Somaliland, Passport Somaliland

 

I dagens Guardian finns en stor och informativ artikel om Somaliland: https://www.theguardian.com/news/2018/jul/20/when-is-a-nation-not-a-nation-somalilands-dream-of-independence

2012 gav jag ut den lilla boken Passport Somaliland på det förträffliga lilla förlaget Ellips. Somaliland är i motsats till Somalia en fungerande demokratisk stat som sedan självständighetsförklaringen 1991 också har haft fred. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. I Passport Somaliland kontrasterar jag Finlands och Somalilands första tjugo självständiga år mot varandra: https://petermickwitz.com/2015/09/20/somaliland-och-suomaliland-ur-passport-somaliland-ellips-2012/

Vad är idén med att studera filosofi – Wittgenstein, Alain Badiou

Det berättas att Wittgenstein på en promenad med sin student och vän Norman Malcolm hösten 1939 såg en löpsedel på vilken det stod att Tyskland anklagade den brittiska regeringen för att stå bakom ett nyligen gjort attentat mot Hitler. Malcolm kommenterade löpsedeln med att säga att sådant inte är förenligt med den brittiska ”nationalkaraktären”. Wittgenstein blev rasande och ännu fem år senare återkom han till händelsen i ett brev till Malcolm: ”Närhelst jag tänkte på dig kunde jag inte låta bli att tänka på en viss incident som tycktes mig mycket viktig … din kommentar om ‘nationalkaraktär’ chockerade mig med sin primitivitet. Jag tänkte: vad är idén med att studera filosofi om det enda det gör är att du med någorlunda trovärdighet kan diskutera svårbegripliga frågor som berör logik etc., om det inte förbättrar ditt tänkande om de viktiga frågorna i vardagslivet, om det inte gör dig mera samvetsgrann än vilken som helst journalist i användandet av farliga uttryck ”.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Alain Badious inlägg om det franska språket i Barbara Cassins uppslagsverk Dicitionary of Untranslatables, a Philosophical Lexicon (ursprungsverket: Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intruduisibles). Jag citerar den engelska versionen:

We know of course (and this is the primary theme of this dictionary) that nothing peremptory can be said about languages that will not be disproven by some wrtiter or poem or other. It is thus rightly or wrongly we sometimes envy the power of German to lay out in an idolatrous semantics the depths offered by infinite exegesis. We also sometimes wish for the descriptive and ironic resources of English – this marvelous texture of the surface, the argumentation always circumscribed – which does not totalize anything since the grammar is never that of here and now. And even the branching of Italian – when we stop thinking that it muddles everything at will and is running thirty different coversations at once / — /. // But this is not the style of French. We could show how Heidegger, despite the sometimes pious style of his interpreters and translators, becomes, in French invincibly clear and almost monotonous.

Citat belyser på ett kompakt sätt de mest klumpiga klyschorna om brittisk, tysk, italiensk och fransk nationalkaraktär: Engelsmännen är ytliga pragmatister, tyskarna försjunkna i lullig metafysik, Fransmännen är klartänkta rationalister och italienarna babblande virrpannor. Så – för att följa Wittgenstein, och även med hänvisning till att han verkade på tyska i England -: vad skall man med filosofi till om den inte leder till annat än konventionella oetiska klumpigheter av detta slag? I Badious fall förvärras det hela av att hans tänkande gör anspråk på att bryta med samtida filosofis språkfixering. Det är svårt att tro att en filosof som skriver på det här sättet om nationalspråk har en särskilt utvecklad språksyn. Finns det alls någon trovärdighet i en kritik av språkfixering om den som uttalar kritiken själv verkar vara rotad i ett nationalromantiskt språktänkande?

Historien upprepar sig aldrig, men –

 

Robert Musil om hur undantag förvandlas till norm och hur det friskas motståndskraft bryts ner:

”Den stackars kvinnan måste sedan uppleva att det i hela Europa vaknade en anda av nationalism, som förde med sig en våg judeförföljelser, vilka förvandlade hennes man, så att säga i hennes armar, från en aktad fritänkare till en av upplösningstendenser besmittad avkomling av främmande ras. Till en början hade hon upprest sig emot det med en ´storsint själs´ hela inneboende förbittring, men med åren bröts hennes motståndskraft av denna naivt grymma fientlighet som grep sig omkring mer och mer, och den allmänna fördomen berövade henne modet.”

När det myckna pratet är till ända – Örnulf Tigerstedt

 

Panem et Circenses.

 

Låt mig skåla för din frihet
din åtta timmars arbetsdag,
din odlade själ,
ditt framåtskridande
och dina andra undanflykter!

När det myckna pratet
är till ända,
när dina tjocka böcker äro skrivna,
din valkampanj avslutad
och mänskans heliga rättigheter
mottagit din djupa bugning,

låtom oss då mötas som bröder
och utan groll
träda in
genom den enkla sanningens portar:
den verkliga friheten,
gladiatorerna
och Ceasars nya Circus.

aa

Det kan tyckas nästan predestinerat att man blir en författare med fascist- och nazistsympatier om det i ens namn förekommer en hel flock av rovdjur: örn, varg och tiger. Örnulf Tigerstedt är numera så gott som bortglömd, men på 1930-talet var han både i Finland och Sverige en respekterad författare. Av en del ansågs han till och med vara en modernist av rang. Senare på 1930-talet blev Tigerstedt också något av chefsideolog för en grupp unga högerradikala finlandssvenska författare som kallade sig ”Det svarta gardet” och under kriget arbetade han inom Goebbels Europeiska författarförening. Det hela slutade med att han 1944 flydde till Sverige där han fick politisk asyl och där han bodde resten av sitt liv. Som kuriosa kan nämnas att Tigerstedt 1933-34 var ordförande för Finlands PEN-klubb.

Dikten Panem et Circenses ingår i samlingen Block och öde som utkom 1931. Den är tidstypiskt fascistoid i sitt förakt för såväl arbetarrörelse som borgerlig liberalism. Mänskliga rättigheter, arbetarrättigheter, demokrati och svaghet rent allmänt avfärdas med överlägset ironiskt sammanbitna läppar. Allt detta i kontrast till den ”enkla sanningen” som förutsägbart nog är ett våldsskådespel som utspelar sig i det nya Rom på ett nytt Colosseum, läs: i Mussolinis Italien.

Den i sammanhanget typiska dikotomin prat kontra handling finns också med i dikten: föraktet för ”det myckna pratet”. Det är vid det här temat jag skall stanna upp ett tag och göra en liten fördjupning. Det är uppenbart att ”Det myckna pratet” i ”tjocka böcker” för Tigerstedt inte kan leda fram till de enkla sanningarna, sanningarna som leder till att de småaktiga politiska motsättningarna upphävs och alla blir bröder. De enkla sanningarna låter sig uttryckas enbart på ett sparsmakat och tuktat språk: enkla sanningar kräver enkelt språk. Det här är något som också avspeglar sig i diktens stil och språk: det finns inte en enda språklig komplikation i Panem et Circenses. Ända från diktens titel – som med all tydlighet slås fast genom att den slutar bestämt i en punkt – handlar det om en ordmarsch där precis det som (enligt författaren) bör sägas sägs: inget är överflödigt och inget i budskapet störs av betydelser som läsaren skulle behöva tveka inför.

Enligt detta slag av poetik är ett invecklat och otydligt, kanske ornamentalt, språk något som leder bort från allt det som sanning (verklighet) är. Det här är en språksyn som återkommer i många olika sammanhang, även i icke-högerradikala sammanhang. Men i alla dessa sammanhang är utgångspunkten den att språket är ett verktyg som går att använda för att beskriva och kommunicera en verklighet som i grund och botten är enkel och begriplig. På just den här punkten kan ibland ett visst slag av arbetarrörelse möta en ytterhögerpoetik.

I vår samtid är det många som (utan större idéhistorisk kunskap, verkar det som) nedlåtande talar om ”postmodern” konst och litteratur – då kanske i motsats till entydigt och enkelt kommunicerande litteratur och konst. Lägger man ännu till detta att litteraturen bör ha en nationell uppgift så befinner man sig redan en god bit inne i det finländska högerpopulistiska partiet Sannfinländarnas kulturpolitiska program. För oss som vill problematisera relationen språk/verklighet är den språksyn som ett sådant program propagerar för banal och förljugen, men framför allt är den farlig. Språket som enkelt – ifall man bara använder rätt språk – kommunikationsmedel är en förrädiskt lockande dröm som många författare gått vilse i. Det finns minimalismer som sätter orealistisk tilltro till det enskilda ordets förmåga och vikt och det finns välmenande språkfilosofer och poeter som tror att det går att hitta ett språk – må vara ett annorlunda språk – som ställer tingen (och världen, och oss) i ett sant ljus. Bland dessa sistnämnda författare återfinner vi en hel del modernister som trots sin radikalitet ändå i sin poesi vill hitta fram till det rätta språket: verkligen verkligheten.

Sedan finns det det andra slaget av poeter – till vilken jag vill tänka att jag själv hör. För dessa poeter är språket alltid ofullkomligt, alltid präglat av brister och av överflöden av onödvändigheter. Det är dessa författare som problematiserar syntax, morfologi, lexikon m.m. För dem är grammatiken inte ett fast regelsystem utan bara en högst tillfällig beskrivning av språket. Det är dessa författare som försöker hitta nya poetiska metoder att närma sig världen på det enda sätt de tror att världen (för oss) i grund och botten låter sig närmas: genom språket. Men aldrig tror de att det språk de skriver och upptäcker är slutligt eller rätt. De vet nämligen att poesi förutom språk också är tid: förändring, hela tiden och i varje stund. Av detta följer, kanske i bästa fall, att dessa författare försöker nå ett etiskt förhållningssätt till språket, och därmed till värld och människa, de kanske tänker: ”Vi lever i oundviklig osäkerhet, och denna osäkerhet verkar i språket – detta är den grundläggande premissen för vår tillvaro och tillsammansvaro”. Och de tror att en språksyn som menar att det finns visshet och trygghet att hitta i språket alltid bär med sig ett virus av fascism – hur välmenande intentioner det än kanske i övrigt finns i poetiken.

Ja, det är vi som skriver obegriplig poesi, konstig kortprosa eller vrickade essäer – inte av sociologiserande eller inomlitterära orsaker, utan för att vår poetik inte kan separeras från det som är etiskt, det som är osäker världs- och människoberöring i språket. Vi tror att vi (alla) måste vara försiktiga, leva i osäkerhet: att att inte veta är det viktiga – därför att ingen bok i världen skrivet på något språk i världen kan rymma sanningen, helt eller delvis. Och därför är det vi vill göra just det: prata för mycket, skriva för omfattande (inte enbart i fysisk bemärkelse) böcker, böcker där pratet omöjliggör tystnaderna som de enkla sanningarna är fyllda av. Vi vill söka skydd för varandra och våra samhällen från förmenta sanningar: visa helt konkret att just de är lögnerna vi inte har råd att leva med om vi vill våra barns bästa.

*

Det finns en annan aspekt på det ”myckna pratet” som jag bara kan nudda vid här: i en fungerande demokrati pratas det, det pratas och det pratas – för den som vill enkel tydlighet handlar demokrati alldeles för mycket om ett överflöd av prat. Demokrati är prat på bekostnad av handling. Demokrati är osäkra och inte sällan förvirrande ord och utläggningar som ofta leder till otillfredsställande kompromisser. Men just det otillfredsställande – det som inte är enkelt utan svårt – är viktigt: demokrati är aldrig enkel eller hel sanning och ingen kan känna sig fullkomligt politiskt nöjd i ett demokratiskt samhälle; i kärnan av varje fungerande demokrati finns missnöje. Det finns inget tydligt och rätt språk som skulle föra oss till Utopia ifall vi bara upptäckte det och det finns ingen språkminimalism som skulle lösa alla problem om vi bara fick pladdrarna att börja prata minimalism; prata mindre och rättare.

Det som gör demokrati till demokrati är antalet röster: att de är många och att de är motstridiga. I en demokrati är antalet olika röster lika många som antalet medborgare, och det är av de rösterna som val är gjorda. I ett samhälle där det bara finns en röst, som talar bara ett språk – det rätta -, behövs inga val: för i ett sådant samhälle skulle vi alla avge samma röst.

a

a

Texten ovan ingick i engelsk översättning i nätpublikationen EUROPE IS OUT OF JOINT, The Turn to the Right, Collected essays, Versopolis eBook, volume 2, 2017.  http://www.versopolis.com/europe-is-out-of-joint .

Den lekfullt känslokalle Borges – ur borgesreceptionen

 

Bland annat så här mottogs Borges i Latinamerika: han betraktades som känslokall, intellektualistisk och han ansågs sakna det allvar som ger litteraturen dess verkliga värde.

Jorge Abelardo Ramos 1961:

”Borges hör till de författare som har kunskap om all slags procedurer och kombinationer men som brister i den grundläggande livsanden. Dessa författare rör om i visdomens och syntaxens gryta men framkallar inget annat än robotar, geometriska varelser och andra mekaniska väsen.” Och Estela Canto: ”Argentinska författare anser att han är en kall och geometrisk författare, en skapare av rent intellektuella spel”. [Ack vår dragning till enkla dikotomier (känsla/intellekt), och så förblir nästan hela världen oss osynlig!]

Borges lekfullhet anses inte uppfylla kraven på vad seriös litteratur är; Adolfo Pietro 1954: Borges verk är ”en kritik av trivialiteter, belästa påhitt skrivna för belästa läsare, [….] historier som är apokryfiska fragment med noter av apokryfiska redaktörer som hänvisar till apokryfiska böcker. […..] Vi anser att det här och nu finns alltför mycket att göra för att ägna tid åt sådana finurligheter” Blas Matamo menade att Borges ”tänkande inte gör någonting av denna eller någon annan världs verklighet utom att bestämma reglerna enligt vilket det självt spelar sina intellektuella spel.” På en konferens i Montevideo 1959 sade Carlos Real de Azua att ”Hos Borges är alla stora ämnen – oundvikligt tragiska ämnen sådana som verklighet, minne, tid – enbart behandlade lekfullt, planlöst och meningslöst.” Till detta anslöt sig Angel Rama kort därefter när han ansåg att ”det tragiska med Borges är att det för honom är omöjligt att tro på sin egen konsts själva fundament eftersom man bara leker när man känner behovet av att leka.” Han fortsätter: ”det poänglösa och tröttsamma i hans berättelser saknar helt känsloströmmen som är grund för all stor litteratur.” [Men ack så ofta det vi luras att tro att någonting är djupt allvar när det egentligen är alltför välbeprövade konventionaliteter; olja på ytan till de okända men kanske verkligare djupen!]

förstenad

 

 

som jag en skugga kvargömd som inte var
som gungar i grenar av tid som inte varar

ett tryck i moln av sten av krossat fjäderben
som ett vitögt skatskeletts skrapande skrik

mellan tungt och lätt, mellan jag och lätt, känna
de tidiga lyckliga blåa morgonhimlarna hugga

riva i denna döda spegelbild av det som blev
en hemlighet pressad i sten alltför tidigt sent

 

ur för vad kroppen är värd,  (c) Peter Mickwitz 2004

 

Se även: Anteckningar kring en dikt av Samuel Beckett;
https://petermickwitz.com/2013/02/13/anteckningar-kring-en-dikt-av-samuel-beckett/

 

microraptor13

 

Kafkas yxa

Det finns ett berömt citat av Kafka:

Jag menar att vi bör läsa enbart sådana böcker som sårar och hugger i oss. Om boken vi läser inte väcker upp oss med ett slag i huvudet, varför läser vi den alls i så fall? För att den skall göra oss lyckliga, såsom du skriver? Gode Gud, vi vore lyckliga just precis om vi inte hade några böcker alls, och det slags böcker som gör oss lyckliga är sådana böcker som vi kunde skriva själva om vi vore tvungna. Men vi behöver böcker som drabbar oss som en katastrof, som vållar oss djup sorg såsom när någon vi älskat mera än vi älskar oss själva dör, såsom om vi blev förvisade till skogar långt borta från alla människor, såsom ett självmord. En bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Detta är min tro.

Också Adorno såg denna strävan hos Kafka:

Till utgångspunkterna hos Kafka hör att den behärskade relationen mellan text och läsare rubbas i grunden. Hans texter är inte gjorda för att upprätthålla ett konstant avstånd mellan dem och deras offer, utan snarare för att uppröra deras känslor till en punkt där berättelsen skjuter fram mot dem som ett lokomotiv i en tredimensionell film. Sådan aggressiv fysisk närhet underminerar läsarens vana att identifiera sig med personerna i romanen.”

Tanken att läsaren skall kunna identifiera sig med det lästa – vara trygg och sig själv – är ett krav som så ofta ställs på litteraturen att man kunde tro att det skulle finnas ett utbrett motstånd mot det bland författarna. Citaten ovan ger oss en helt annan syn på vad litteratur är: de säger satt litteratur inte finns till för att spegla oss, göra oss synliga inför oss själva, utan för att förändra oss, göra oss andra än vi tror vi är, och att att förändras är en smärtsam, våldsam, process.

*

I kontrast till den fysiska brutalitet dessa citat frammanar kan det vara bra att komma ihåg att Kafka också har kallats för en av alla tiders största humorister, av bland andra Borges.



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massane

Meldt av Merete Røsvik