Archive for the 'Läsning' Category

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.

Låt detaljen förstöra helheten – två tavlor av Pieter Brueghel

 

I samband med ett bokprojekt som jag försöker komma igång med har jag läst mig in på flamländsk landskapskonst från 1500- och 1600-talen. Som en biprodukt av den läsningen några tankar kring två tavlor av Pieter Brueghel (ca 1525-1569):

 

den-goda-jorden-v

 

Här har vi ett landskap (från ca 1557) med en lantbruksscen; i förgrunden till vänster sår en man. En första komplikation – att denna tavla inte är vad den utger sig för – kan vi se till höger nere i backen: det verkar som om det samtidigt som sådd pågår skulle finnas högväxt säd. Men inte nog med, det ser också ut som som om en del av den höga säden redan skulle ha skördats – trots att den inte är helt mogen. Sådd, växt och skörd samtidigt.

Låt oss lägga jordbruksproblematiken åt sidan och ge en helt annan mening åt tavlan. Vad tavlan beskriver är Jesus första liknelse, Liknelsen om sådden, Matteus 13, 3:8. :

”En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.”

Men hur så? Hur skall vi kunna se – vi som har ögon – att den här tavlan faktiskt återger en biblisk scen? Om inte någon uttryckligen berättar det för oss så finns det ingenting i tavlan som pekar mot Matteusevangeliet? Nyckeln finns i bakgrunden, nere vid stranden. För där nere, framför en folkklunga, förbereder sig Jesus att berätta liknelsen:

”Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.”

 

den-goda-jorden-iv-predikan

 

Som bekant handlar Liknelsen om sådden om ordet; om att sprida ordet. Och kontentan – som påminner om hur många författare ser på sitt skrivande – är att bara de rätta – rättrogna – läsarna skall förstå (och belönas).

Det intressanta är att vår förståelse av den här tavlan kräver ett helt annat fokus än fokus på det uppenbara; det är bakgrunden som avslöjar för oss vad förgrunden framställer. Om vi inte lägger märke till den lilla klungan lång där borta på stranden förblir tavlan för oss en pittoresk och lite naiv 1500-talsmålning. Tavlan verkar säga att bara noggrann läsning av detaljer och att ge uppmärksamhet åt det som verkar vara oviktigt kan hjälpa oss att alls se.

*

En annan, mera känd, tavla av Brueghel ser ut så här:

 

ikaros-flykt

 

Också här finns en berättelse i bakgrunden, bokstavligen. Den här gången handlar det inte om bibeln utan om antik mytologi. Ser ni de två benen som sticker upp i havet framför skeppet? Det är slutet på Ikaros flykt, han som flög så nära solen att hans vaxvingar smalt. Tavlan heter alltså Ikaros flykt (ca 1565), och även här är det en liten detalj som ögat först inte alls fokuserar på som avslöjar tavlans tema, kanske budskap. Inte nog med att Ikaros redan fullbordat sin flykt och sitt fall, han – som i sig är en liten detalj på tavlan – har redan nästan helt försvunnit ur bilden, bara två spretande ben återstår att se.

W.H. Auden har skrivit en känd och lite pratig dikt (Musee des Beaux-Arts, 1938med utgångspunkt i Brueghels Ikaros flykt. Diktens andra och avslutande strof lyder så här:

”In Bruegel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure: the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
Had somewhere to get to and sailed calmly on.”

Audens dikt har tolkats handla om världens likgiltighet inför lidande, vilket tycks bekräftas i Brueghels tavla av till exempel herden i bildens mitt som till synes demonstrativt vänder bort sitt ansikte från Ikaros tragedi. Men jag vill tro att vi även här måste se noggrannare och inte lägga egen tids- och människosyn platt på tavlan. Brueghels Ikaros flykt är full av fel och lager, och av tid som bokstavligen gått fram över tavlan.

Hur är det till exempel egentligen med solen som Auden beskriver som en likgiltig åskådare? För det första: solen är skyldig till Ikaros fall, vilket knappast är passivitet och likgiltighet. För det andra är solen helt fel avbildad: solen håller på att gå ner och en sådan sol smälter inte vaxvingar.

Auden visste det kanske inte, men ungefär samtidigt som han skrev sin dikt upptäcktes (1935) en annan version av Ikaros flykt (en kopia från 1590-talet). Denna andra version är mycket snarlik den första – mera kända – men skiljer sig på vissa förklarande punkter. Bland annat står solen mycket riktigt högt uppe på himlen och Ikaros smultna vingar är därmed följdriktiga. Men på denna andra version finns också något annat än solen på himlen, nämligen Daidalos, Ikaros far vars vingar inte smalt. Herdens bortvända ansikte får sin förklaring;  det handlar inte om att han är likgiltig inför det som händer utan om att han tittar uppåt, mot Daidalos.

Ytterligare fel i tavlan: plogmannen är klädd i adelskläder. Konsthistoriker har också påpekat att plogar på 1500-talsbilder alltid brukar dras av två hästar och att bara en häst inte skulle klara av arbetet. Här kan finnas ett dolt politiskt budskap som i det här sammanhanget dock är ett sidospår.

Ännu en detalj väcker vår uppmärksamhet. Till vänster i mörkret vid trädet syns en vit fläck. Tittar man noggrant ser man att där finns ett huvud.

ikaros-flykt-doing

Konsthistoriker har traditionellt tolkat det här som en död mans huvud vars kropp är övermålad, men inte övertygande kunnat förklara varför han finns med på tavlan. En dold död man, det låter spännande och mystiskt? Ja, men ändå inte, för enligt en nyligen gjord reflektografisk undersökning av tavlan är det inte en övermålad död man vi ser utan en övermålad man som utför sina behov (bajsar), en ganska ofta återkommande figur i Brueghels konst. Mera om det strax, efter en kort avvikelse:

Jag tror att Audens läsning av Brueghels Ikaros flykt är i grunden misslyckad därför att den försöker sammanfatta och påtvinga betydelse som tavlan själv livligt omintetgör. Brueghels konst är definitionsmässigt kaotisk, mättad med ironier och andra nålstyng som spräcker det uppblåsta, hans är en konst full av felheter och motsättningar, såväl konkreta som strukturella: Bakgrunden visar sig vara viktigare än förgrunden, detaljen förvandlar eller förgör helheten (läsningen, förståelsen), allting är hela tiden både förvirrande och överväldigande. Att av Brueghel göra andäktighet som i värsta fall gränsar till det banala är helt enkelt omöjligt. Ingenting i Brueghels konst är vördnadsväckande levnadsvisdom, men om där alls är visdom så är det visdom till den grad att vi inte längre vet vad vi skall göra med all denna visdom: https://www.youtube.com/watch?v=tboRw6CPXjI&t=2s . Det är alltför mycket helt enkelt.

Om vi nu till slut går tillbaka till Liknelsen om sådden och gör ytterligare en detaljgenomgång så kommer vi att hitta den bajsande mannen även på denna tavla. Vad kan det betyda? Så som vi redan sett så är det de små detaljerna i bakgrunden som är viktiga i den här tavlan.

 

den-goda-jorden-iv-detal-2

 

 

*

 

 

Not
Som referens en annan flamländsk framställning av Ikaros flykt. På denna tavla är allting rättare: Hela Ikaros syns, solen lyser på himlen, Daidalos är med i bilden, antalet hästar är två o.s.v.

joos_de_momper_icarus-2

Joos de Momper, den yngre, (1564-1635).

Det kom ett paket Herder på posten

 

rherder

 

Den europeiska nationalismens och xenofobins pånyttfödelse är det som präglat det politiska landskapet i Europa det senaste decenniet. Det har getts många förklaringar till vad det beror på. De flesta av de här förklaringarna bygger på att det handlar om sociala och ekonomiska orsaker. Själv tror jag att det som nu händer har betydligt djupare historiska och idéhistoriska rötter som det vore viktigt att kartlägga för att kunna förstå och bearbeta det som sker i Europa. Men de intellektuellas ovilja och oförmåga att göra det känns ibland nästan förbluffande. I Finland finns det till och med etablerade historiker som tror att den explosion av nynationalism, språkstrid, xenofobi och regelrätt rasism som vi sett under de senaste åren i Finland har sin början i den ekonomiska krisen 2008. Ändå vet var och en som varit utsatt för dem att t.ex. språknationalism och språkhets började bli rumsrena på nytt långt tidigare, senast i början av 2000-talet. Och var och en som befinner sig en minoritetsposition i Finland vet att allt detta funnits latent i det finländska samhället så långt tillbaka vi kan minnas. Det samma gäller också stora delar av det övriga Europa. Därför tror jag det är viktigt att gå till botten med detta och försöka förstå vad språk och historia betyder för europeisk nationalism. För ett sådant projekt är den tyska romantiken en självskriven utgångspunkt, och ur den idétraditionen tror jag det kan vara viktigt att lyfta fram just Herder vars betydelse för modern europeisk nationalism de flesta antagligen är ganska omedvetna om.

Att det här i hög grad även anknyter till poesin rent allmänt och för mig specifikt också till ett projekt som kanske kommer att likna en roman gör det ytterligare intressant och viktigt för mig att personligen läsa in mig på Herder. En annan viktig personlig aspekt är att jag själv tillhör en folkgrupp, minoritet, som definierar sig utgående från ett språk. Det ställer speciella och utmanande krav på mig när jag läser och skriver om språknationalism.

Modernism och modernism (Marjorie Perloff)

Jag har länge tyckt att den uppdelning där avantgarde och modernism ställs mot varandra är konstig. Modernism om något är avantgarde: det tidiga 1900-talets modernism – till vilken tradition bl.a. den finlandssvenska modernismen hör – var inget mindre än revolutionerande. För mig har modernism alltid betytt en mångfacetterad och omvälvande litterär epok under 1900-talets första decennier, medan det är uppenbart att man på många andra håll med modernism i första hand syftar på efterkrigstidens högmodernism, poesi som onekligen rätt långt saknar experimentvilja och vilja att omstörta.

I think the main change in my point of of view toward twentieth century poetry is that, as time has gone by, the big division between moderism and postmodernism that once seemed crucial no longer seems so. The real break came not in the sixties, as is somtetimes thought, but much earlier. Modernism was a revolution, we can see that now. – Marjorie Perloff, intervju i boken Poetics in a New Key (2013)

Den här idén måste dö – bokfynd i Berlin

berlinbok

Under en en vecka lång vistelse i Berlin i början av april besökte jag två bokhandlar som man som finländare bara kan drömma om. Pro qm http://www.pro-qm.de/ och Walther König https://www.buchhandlung-walther-koenig.de/koenig2/index.php?check_pass=true . Två bokhandlar till bristningsgränsen fyllda med böcker, bland dem drivor av böcker som tangerar mina intressen för överstora städer, ekonomi, konstens relation till naturvetenskaperna, filosofi, mm, mm. Självklart förköpte jag mig.

a

Några av mina byten:

The Internet Does Not Exist , e-flux journal (Sternberg Press 2015)
”The Internet Does Not Exist. Maybe it did exist only a short time ago, but now it only remains as a blur, a cloud, a friend, a deadline, a redirect, or a 404. If it ever existed, we couldn´t see it. Because it has no shape. It has no face, just this name that describes everything and nothing at the same time. Yet we are still trying to climb onboard, to get inside, to be part of the network, to get in on the language game, to show up on searches, to appear to exist. But we will never get inside something that isn´t there. All this time we´ve been bemoaning the death of any critical outside position, we should have taken a good look at information networks. Just try to get it. You can´t. Networks are all edges, as Bruno Latour points out. We thought there were windows but actually they´re mirrors. And in the meantime we are being faced with more and more – not just information, but the world itself.”

a

Henri Lefebvre: The Missing Pieces (Semiotext(e) 2014)
”The Missing Pieces is an incantatory text, a catalog of what has been lost over time and what in some cases never existed. Through a lengthy chain of brief laconic citations, Henri Lefebvre evokes the history of what is no more and what never was: the artworks, films, screenplays, negatives. poems, symphonies, buildings, letters, concepts and lives that cannot be seen, heard, read, inhabited, or known about. ”

a

Armen Avanessian, Andreas Töpfer: Speculative Drawing (Sternberg Press 2014)
”Speculative Drawing presents fifteen books – from monographs and translations to collections of essays – that emerged from the research platform Speculative Poetics, conceived by Armen Avanessian in 2011. This book gives a somewhat different introduction to contemporary speculative philosophy, raising questions on how thinking works and how thinking occurs in drawings or illustrations. How does a poetic thinking work that´s not about but with art.”

a
Och ett citat ur inledningen till boken: ”This is where poetics has its place: the creation of something that could not even have been imagined before it was produced and was, for that matter, impossible before it was real; the production of a novelty whose gensis cannot be explained via any causality but remains contingent: an artistic act that, ultimately, open up space for truth, always to be revised.”

a

In the Holocene, Ed. João Ribas, över 30 författare (MIT List Visual Arts Center 2014)
”In the Holocene proposes art as a speculative science, how artist investigate principles and phenomena more commonly associated with scientific or mathematical thought. Through the speculations and propositions of artists from nineteenth to the twenty-first centuries this volume proposes that art is an investigative and experimental activity, adressing what is explained through traditional scientific means: matter, time, energy, perception, etc. In this sense, both art and science can be seen to share an interest in knowledge and disrutive insights, yet are subject to different logics and conclusions.”

a

This Idea Must Die – Scientific Theories That Are Blocking Progress, Ed. John Brockman (Harper Perennial 2015)

Boken består av en lång rad små uppsatser skrivna av vetenskapsmän och -kvinnor. Här ett urval av idéer och teorier som enligt skribenterna inte förtjänar att fortleva:

a

Simplicity
The Universe
IQ
Entropy
String Theory (X2)
Cause and Effect
Race
Essentialism
The Self
Free Will
Common Sense
Things are either True or False
One Genome per Individual
Natural Selection is the Only Engine of Evolution
Universal Grammar
Languages Condition Worldviews
Big Data
Intelligence as a Property
The Continuity of Time
Homo Economicus
Economic Growth (X2)
Sciense is Self-Correcting
Only Scientists Can Do Science
The Scientific Method
Opposites Can´t Both Be Right
Culture
Anthropocentrcity
Geometry
Och förstås: The Illusion of Scientific Progress

Tigrar i Frankrike II

The world is full of things that represent either danger or opportunity, yet at any one time you aren´t concerned with most of them. Why? Because they are far from you. The tigers in countries across the ocean would eat you in a minute if they could, but you needn´t worry, because they are nowhere near you. This is the gift of space: almost everything is far away from us and can be ignored for the time being.

Imagine a world containing an enormous variety of objects without the organization of space. Anything might impinge on anything else at any time. There would be no distance to keep things separated.

Ur Lee Smolin: Time Reborn – From the Crisis in Physics to the Future of the Universe

tigrar i frankrike23012015_0000 (2)



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund