Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

0 Responses to “Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: