Hantverk är INGENTING

En ung och framgångsrik finlandssvensk författare beskrev nyligen sitt eget skrivande med sentensen ”Lausetta ei jätetä”. Även om man förbiser att den här utsagan spelar på krigsmetaforik och återspeglar en litteratursyn som är bekant inom vad man kunde kalla en sant språklojal finländsk litteratursyn så finns det ett akut behov att – just i vår tid – ifrågasätta den språksyn som ligger bakom den.

***

Tanken att språk kunde vara precist är oprecist tänkande om språk. Just precis det är språk inte.

***

Hantverk är INGENTING.

***

Att skriva börjar på andra sidan hantverket.

***

”Skrivandets gåva är precis det som skrivandet förnekar. Han som inte längre vet hur man skriver, som tackar nej till den gåva han fått, han vars språk är oigenkännbart är närmare den obeprövade oerfarenheten, närmare frånvaron av det ’korrekta’, närmare det som även utan närvaro ger rum åt det som händer. Vemhelst som lovordar stil, en egen stil, upphöjer författarens jag, den författare som vägrat överge allting och bli övergiven av allting. Inom kort kommer han att vara berömd; ryktbarheten överräcker honom till makten: det han sedan saknar är utplåning, försvinnande.”

***

Inte med tanke på vad som är bra (litteratur) – bra är en godtycklig kategori. Utan med tanke på vad som är viktig litteratur. Viktigt är kanske också en godtycklig kategori, vilket i så fall är bra. För vad som är viktigt måste alltid vara öppet och ständigt vara utsatt för språk och tid.

Ur Passport Somaliland – Ellips 2012

***

Tanken att det kunde finnas rätt och fel språk och språkanvändning – eller ett pregnant språk, eller en grammatik som går att mäta, eller… – är förutom otydlig också oetik.

***

Vad kunde vara ett viktigare författaruppdrag år 2015 än att vara språkillojal: att ifrågasätta lexikon, grammatik och morfologi?

4 Responses to “Hantverk är INGENTING”


  1. 1 Kaj Korkea-aho 1 september, 2015 kl. 08:46

    Jag refererar till en recension som i positiv bemärkelse anmärker att inte ett ord i min roman känns malplacerat. I undertexten för min publicering av den recensionen kan man hitta en replik till en (obegriplig) kritik i en annan recension som antydde att min roman kryllade av språk- och korrfel.

    Skrivandet börjar på helt andra sidan hantverket även för mig, både språkligt och berättelsemässigt. Men nu talar vi om en färdig text. Du kan ju inte mena att något sorts förmedvetet textflöde är det enda riktiga skrivandet eller att redigering och renodling är förbehållet oviktig litteratur?

    Jag ser det som ett hantverk att vara precis och noggrann utan att förlora kontakten till källan.

    Och vad hände med undertext, att läsa mellan raderna? There is a crack även i det precisa, it’s how the light gets in.

  2. 2 Hannele Mikaela Taivassalo 1 september, 2015 kl. 18:49

    En intressant och viktig diskussion kan börja just precis här: i ordet hantverk. Är litteratur hantverk, kan och bör litteratur vara mera än hantverk, är det vanskligt att använda just det ordet och vad gör det ordet med vår/andras syn på skrivandet, skönlitteratur? Är litteratur konst eller att tänka eller att gestalta – eller någonting vi tillverkar, som vi kan just t i l l v e r k a bara vi kan tekniken, eller är det någonting mera som ska/kan uppstå genom ord som blir text. Om någonting som vi kan kalla viktigt ska u p p s t å i skönlitteratur, om man tänker att någonting ska uppstå, någonting som är mera än jag och mina ord, så kan man då använda ordet hantverk? Vi, just vi, måste och får vara noggranna här, med orden.

    Men, vidare: i sin statusuppdatering använder Kaj Korkea-Aho ordet ”rätt” (med en snarare religiös än juridisk valör, om man så vill, eller låt oss säga mera subjektivt än objektivt ”rätt”, som jag uppfattar det). Det finns inget automatiskt likhetstecken mellan ”rätt” och ”precist” eller ”korrekt”, i den bemärkelsen att det skulle betyda grammatikaliskt riktigt/konformistiskt/språklojalt.
    Det ”rätta” (för den som skriver/jagar/letar) kan här lika gärna vara det ord/den mening/det fragment/det brott mot språket som mest motsvarar det den som skriver jagar. Oavsett om man någonsin når just ”det”, oavsett om man någonsin lyckas fånga det man jagar. Oavsett om det är den nättaste och mest korrekta av meningar – eller de mest söndriga fragment.

  3. 3 petermickwitz 1 september, 2015 kl. 21:04

    Mitt inlägg blev lite orättvisande. Största delen av det är citat ur en bok jag gav ut 2012: Passport Somaliland som är en bok som blandar genrer och också innehåller småpolemisk aforistik.

    Det finns flera olika infallsvinklar på den problematik som jag försöker ringa in och som jag funderat på i många år. En av utgångspunkterna för mitt grubblande har varit den enorma tilltro till sats/meningsbygget jag upplever att många av mina finskspråkiga romanförfattarkolleger och -vänner har. Jag har diskuterat det här många gånger med dem och aldrig blivit riktigt klok på vad de avser. Jag förstår helt enkelt inte varför eller på vilket sätt en meningskonstruktion kunde vara bra (eller dålig), rätt eller fel. Varför bra, varför dålig? Enligt vilka regler, gjorda av vem, och vad kunde sådana regler tänkas bottna i? Regler finns, men jag kan inte förstå annat än att de är konstruerade av oss: godtyckliga. Redan på den enklaste nivån fungerar inte regler: grammatik är inte ett regelverk för hur språk skall/kan/får användas utan bara en beskrivning av språket. Som sagt: konst som följer regler – som söker, hittar och uppfyller en norm – är för mig mera hantverk än konst. Men man kan också föra det här ett steg vidare: som författare tenderar vi att själva konstruera egna regler och normer för vårt eget skrivande, och jag tror att det det kan vara minst lika viktigt att söndra de reglerna och normerna som de yttre språknormer som påverkar vårt skrivande.

    Hantverksproblematiken: Det är en gammal diskussion, men med en viss aktualitet trots det. Jag tycker mig se en tendens i samtiden att allt mer betona hantverk på bekostnad av det som är konst i konst. Konst är konstigt, hantverk är användbart. Konst har blivit ett ord som man kan ha en känsla av att numera klingar fånigt. men jag tycker att det absolut borde återerövras. Följande steg – och risk – är att gränsen mellan hantverk och produkt suddas ut, vilket jag allt oftare har en känsla av att håller på att ske inom det man lite tillspetsat kunde kalla romanindustrin.

    Jag vågar tro att här finns mycket viktigt- bland annat etiska och politiska aspekter -, men kan inte nu gå djupare in i detta, så därför bara en kort lista med frågor som kanske eller kanske inte ansluter till ämnet:

    Litteratur som meningsbyggnad, varför, hur?

    Kan man behärska språk, språket, ett språk, ett enda språk?

    Kan man ha ett eget språk, kan man äga ett språk?

    I vilken grad behärskar språket/språken oss, och inte minst oss som skriver?

    Är språkkontroll bara en illusion?

    Finns det någon som på riktigt talar bara ett språk? (En egen stil – vad kan det vara? Varför inte många stilar, varför inte mångkaos?)

    Vad är ett och enda språk: något beständigt, något kommunicerbart, osv?)
    Vad betyder flerspråkighet i den här kontexten?

    Konst -> konsthantverk → hantverk → hantverksprodukt -> produkt?

    Vad är det vi egentligen gör när vi bearbetar och omarbetar? Vad kan vi komma fram till, varför, och vad är viktigt i det? (Jag hör alltså själv till dem som arbetar om och om – men ifråga om poesi tror jag att den processen har en annan betydelse och funktion än att handla om utmejslande och redigerande.)

  4. 4 Kaj Korkea-aho 1 september, 2015 kl. 23:59

    Jag tror att skrivandet för mig både språkligt och innehållsligt påminner om eller efterapar något musikaliskt, och att mitt formulerande och ändrande handlar om att texten aldrig får låta falsk, och hur jag hör när det händer är säkert viktigt i sammanhanget, men ändå i stunden ointressant för mig, för det är lika självklart för mig när det ”fungerar” eller är ”rätt” som ett välstämt eget piano.

    Och säkert kunde jag med fördel stämma om pianot, hitta nya intervall, förbanna allt vad skalor heter, kanske lyssna på sitarmusik. Jag tror att den tredje drivkraften (om berättelsen är den första och musiken den andra) är nyfikenheten och den kommer förmodligen att driva mig ditåt efterhand. Kanske uttråkan är ännu en drivkraft och den leder förmodligen åt liknande håll.

    Hantverk på det sättet att resultatet är något som jag gjort med min egen kropp och som är vad det är pga min sammansättning av erfarenheter, kunskaper, intentioner, misstag, hugskott och de omständigheter som just då omgav mig. Inte som i en metodisk/mekanisk tillämpning av regler i syfte att skapa något formellt fulländat. Handarbete. Heimlaga. Något som är pga mig och det mina efter idogt slit.

    Hantverk är dock förmodligen inte det bästa ordet förstår jag nu, då det har många vilseledande konnotationer. Jag menade det aldrig som en förolämpning mot litteraturen.

    Och vad är litteratur osv.

    Språk och vad det kan göra och inte kan göra har alltid tilltalat och fascinerat mig, även om lingvistikstudierna nästan dödade intresset. Men jag hör ändå helt uppenbart till den skara som i litteraturväg i regel varit mest intresserad av berättelsen och hur man berättar den, vad den gör med människor, hypnotiserar, förför, förändrar, och hur berättelser liksom språk beskriver/begränsar verklighet beskriver/begränsar människoliv. Berättelsen först i min bok alltså. Sedan får det gärna sjunga också. Och beskrivningarna får gärna vara i just den frekvens att det börjar resonera.

    Tranströmer var exakt. Lena Andersson är exakt. Idealet för mig vore väl att vara så exakt medan jag inte låter falsk när jag berättar en berättelse som är osann men inte heller får låta falsk. Kanske. Eller så vill jag bara få nån att skratta, grimasera, äcklas, rysa för att det gör mig glad.

    Ja, och sen tycker jag att ett av de svårare och viktigare författaruppdragen idag är att skriva böcker som också ovana läsare vill läsa.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: