Solen går ner, nästa bok…

… diktsamlingen solen går ner det verkar omöjligt, 8 utkommer i februari 2019 på Förlaget.

solen går ner det verkar omöjligt består av åtta gånger åtta dikter som sammanlagt utgör ett skrivexperiment. Samlingen är skriven under åtta dagar, åtta dikter varje dag. Dikterna i solen går ner det verkar omöjligt är oredigerade, skrivprocessen förbjöd omskrivningar och ändringar. Vad händer när man skriver så här, varför skriva så här? Boken avslutas med en essä som bland annat svarar på de frågorna men som också diskuterar mera allmänt språk och poesi.

fullkornsbrödet och de spetsiga ljuden i trapphuset
smulorna i håret och koltrasten på fönsterbrädet
en person med utsträckta armar ligger över bordet
visa tungan tugga naglarna kontrollera näsan
gafflarna som skramlar i lådan vad håller de på
begränsade ljudvärld: att höra hemma
äggskalens prassel i soppåsen den torra huden
fågeln på fönsterbrädet säger någonting viktigt

 

Pärm: den strålande Emma Strömberg.

SolenGarNer_omslag

Somaliland, Passport Somaliland

 

I dagens Guardian finns en stor och informativ artikel om Somaliland:
https://www.theguardian.com/news/2018/jul/20/when-is-a-nation-not-a-nation-somalilands-dream-of-independence

2012 gav jag ut den lilla boken Passport Somaliland på det förträffliga lilla förlaget Ellips. Somaliland är i motsats till Somalia en fungerande demokratisk stat som sedan självständighetsförklaringen 1991 också har haft fred. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. I Passport Somaliland kontrasterar jag Finlands och Somalilands första tjugo självständiga år mot varandra:
https://petermickwitz.com/2015/09/20/somaliland-och-suomaliland-ur-passport-somaliland-ellips-2012/

förstenad

 

 

som jag en skugga kvargömd som inte var
som gungar i grenar av tid som inte varar

ett tryck i moln av sten av krossat fjäderben
som ett vitögt skatskeletts skrapande skrik

mellan tungt och lätt, mellan jag och lätt, känna
de tidiga lyckliga blåa morgonhimlarna hugga

riva i denna döda spegelbild av det som blev
en hemlighet pressad i sten alltför tidigt sent

 

ur för vad kroppen är värd,  (c) Peter Mickwitz 2004

 

Se även: Anteckningar kring en dikt av Samuel Beckett;
https://petermickwitz.com/2013/02/13/anteckningar-kring-en-dikt-av-samuel-beckett/

 

microraptor13

 

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

europa

 

Hela europa är täckt av gråblå is som korsas av linjer skärmärken skråmor i algrött tjugo kilometer is under vilken ett 100 kilometer djupt hav är ständigt satt i rörelse av väldiga tidvattenkrafter vågrörelser som alstrar värme europa är ungefär lika stor som den måne som kretsar kring jorden månen drömsatellit europa är det enda stället i solsystemet där det kan finnas liv förutom här där jag skriver det här enligt vissa beräkningar kan det finnas så mycket syre i europas hav att där kunde existera organismer stora som fiskar det finns planer på att låta en robotmask borra sig genom isen för att ta reda på vad som döljer sig i djupen men hur skulle det då gå för det ekosystem som kanske finns i europas hav om maskroboten försatte det ur balans förde med sig smittan åstadkom en pandemi likmasken skärsåren som täcker isen på europa har namn eufemenus kadmos minos tektamus fineus radamanthys på europa finns nästan inga kratrar det är tvåhundra grader kallt på europas yta men isen är ett tjockt täcke som värmer drömmen om att vi inte är ensamma i rymden universum världsalltet drömmen om organismer stora som fiskar drömmen om liv i rymden jag har aldrig förstått det här med att inte klara av kunna vilja vara ensam i universum frågan som är större än allt alltet universum är hur lära sig vara ensam på jorden i europa i finland i helsingfors på topeliusgatan vid datorn här där det finns liv avståndet mellan jupiter och europa är 671 000 kilometer avståndet mellan jupiter och jorden varierar mellan 620 miljoner kilometer och 928 miljoner kilometer och europa är den plattaste slätaste jämnaste himlakroppen i hela vårt solsystem.

Ur som du gör dina cirklar runt detta utanför (2012)

 

”‘Are we alone in the solar system?’ is a question we are actively seeking to answer with Mars rovers and future missions to the moons of Jupiter and Saturn, where the conditions necessary for life may be present on multiple worlds. But even here, the use of ‘alone’ in the question is problematic. Would we be alone if the universe were full of microbes? Would you feel alone stranded in a deep cave with no meens of escape and a billion bacteria for company?  If not being alone means having intelligent beings to communicate with – sofisticated creatures that build civilisations, have feelings, do science and respond emotionally to the universe, then we have our answer in the solar system. Yes – Earth is the only world that is home to a civilisation, and we are alone.”

Brian Cox (Human Universe 2014)