Solen går ner, nästa bok…

… diktsamlingen solen går ner det verkar omöjligt, 8 utkommer i februari 2019 på Förlaget.

solen går ner det verkar omöjligt består av åtta gånger åtta dikter som sammanlagt utgör ett skrivexperiment. Samlingen är skriven under åtta dagar, åtta dikter varje dag. Dikterna i solen går ner det verkar omöjligt är oredigerade, skrivprocessen förbjöd omskrivningar och ändringar. Vad händer när man skriver så här, varför skriva så här? Boken avslutas med en essä som bland annat svarar på de frågorna men som också diskuterar mera allmänt språk och poesi.

fullkornsbrödet och de spetsiga ljuden i trapphuset
smulorna i håret och koltrasten på fönsterbrädet
en person med utsträckta armar ligger över bordet
visa tungan tugga naglarna kontrollera näsan
gafflarna som skramlar i lådan vad håller de på
begränsade ljudvärld: att höra hemma
äggskalens prassel i soppåsen den torra huden
fågeln på fönsterbrädet säger någonting viktigt

 

Pärm: den strålande Emma Strömberg.

SolenGarNer_omslag

Kapitel 62 – essäism, några tankar i den riktningen

Ibland förvånas jag över hur lättvindigt och oeftertänksamt texter kallas för essäer. Men kanske det inte är någonting fel med det? Därför att essäns essens är frihet och vildhet, mångfald och otydlighet? Å andra sidan är de flesta texter som nuförtiden kallar sig för essä mycket sällan fria eller vilda i sig. I dagstidningar kallas konventionella längre artiklar ofta för essäer och mycket av det övriga som benämner sig essä påminner i mina ögon mest om överlånga kolumner/krönikor. Men essän är det perfekta vehiklet för att prova och experimentera med både form och tanke, det vill säga skriva fritt; när den är som viktigast är essän motsatsen till finstil och gubbgrubbel. Så varför vill så få använda sig av essän för fritt skrivande? Och mera generellt: vad är en litteratur som upplöser och utplånar sina egna genrer (essän, poesin o.s.v.) i konventionellt allmänskrivande på bekostnad av konstnärligt mod och kreativitet?

När jag i de sena tonåren slukade Hesse, Kafka, ryska klassiker och finlandssvenska modernister försökte jag också läsa Mannen utan egenskaper (1930-33) av den österrikiska författaren Robert Musil. Kafka och Dostojevskij var det inga problem med men Musil var för mycket för mig. Eller för lite: jag förstod mycket lite och lämnade Mannen utan egenskaper på hälft. Nu senare förstår jag inte riktigt varför, eller kanske jo: det handlar om en roman som på många sätt är essäistisk och en roman som också kräver kunskaper i historia och idéhistoria, kunskaper som jag inte hade när jag var 17 år. Men Mannen utan egenskaper är i själva verket en skattkista, och just det: vild. Vad som gör det hela ännu bättre – viktigare – är dess aktualitet: Mannen utan egenskaper utspelar sig i en samtid som har paralleller till vår tid, den kretsar bland annat kring teman som nationalism, rasism och statsunioner.

Kapitel 62 av Mannen utan egenskaper har det fantastiska namnet ”Även jorden, men framför allt Ulrich, hyllar essäismens utopi”. Om Ulrich, som är en av bokens centralpersoner, skriver Musil så här i kapitel 62:

Viljan att utvecklas, som är ett med hans natur, förbjuder honom att tro på det fullkomliga, men allt som möter honom ter sig som om det vore fullkomligt. Han anar att denna ordning inte är så orubblig som den synes; ingenting, intet jag, ingen grundsats är bestående, allt är statt i osynlig, men aldrig upphörande förvandling, i det obeständiga ligger mer av framtiden än i det beständiga, och det närvarande är ingenting annat än en hypotes som man ännu inte lyckats verifiera. … Karaktär, kall, ett bestämt sätt att vara, det är för honom föreställningar, genom vilka han redan skymtar det skelett som till slut skall bli kvar av honom. … Hos Ulrich hade det längre fram, i och med att hans själsgåvor utvecklades, bildat sig en föreställning som han numera inte förknippade med det osäkra ordet hypotes utan av vissa skäl med det egendomliga begreppet essä. Ungefär på samma sätt som en essä i sina olika avsnitt belyser en sak från flera olika sidor utan att behandla den i sin helhet – ty en sak som fattas i sin helhet förlorar med ens sitt omfång och smälter ihop till ett begrepp – trodde han sig rättast kunna betrakta och behandla världen och sitt liv.*

Det osäkra ordet hypotes”: från hypotes till essä; essän undviker metod och lever kanske på insikten att metod är ontologisk och epistemologisk död. Theodor Adorno: ”Tvivlet på metodologins obevekliga prioritet i själva tankeprocessen uttrycktes nästan uteslutande av essän.” Å andra sidan, och samtidigt, skulle jag vilja tänka att essän – och poesin – är just precis metod, men ett annat slag av metod; essän kan vara ett sätt att närma sig värld och människa som är ontologiskt och epistemologiskt mera realistiskt än det som följer av de metoder man ägnar sig åt inom t.ex. humaniora. Essäns frihet och vildhet är verklig, vilket är precis det Musil i citatet ovan låter Ulrich tänka.

Adorno igen: ”Essän gör rättvisa åt medvetenheten om icke-identitet, utan att explicit behöva uttrycka det … i och med att den poängterar det fragmentariska, det partiella framom det hela.” Och: ”Essän vill inte upptäcka och filtrera det eviga ur det tillfälliga, utan den vill, hellre, göra det tillfälliga evigt.” Både Adorno och Musil betonar det fragmentariska, essäns ovilja att ägna sig åt helhet: ”en essä i sina olika avsnitt belyser en sak från flera olika sidor utan att behandla den i sin helhet”. Fragmentarismen förtjänar visserligen att problematiseras men som inställning säger den ändå någonting om vad essä är: styckvis prövande, trevande och motsägelsefull i form och innehåll. Det är svårt att tänka sig en artikel eller krönika som skulle anses vara bra ifall den vore motsägelsefull till form och innehåll, om den vore någonting annat än prydlig helhet.

Både Adorno och Musil betonar att essän/essäismen ägnar sig åt det tillfälliga: ”Essän vill inte upptäcka och filtrera det eviga ur det tillfälliga” och ”ingenting, intet jag, ingen grundsats är bestående, allt är statt i osynlig, men aldrig upphörande förvandling”. Så tänkt skiljer sig essäns tid från t.ex. romanens tid. Visst finns det romaner med intrikata tidslinjer, men icke desto mindre är de tidslinjer? Vi vill så gärna komma fram. Essän är i jämförelse med det en avvikelse. Essän påminner inte om en väg – hur många omvägar en roman än erbjuder brukar den ändå till slut föra oss någonstans – utan om ett moln; vi kan röra oss åt alla håll i essän, men essän är även någonting som själv rör sig, någonting som hela tiden byter plats. Om man kombinerar detta med essäns oklara ontologiska status så är essän då en yttrandeform av ovetandets moln?

* Den citerade texten ur Mannen utan egenskaper översattes till svenska 1961 av Irma Nordsvang, en nyöversättning av hela verket är för mycket att hoppas på?

Leksikon, sett att läsa på Helsingfors bokmässa 2018

Fredagen 26.10. klo 13-13.30 på Tölö-scenen diskuterar jag (på finska) med poeten Kaija Rantakari (aktuell i år med den fina diktsamlingen Koko meren laajuus, Hela havets vidd, ). Utlovas: en vildvuxen diskussion om poesi, språk, neurologi och mycket annat. Arrangör: Nuoren voiman liitto.

Lördag 27.10.2018 • kl. 13:30-14:00, Blåbärslandet-scenen: Leksikon. Sett att läsa, en ordlista på drygt 500 felskrivna och missförstådda ord, till exempel snabbla, vågmästartroll och septämbar. Listan åtföljs av en essä som bland annat handlar om dyslexi, läsandets neurologi och hur nonsens kunde vara ett bevis på guds existens. Essän besvarar också frågan om varför ljudböcker inte är litteratur. Intervjuare: Katarina Gäddnäs. Arrangör: Ellips förlag.