jag citerar den engelska versionen:

We know of course (and this is the primary theme of this dictionary) that nothing peremptory can be said about languages that will not be disproven by some writer or poem or other. It is thus rightly or wrongly we sometimes envy the power of German to lay out in an idolatrous semantics the depths offered by infinite exegesis. We also sometimes wish for the descriptive and ironic resources of English – this marvelous texture of the surface, the argumentation always circumscribed – which does not totalize anything since the grammar is never that of here and now. And even the branching of Italian – when we stop thinking that it muddles everything at will and is running thirty different coversations at once / — /. // But this is not the style of French. We could show how Heidegger, despite the sometimes pious style of his interpreters and translators, becomes, in French invincibly clear and almost monotonous.

Citat belyser på ett kompakt sätt de mest klumpiga klyschorna om brittisk, tysk, italiensk och fransk nationalkaraktär: Engelsmännen är ytliga pragmatister, tyskarna försjunkna i lullig metafysik, Fransmännen är klartänkta rationalister och italienarna babblande virrpannor. Så – för att följa Wittgenstein, och även med hänvisning till att han verkade på tyska i England -: vad skall man med filosofi till om den inte leder till annat än konventionella oetiska klumpigheter av detta slag? I Badious fall förvärras det hela av att hans tänkande gör anspråk på att bryta med samtida filosofis språkfixering. Det är svårt att tro att en filosof som skriver på det här sättet om nationalspråk har en särskilt utvecklad språksyn. Finns det alls någon trovärdighet i en kritik av språkfixering om den som uttalar kritiken själv verkar vara rotad i ett nationalromantiskt språktänkande?

Historien upprepar sig aldrig, men –

 

Robert Musil om hur undantag förvandlas till norm och hur det friskas motståndskraft bryts ner:

Den stackars kvinnan måste sedan uppleva att det i hela Europa vaknade en anda av nationalism, som förde med sig en våg judeförföljelser, vilka förvandlade hennes man, så att säga i hennes armar, från en aktad fritänkare till en av upplösningstendenser besmittad avkomling av främmande ras. Till en början hade hon upprest sig emot det med en ´storsint själs´ hela inneboende förbittring, men med åren bröts hennes motståndskraft av denna naivt grymma fientlighet som grep sig omkring mer och mer, och den allmänna fördomen berövade henne modet.

Kafkas yxa

Det finns ett berömt citat av Kafka:

Jag menar att vi bör läsa enbart sådana böcker som sårar och hugger i oss. Om boken vi läser inte väcker upp oss med ett slag i huvudet, varför läser vi den alls i så fall? För att den skall göra oss lyckliga, såsom du skriver? Gode Gud, vi vore lyckliga just precis om vi inte hade några böcker alls, och det slags böcker som gör oss lyckliga är sådana böcker som vi kunde skriva själva om vi vore tvungna. Men vi behöver böcker som drabbar oss som en katastrof, som vållar oss djup sorg såsom när någon vi älskat mera än vi älskar oss själva dör, såsom om vi blev förvisade till skogar långt borta från alla människor, såsom ett självmord. En bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Detta är min tro.

Också Adorno såg denna strävan hos Kafka:

Till utgångspunkterna hos Kafka hör att den behärskade relationen mellan text och läsare rubbas i grunden. Hans texter är inte gjorda för att upprätthålla ett konstant avstånd mellan dem och deras offer, utan snarare för att uppröra deras känslor till en punkt där berättelsen skjuter fram mot dem som ett lokomotiv i en tredimensionell film. Sådan aggressiv fysisk närhet underminerar läsarens vana att identifiera sig med personerna i romanen.”

Tanken att läsaren skall kunna identifiera sig med det lästa – vara trygg och sig själv – är ett krav som så ofta ställs på litteraturen att man kunde tro att det skulle finnas ett utbrett motstånd mot det bland författarna. Citaten ovan ger oss en helt annan syn på vad litteratur är: de säger satt litteratur inte finns till för att spegla oss, göra oss synliga inför oss själva, utan för att förändra oss, göra oss andra än vi tror vi är, och att att förändras är en smärtsam, våldsam, process.

*

I kontrast till den fysiska brutalitet dessa citat frammanar kan det vara bra att komma ihåg att Kafka också har kallats för en av alla tiders största humorister, av bland andra Borges.