Nu till specialpris!

 

Kanslornas-mysterier

 

Min fjolårsbok Känslornas mysterier säljs nu för 21,90 euro – ordinariepris är 29,90 – här: https://www.forlaget.com/bocker/kanslornas-mysterier/ .

Så här skrev Hbl:

I en tid då man helst ska vara rak på sak, koncis och sparsam, kommer Känslornas Mysterier som en uppskattad delikatess. Mickwitz är generös och bjuder på berikande bilder som sätter kött på benen och påminner oss om litteraturens möjligheter och dess förhållande till Entusiasm.

 

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.

I ovetandets moln

 

Ett helt annat slags ontologi, en icke-ontologiontologi, från 1300-talet:

But now you put to me a question and say, ’How might I think of him in himself, and what is he?” And to this I can only answer thus, ”I have no idea.” For with your question you have brought me into that same darkness, into that same cloud of unknowing where I would you were yuorself… Therefore, it is my wish to leave everything that I can think of and choose for my love the thing that I cannot think.

ur The Cloud of Unknowing, senare delen av 1300-talet, England, författare: okänd.

Skuggan historian kastar?

 

Själv från en släkt i vilken det funnits historiker sedan slutet av 1800-talet har jag under hela mitt skrivande liv funderat på vad tid är. Eller specifikare: vad tid är i språk. I 20 år (d.v.s. sedan 1997) har jag planerat och skissat ett projekt som har som utgångspunkt en landskapsmålning av Rubens. Tavlan heter Hem från fälten, men är även känd som Landskapet med den dubbla skuggan. Så som namnet antyder är det egenartade med denna tavla att träd, djur, människor mm, samtidigt kastar skuggor åt motsatta håll. Bland annat Rabbe Enckell har skrivit om Landskapet med den dubbla skuggan. För mig representerar målningens dubbla skuggor två simultana tider (och två samtidiga solar, någonstans utanför bildens gränser, tavlans ramar). Det i sin tur har långtgående följder, och det är dessa följder jag vill försöka gestalta skönlitterärt.

Utan att nu här närmare gå in på vad mitt (alltför stora känns det som) projekt vill försöka bli skall jag kort citera Shlomo Sand som jag läst i samband med arbetet:

 

The legitimacy of teaching history and living comfortably from it, as I have been able to do for a large part of my life, rests on a well-anchored assumption: that it is possible for us to approach the truth of the past and perhaps even attain this. Given the right methodology, a critical attitude towards sources, correct deciphering, and the ability to avoid prejudices of a political and ideological nature, it will be possible to present a reliable and solid history. While I was writing my thesis, however, I already came up against the acute scepticism of Georges Sorel regarding the scientific character of all social research, both present and past. I knew very well that it is impossible for us to reach ’what actually happened in the past’, but I felt a moral and professional obligation to mobilize all my intellectual strength to approach this and cling to it. It was relatively comfortable, I admit, to teach the metanarratives of the contemporary West, particularly the history of France, without questioning too much either the theoretical problematic on which historical representations are based, or their effect in terms of pedagogy.

Few ’pure’ historians have taken the trouble to formulate theories on the historiographical discipline itself, and the majority of those who have risked this were concerned above all with methodology rather than epistemology.

 

Historia var vad man kunde kalla mitt paradämne i gymnasiet. Jag hade en bra och inspirerande lärare och var redan från första klassen på det klara med att jag skulle studera historia vid universitetet, och så blev det också. Men riktigt som jag hade tänkt mig det blev det ändå inte: efter bara ett års studier bytte jag till litteratur. Efter mitt första år vid Helsingfors universitet var jag grundligt besviken på historiestudierna [se min kursiv i citatet ovan], men hade också fått en första förståelse för varför historia är så problematiskt ontologiskt och epistemologiskt. Senare skulle jag även ifrågasätta det etiska i att skriva historia.

 

P.P.Rubens/ Das festgefahrene Fuhrwerk - P.P.Rubens/ Landscape w.Stone Carriers - P.P.Rubens / Le char embourbé

En annan landskapsmålning (La Charrette Embourbée) av Rubens där tiden verkar vara ur led. Till vänster natt, till höger dag.

EUROPE IS OUT OF JOINT – The Turn to the Right

 

 

EUROPE IS OUT OF JOINT, The Turn to the Right
Collected essays
Versopolis eBook, volume 2

Här ingår en liten text jag skrev utgående från en dikt av Örnulf Tigerstedt:

http://www.versopolis.com/europe-is-out-of-joint .

 

 

Valéry och historia

När jag äntligen igen har lite lugn för arbete och läsning hittar jag ett citat av Paul Valéry som tangerar mina egna problem med vad historia är – problem som i en vidare bemärkelse har att göra med att så få historiker verkar vilja befatta sig med vad språk och tid är.

Historia är den farligaste produkten som medvetandets kemi har framställt. Denna produkts egenskaper är välkända. Den får människor att drömma; den berusar dem och framkallar falska minnen; gör alla deras reaktioner överdrivna; håller gamla sår öppna; plågar dem i deras vila; får dem att fantisera om storhet eller oförrätter; och gör nationer bittra, stolta, outhärdliga och själviska.



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund