Länge var all slags läsning högläsning. Först på medeltiden började läsandet tystna. Fram till dess saknade de skrivna texterna mellanslag, styckeindelning, kommatecken och punkter. Dessa tillkom för att göra den tysta läsningen enklare. Så här skriver Isak av Nineve (även känd som den Helige Isak syriern, f. Ca 613 i Qatar död ca 700 i Irak) redan på 600-talet, här i engelsk översättning:

I practice silence, that the verses of my readings and prayers should fill me with delight. And when the pleasure of understanding them silences my tongue, then, as in a dream, I enter a state when my senses and thoughts are concentrated. Then, when with prolonging of this silence the turmoil of memories is stilled in my heart, ceaseless waves of joy are sent me by inner thought, beyond expectation suddenly arising to delight my heart.

Källa: A History of Reading, Steven Roger Fischer

och ett som saknas. Läser nya och gamla texter i Reykjavik. Bild: Malin Kivelä.

Laura Lindstedt skriver om ljudboken:

https://www.hs.fi/sunnuntai/art-2000006356126.html

Det gemensammaste språket är det rättaste och fattigaste språket. Vi behöver sådana gemensamma språk, men vi behöver också fler- och felspråkighet; utan det är vad vi anar om världen någonting gränslöst litet.

När jag läser Deleuze&Guattaris bok om en mindre litteratur infinner sig en misstanke om att de inte riktigt förstår vad det innebär att vara i språklig minoritet och att vara språkminoritetsförfattare. Eller är det så att Deleuze&Guattari egentligen har en förvånansvärt konventionell uppfattning om vad språk är?

”Nåväl, vi får alltså gå ännu längre, driva denna deterritorialiseringsrörelse hos uttrycket ännu längre. Det finns två möjliga sätt. Man kan på konstgjord väg berika detta tyska språk / – – – / [eller] satsa på det tyska språket som det är i Prag, i själva dess fattigdom”

Och:

”Det tyska språkets situation i Prag, såsom ett utarmat språk som blandats med Tjeckiska och Jiddish”.

Hur kan ett språk som blandats med andra språk vara någonting som är utarmat? Härifrån (svenska i Helsingfors) sett är rent och rätt språk – majoritetens regelkonstruerade språk, vare sig det är svenskan i Sverige eller finskan – det som är fattigt och instängt. Språk som rör sig på gränsen till andra språk, språk som (i lexikon, i grammatik) överskrider gränserna både till det ”egna” språket och till andra språk är språk som är både fritt och rikt, bland annat just därför att det på många sätt är fel språk.

Citaten är tagna ur Gilles Deleuze & Felix Guattari: Kafka, för en mindre litteratur.