Arkiv för augusti, 2015

Hantverk är INGENTING

En ung och framgångsrik finlandssvensk författare beskrev nyligen sitt eget skrivande med sentensen ”Lausetta ei jätetä”. Även om man förbiser att den här utsagan spelar på krigsmetaforik och återspeglar en litteratursyn som är bekant inom vad man kunde kalla en sant språklojal finländsk litteratursyn så finns det ett akut behov att – just i vår tid – ifrågasätta den språksyn som ligger bakom den.

***

Tanken att språk kunde vara precist är oprecist tänkande om språk. Just precis det är språk inte.

***

Hantverk är INGENTING.

***

Att skriva börjar på andra sidan hantverket.

***

”Skrivandets gåva är precis det som skrivandet förnekar. Han som inte längre vet hur man skriver, som tackar nej till den gåva han fått, han vars språk är oigenkännbart är närmare den obeprövade oerfarenheten, närmare frånvaron av det ’korrekta’, närmare det som även utan närvaro ger rum åt det som händer. Vemhelst som lovordar stil, en egen stil, upphöjer författarens jag, den författare som vägrat överge allting och bli övergiven av allting. Inom kort kommer han att vara berömd; ryktbarheten överräcker honom till makten: det han sedan saknar är utplåning, försvinnande.”

***

Inte med tanke på vad som är bra (litteratur) – bra är en godtycklig kategori. Utan med tanke på vad som är viktig litteratur. Viktigt är kanske också en godtycklig kategori, vilket i så fall är bra. För vad som är viktigt måste alltid vara öppet och ständigt vara utsatt för språk och tid.

Ur Passport Somaliland – Ellips 2012

***

Tanken att det kunde finnas rätt och fel språk och språkanvändning – eller ett pregnant språk, eller en grammatik som går att mäta, eller… – är förutom otydlig också oetik.

***

Vad kunde vara ett viktigare författaruppdrag år 2015 än att vara språkillojal: att ifrågasätta lexikon, grammatik och morfologi?

Plast

a

Finland är ett substantiv
Finland betyder ingenting, Finland är ett ingenting
– ontologiskt sett, epistemologiskt sett, ärligt sett
hur kan så mångas erfarenhet så bara förnekas?
därför att bara redan bara det borde väcka misstanke,
ljuda som en brandsiren, helvetesmistlur
inopererad i mellanörat: ”mångas erfarenhet”
om ensamma jag har fel – och jag är ett absolut
helt och euforiskt fel –, hur fel har inte många,
för att inte tala om alla? svar: lika många gånger mer fel
som antalet jag många utgörs av, är ni hundra
har ni hundra gånger mer fel, är vi en miljon
så har vi så mycket fel att det är lika svårt att förstå
som vad det innebär att det finns miljarder stjärnor
i varje galax och att det finns miljarder galaxer
och att det finns och finns och så vidare och alla
ändlöshetens kombinationer av fel

a

***

a
plastplats

a

***

a

Ju fler som tror sig dela en upplevelse, desto mindre blir
den det den kanske var – den går i bitar smulas äts från
alla håll i det den delas. Och i takt med att allt fler tar åt
sig av upplevelsen blir tron allt större och allt mera tro.

a

***

a

Skamfärdsmedel: nationalstaten.

a

***

a

ur Passport Somaliland, Ellips 2012

Främlingarna tar över – skicka tillbaka lupinerna!

 a

I sommar har vi i många medier fått läsa om alla de otaliga främmande och invasionsbenägna arter som hotar Finlands oskuldsfulla och skyddslösa natur. Ofta handlar det om texter som i sitt språkbruk är ofrivilligt komiska – pekoralistiska. Det verkar som om man i biologkretsar utvecklat ett parallellspråk till det språk de så kallat invandrarkritiska använder.

Lupinen är en växt som väcker nästan ofattbart starka känslor, i Helsingin Sanomat fördes i sommar en het debatt: har Lupinen hemortsrätt, eller är den en aggressiv nykomling som tar allt livsrum av de stamfinländska växterna? Och på Yle – det finska statliga radio- och tv-bolaget – visades en fyrdelad tv-serie om främmande arter. Avsnitten presenterades rafflande: ”Anfall i skogen”, ”Belägrad stad” ”Hur påverkar ohyran i vattnet vår livsmiljö?” På samma bolags nätsidor kunde man i en artikel med rubriken ”Bara ett evigt krig hjälper mot de främmande arterna” läsa bland annat följande: ”Största delen av de skadliga främmande arterna har infiltrerat sig i Finland med hjälp av sitt vackra eller ståtliga utseende. Intet ont anande människor fraktade dem till Finland för att pryda sina trädgårdar. Med tiden visade dock de främmande arterna sin sanna natur. De laddade sina frön och rötter och anföll i bästa blixtkrigsstil över granntomten ut i naturen, vägrenen [syftar på lupinen] och parkerna.” Artikeln slutar med en uppmaning att utrota: ”Finland behöver dig”! Ja, sannerligen: Yles förvaltningråd leds numera av Sannfinländarna.

Efter all denna tämligen ensidiga informationsspridning är det med viss lättnad jag läser Ken Thompsons välskrivna bok Where do Camels Belong? som roligt, intelligent och provokativt ifrågasätter invasionsbiologerna.

En av den invasionsbiologiska genrens grundläggande texter är Charles Eltons bok The Ecology of Invasions by Animals and Plants (1958). Thompson noterar att Elton levde under två världskrig och att hans krigiskbiologiska retorik antagligen har sitt ursprung i de erfarenheterna. Invasionsbiologin som vetenskap och Elton som förebild för den problematiseras av Thompson:

It´s clear that Elton´s legacy was not a new science, but a set of old attitudes, founded on principles left over from before Wegener and plate tectonics, and even from before Darwin. Principles founded on a fixed flora an fauna inhabiting a static and unchanging world. In many ways Elton seems to have longed for the lost innocence and certainty of childhood, writing early on in The Ecology of Invasions: ‘When one was a child [the distinct faunas of different realms were] very simply summed up in books about animals. The tiger lives in India. The wallaby lives in Australia. The hippopotamus lives in Africa.’ It was apparently neither here nor there that the hippopotamus had (relatively recently) lived in what is now central London. Or that tigers had first arrived in India even more recently, or that they had very nearly made it to Alaska, and thus come within a whisker of being bona fide US citizens.

Elton believed firmly that species belong wherever they happen to be right now, irrespective of length of tenure or of where they had elvolved or migrated from. More than that, he believed that belonging confers rights of occupancy, that these rights extend indefinitely into the future, and that natives are morally superior to aliens. And these are views all too often shared by Elton´s many modern admirers and disciples. As New Zealand invasion biologist James C. Russel wrote in 2012 ‘Our ethical duty to non-native species … differs from our duty to native species.’ This conferring of a moral superiority upon natives, and the ethical obligations that arise from it, do not appear to derive from any obvious source, in Eltons writings or anywhere else: they are simple values that are not seen to require any justification.

a

Where do Camels Belong?, introduktion och utdrag: http://www.huffingtonpost.com/ken-thompson/alien-species-not-all-bad_b_5661960.html

Vilda lupiner: https://www.youtube.com/watch?v=S6hCAmCTvq0

Disorder at the border: https://www.youtube.com/watch?v=_oA3xEjJLos



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund