Örnen och kråkan recenserar

Solen går ner det verkar omöjligt är ingen diktsamling som stillsamt rullas fram från en punkt till en annan, texten rör sig oroligt in och ut ur medvetandet. Som bäst blir det när Mickwitz för en inre dialog som verkar närmast omedveten om att det han skriver ska komma att publiceras. Som mest glimrar det till när han verkar ha tappat det helt, dikterna når en närmast absurd och galen punkt, lämnar en plats åt det skeva och överraskar med dunkel komik.

 

http://ornenochkrakan.se/uncategorized/den-ensamma-sysslan/

Provokation!

 

https://www.forlaget.com/peter-mickwitz-litteratur-som-konst-tillbaka-till-modernismen/

 

För inte så länge sen läste jag av en slump Anthony Doerrs roman All the light we cannot see (på svenska Ljuset vi inte ser). Det är en roman som 2015 fick Pulitzerpriset och som man därför kunde tro att är konstnärligt viktig. På baksidan till Doerrs bok kan man läsa en av de mest extrema hyperboler jag någonsin stött på i branschen, detta är nämligen en roman som är skriven på ett ”språk som flödar över av så levande metaforer att det höjer ribban för vad litteratur har förmåga att åstadkomma”. Verkligheten är den att All the light we cannot see är en bok som på det stora hela helt saknar språkligt-litterära komplikationer.