Against reading

 

Så här skriver det finska ljudboksförlaget Bookbeat:

Lukeminen on vain lyhyt henkäys ihmisen historiassa. Hengenveto, jonka vasta hetki sitten otimme. Mutta kuunteleminen. Ja tarinoiden kertominen. Sitä olemme tehneet aina. Koko ensimmäinen elinvuotemme on kuuntelemista, sillä muuta emme vielä osaa.”

(”Att läsa är bara en kort inandning i människans historia. Ett andetag vi tog för bara en kort stund sedan. Men att lyssna. Och berättelserna. Det har vi alltid gjort. Hela vårt första levnadsår är lyssnande, för vi kan ännu inget annat.”)

Kafka, arg poet

 

Den franska litteraturforskaren Pascale Casanova (1959-2018) gav 2011 ut boken Kafka en colère 2011 (på engelska Kafka, Angry Poet, 2015). Så här avslutar Richard Lachmannn sin recension av den (det halvfeta jag):

Casanova’s message is directed not just at analysts like us but also at the oppressed. She argues that understanding one’s situation is the basis of resistance, and understanding needs to be both specific to one’s situation and capable of finding parallels to other dominated peoples, as Kafka succeeded in doing. Kafka offers tools that differ from the ones that Bourdieu or most of us employ. If “the greatest obstacle to freedom lies in submission to authority, in the symbolic potency of power, in the most dominated themselves internalizing a belief in the necessity of obedience to authority which consequently has no need to impose itself by force,” then the dominated and we as analysts can undermine that authority using the tools that Kafka employs in his fiction: unreliable narrators to expose cant and the cruelty of power, and to show the differing yet parallel ways in which domination transforms the oppressors and the oppressed. Kafka’s place on the periphery of the literary world gave him an opening to innovate that elevated him to the apex of twentieth century literature. Those tools can be used by the oppressed in other circumstances. Casanova rightly acknowledges, “In no way did [Kafka] harbor the illusion that he would win out.” Neither should we as academics think that we will win out. However, radical honesty and intellectual innovation are their own victories, ones not available to oppressors.

http://www.publicseminar.org/2018/11/franz-kafka-sociologist-of-domination/

Bokvårens

är en helt annan boktid än bokhetshöstens. Hösten är för mig den kanske sämsta möjliga lästiden: kort, snabb, sluten – böckerna belägrade av banala krav som är helt främmande för det som gör litteratur viktigt. Våren är längre, lugnare, också ljusare öppen – på våren omges böcker och läsning av mera tid, kanske även av mera rum; det finns då sådan vidsträckthet som litteratur behöver för att betyda. Kommer det ut fler eftertanke och uppmärksamhet krävande böcker på våren än på hösten? Jag vet inte, bedöm själv; här ett litet urval av viktiga och intressanta böcker som kommer ut våren 2019:

Ralf Andtbacka; Potzdamer Platz – En dikt https://www.forlaget.com/bocker/potsdamer-platz-en-dikt/

Laura Lindstedt: Ystäväni Natalia http://www.teos.fi/kirjat/kaikki/2019-kev%C3%A4t/yst%C3%A4v%C3%A4ni-natalia.html

Maria Matinmikko: Kolkka https://www.adlibris.com/fi/kirja/kolkka-9789522345646

Ulrika Nielsen: Korta texter om det öppna och ouppklarade http://litteratur.sets.fi/bok/korta-texter-om-det-oppna-och-ouppklarade/

Markku Paasonen: Suurenmoinen huviretki http://www.teos.fi/kirjat/kaikki/2019-kev%C3%A4t/suurenmoinen-huviretki.html

När det myckna pratet är till ända – Örnulf Tigerstedt

 

Panem et Circenses.

 

Låt mig skåla för din frihet
din åtta timmars arbetsdag,
din odlade själ,
ditt framåtskridande
och dina andra undanflykter!

När det myckna pratet
är till ända,
när dina tjocka böcker äro skrivna,
din valkampanj avslutad
och mänskans heliga rättigheter
mottagit din djupa bugning,

låtom oss då mötas som bröder
och utan groll
träda in
genom den enkla sanningens portar:
den verkliga friheten,
gladiatorerna
och Ceasars nya Circus.

aa

Det kan tyckas nästan predestinerat att man blir en författare med fascist- och nazistsympatier om det i ens namn förekommer en hel flock av rovdjur: örn, varg och tiger. Örnulf Tigerstedt är numera så gott som bortglömd, men på 1930-talet var han både i Finland och Sverige en respekterad författare. Av en del ansågs han till och med vara en modernist av rang. Senare på 1930-talet blev Tigerstedt också något av chefsideolog för en grupp unga högerradikala finlandssvenska författare som kallade sig ”Det svarta gardet” och under kriget arbetade han inom Goebbels Europeiska författarförening. Det hela slutade med att han 1944 flydde till Sverige där han fick politisk asyl och där han bodde resten av sitt liv. Som kuriosa kan nämnas att Tigerstedt 1933-34 var ordförande för Finlands PEN-klubb.

Dikten Panem et Circenses ingår i samlingen Block och öde som utkom 1931. Den är tidstypiskt fascistoid i sitt förakt för såväl arbetarrörelse som borgerlig liberalism. Mänskliga rättigheter, arbetarrättigheter, demokrati och svaghet rent allmänt avfärdas med överlägset ironiskt sammanbitna läppar. Allt detta i kontrast till den ”enkla sanningen” som förutsägbart nog är ett våldsskådespel som utspelar sig i det nya Rom på ett nytt Colosseum, läs: i Mussolinis Italien.

Den i sammanhanget typiska dikotomin prat kontra handling finns också med i dikten: föraktet för ”det myckna pratet”. Det är vid det här temat jag skall stanna upp ett tag och göra en liten fördjupning. Det är uppenbart att ”Det myckna pratet” i ”tjocka böcker” för Tigerstedt inte kan leda fram till de enkla sanningarna, sanningarna som leder till att de småaktiga politiska motsättningarna upphävs och alla blir bröder. De enkla sanningarna låter sig uttryckas enbart på ett sparsmakat och tuktat språk: enkla sanningar kräver enkelt språk. Det här är något som också avspeglar sig i diktens stil och språk: det finns inte en enda språklig komplikation i Panem et Circenses. Ända från diktens titel – som med all tydlighet slås fast genom att den slutar bestämt i en punkt – handlar det om en ordmarsch där precis det som (enligt författaren) bör sägas sägs: inget är överflödigt och inget i budskapet störs av betydelser som läsaren skulle behöva tveka inför.

Enligt detta slag av poetik är ett invecklat och otydligt, kanske ornamentalt, språk något som leder bort från allt det som sanning (verklighet) är. Det här är en språksyn som återkommer i många olika sammanhang, även i icke-högerradikala sammanhang. Men i alla dessa sammanhang är utgångspunkten den att språket är ett verktyg som går att använda för att beskriva och kommunicera en verklighet som i grund och botten är enkel och begriplig. På just den här punkten kan ibland ett visst slag av arbetarrörelse möta en ytterhögerpoetik.

I vår samtid är det många som (utan större idéhistorisk kunskap, verkar det som) nedlåtande talar om ”postmodern” konst och litteratur – då kanske i motsats till entydigt och enkelt kommunicerande litteratur och konst. Lägger man ännu till detta att litteraturen bör ha en nationell uppgift så befinner man sig redan en god bit inne i det finländska högerpopulistiska partiet Sannfinländarnas kulturpolitiska program. För oss som vill problematisera relationen språk/verklighet är den språksyn som ett sådant program propagerar för banal och förljugen, men framför allt är den farlig. Språket som enkelt – ifall man bara använder rätt språk – kommunikationsmedel är en förrädiskt lockande dröm som många författare gått vilse i. Det finns minimalismer som sätter orealistisk tilltro till det enskilda ordets förmåga och vikt och det finns välmenande språkfilosofer och poeter som tror att det går att hitta ett språk – må vara ett annorlunda språk – som ställer tingen (och världen, och oss) i ett sant ljus. Bland dessa sistnämnda författare återfinner vi en hel del modernister som trots sin radikalitet ändå i sin poesi vill hitta fram till det rätta språket: verkligen verkligheten.

Sedan finns det det andra slaget av poeter – till vilken jag vill tänka att jag själv hör. För dessa poeter är språket alltid ofullkomligt, alltid präglat av brister och av överflöden av onödvändigheter. Det är dessa författare som problematiserar syntax, morfologi, lexikon m.m. För dem är grammatiken inte ett fast regelsystem utan bara en högst tillfällig beskrivning av språket. Det är dessa författare som försöker hitta nya poetiska metoder att närma sig världen på det enda sätt de tror att världen (för oss) i grund och botten låter sig närmas: genom språket. Men aldrig tror de att det språk de skriver och upptäcker är slutligt eller rätt. De vet nämligen att poesi förutom språk också är tid: förändring, hela tiden och i varje stund. Av detta följer, kanske i bästa fall, att dessa författare försöker nå ett etiskt förhållningssätt till språket, och därmed till värld och människa, de kanske tänker: ”Vi lever i oundviklig osäkerhet, och denna osäkerhet verkar i språket – detta är den grundläggande premissen för vår tillvaro och tillsammansvaro”. Och de tror att en språksyn som menar att det finns visshet och trygghet att hitta i språket alltid bär med sig ett virus av fascism – hur välmenande intentioner det än kanske i övrigt finns i poetiken.

Ja, det är vi som skriver obegriplig poesi, konstig kortprosa eller vrickade essäer – inte av sociologiserande eller inomlitterära orsaker, utan för att vår poetik inte kan separeras från det som är etiskt, det som är osäker världs- och människoberöring i språket. Vi tror att vi (alla) måste vara försiktiga, leva i osäkerhet: att att inte veta är det viktiga – därför att ingen bok i världen skrivet på något språk i världen kan rymma sanningen, helt eller delvis. Och därför är det vi vill göra just det: prata för mycket, skriva för omfattande (inte enbart i fysisk bemärkelse) böcker, böcker där pratet omöjliggör tystnaderna som de enkla sanningarna är fyllda av. Vi vill söka skydd för varandra och våra samhällen från förmenta sanningar: visa helt konkret att just de är lögnerna vi inte har råd att leva med om vi vill våra barns bästa.

*

Det finns en annan aspekt på det ”myckna pratet” som jag bara kan nudda vid här: i en fungerande demokrati pratas det, det pratas och det pratas – för den som vill enkel tydlighet handlar demokrati alldeles för mycket om ett överflöd av prat. Demokrati är prat på bekostnad av handling. Demokrati är osäkra och inte sällan förvirrande ord och utläggningar som ofta leder till otillfredsställande kompromisser. Men just det otillfredsställande – det som inte är enkelt utan svårt – är viktigt: demokrati är aldrig enkel eller hel sanning och ingen kan känna sig fullkomligt politiskt nöjd i ett demokratiskt samhälle; i kärnan av varje fungerande demokrati finns missnöje. Det finns inget tydligt och rätt språk som skulle föra oss till Utopia ifall vi bara upptäckte det och det finns ingen språkminimalism som skulle lösa alla problem om vi bara fick pladdrarna att börja prata minimalism; prata mindre och rättare.

Det som gör demokrati till demokrati är antalet röster: att de är många och att de är motstridiga. I en demokrati är antalet olika röster lika många som antalet medborgare, och det är av de rösterna som val är gjorda. I ett samhälle där det bara finns en röst, som talar bara ett språk – det rätta -, behövs inga val: för i ett sådant samhälle skulle vi alla avge samma röst.

a

a

Texten ovan ingick i engelsk översättning i nätpublikationen EUROPE IS OUT OF JOINT, The Turn to the Right, Collected essays, Versopolis eBook, volume 2, 2017.  http://www.versopolis.com/europe-is-out-of-joint .

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.