Anlänt från tryckeriet, kommer ut i september.
Förhandsbeställningar från https://www.forlaget.com/bocker/kanslornas-mysterier/
Inte för googlare, vilken berättelse, av vem, börjar så här:
”Early one morning, under the arc of a lamp, carefully, silently, in smock and rubber gloves, the doctor grafted a cat´s head on to a chicken´s trunk. The cat-headed creature, in a house of glass, swayed on its legs; though it stared through the slits of its eyes, it saw nothing; there was the flutter of a strange pulse under its fur and feathers; and, lifting its foot to the right of the glass wall, it rocked again to the left.”
I Skottland har nu en stor majoritet röstat för att stanna kvar i EU samtidigt som en betydligt mindre majoritet i England (och Wales) har röstat ut Storbritannien ur EU. På båda sidor om gränsen mellan Skottland och England (och Wales) handlar det om nationalistiska rörelser: den ena för, den andra mot ett utträde ur EU. Det här tål att tänkas på och analyseras: vad allt nationalism i Europa kan vara.
När skottarna 2014 röstade mot ett utträde ur Storbritannien var ett av argumenten mot självständighet att ett självständigt Skottland skulle hamna utanför EU och ha svårt att återinträda, samtidigt som resten av Storbritannien förblev kvar i EU. Att ett EU-medlemskap för ett självständigt Skottland inte alls var en självklarhet signalerades också – helt kontraproduktivt – från EU-håll där man ville ha ett enat EU-Storbritannien. Det gick alltså precis tvärtom: Storbritannien ut ur EU och till följd av det även Skottland ut ur EU. Skottarna bedragna – än en gång?
Både Storbritannien och EU är unioner, vilket gör det hela än mer intressant och invecklat. Jag tror att skottlandsfrågan på många sätt är viktigare än vi kanske just nu inser.
(Och som sidospår: glöm nu inte heller Österrike-Ungern, den komplicerade unionen av nationer vars existens nationalism (och rasism) – från vilka ett direkt spår går till bl.a. dagens Ungern – fick att implodera. Den som tror att EU-skepticismen idag handlar enbart om sociala eller ekonomiska frågor borde ta sig en ordentlig bildningskur i historia och idéhistoria.)
Jag är inte säker på hur respektabel den här siten är, men detta tål att läsas:
Min morfar Åkes (1906-1983) föräldrar Anni (Ainikki) Roschier (1877-1923) och Julius Holmberg (1872-1945) skilde sig efter ett kort och uppenbarligen stormigt äktenskap. Hela sin barndom därefter levde min morfar tillsammans med sin mamma som efter skilsmässan blev ensamförsörjande mor: länge hade hon ingen kontakt alls med sin ex-man. Morfar och hans mamma bodde under många år i olika underhyresrum, ibland med ekonomisk hjälp av släktingar. Förhållandena min morfars mamma och han levde i illustreras av ett brevcitat: ”Söndagmorgon i spårvagnen. Mor har sovit gott. Inga väggor!” (vägglöss)
Av Anni Roschier finns två vaxdukshäften samt brev till min morfar bevarade. Av dem framgår ett tragiskt livsöde, men man kan också ana att hon kanske inte hade en alldeles en lätt personlighet. Min morfar brukade tala om den forsmanska mjältsjukan, något som skall ha kommit in i familjen från den forsmanska sidan, det vill säga från Annis mammas släkt. I häftet betitlat ”Skymningstankar” (skrivet 1895-1906) är tonfallet genomgående pessimistiskt och fullt av livsbesvikelse.
Först utbildade sig Anni till sjuksköterska, ett yrke hon aldrig utövade. Utbildningstiden vid Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors tycks ha varit hård, även skrämmande och kanske avskräckande. Hon återger hur hon på nätterna promenerade ensam längsmed de av gaslyktor svagt upplysta sjukhuskorridorerna rädd för patienterna – på den tiden var också mentalpatienter intagna på Kirurgiska sjukhuset. Efter skilsmässan arbetade Anni under längre perioder som biblioteksbiträde på Berghälls bibliotek i den då helt nya byggnaden vid Björnparken. Tidvis var hon också arbetslös.
Biblioteket i arbetarstadsdelen Berghäll, byggt 1912.
Det verkar som om Anni projicerade många av sina förhoppningar och besvikelser på sonen, så här låter det i en dikt från 1912:
De stanna de två i min tanke,
som fylla min sagas lopp,
den ena ett bittert minne,
den andra mitt hopp – mitt hopp!
Den ena slet för sitt nöje
vårt band av heder och tro –
den andre, vars barnalöje
gör mig stark i hopplös strid.
Och:
Min son, din klädnad jag sömmar
av allt jag har och får!
Jag stärker din viljas timmar
med silverstrån ur mitt hår.
Din riddarmantel skall lysa
av purpur som kostat blod.
Ej skall du i livet frysa,
om arbeta jag än blott får.
I ett brev 1920 skriver Anni:
”Hemmet blev trångt. Mor så trött och du min gosse, oftast så litet nöjd och glad, så litet tröst och glädje – Och mor utan tjänst – Huru vi skola ordna våra liv och reda oss – förstår mor ej – Mor känner det så tungt och hopplöst – ja mor vågar alls ej tänka på hösten och vintertid.”
*
Under 1920-talet studerade min morfar juridik, ekonomiskt klarade han det genom att låna pengar av sina blivande svärföräldrar. På 1930-talet grundade han en egen advokatbyrå som med tiden kom att bli en av Finlands mest framgångsrika. Byrån bar hans namn: Roschier-Holmberg. Avokatbyrå Roschier-Holmberg finns fortfarande och är fortfarande en av de största i Finland. De nuvarande ägarna beslöt för några år sedan att förkorta byråns namn till Roschier.
För ett tag sedan började man riva en kontorsbyggnad från 1960-talet vid Kaserntorget i centrala Helsingfors. I dess ställe skall ett nytt hus byggas med plats för upp till 1000 människor att arbeta. Advokatbyrå Roschier kommer att vara huvudhyresgäst i Roschier building. En byggnad uppkallad efter en kvinna som i början av 1900-talet var ensamförsörjande mamma och biblioteksbiträde i Berghäll. Är inte det lite vackert?
http://www.roschier.com/news-and-media/firm-news/news-roschier-move-new-office-buildings-stockholm-and-helsinki-24-august
Källa: Margaretha Mickwitz.
När land och världsdel blir alltmer förvirrade tar jag till terapeutiskt pyssel: Bokmord.
Eftersom den dominerande litterära genren numera är kriminalromanen och eftersom kriminalromanen allt mer tycks gå ut på att författarna till kriminalromaner tävlar om att hitta på det mest klantigt osannolika sättet att ta livet av folk och eftersom det hela har blivit ändlöst tramsigt tänkte jag göra tvärtom: mörda en bok. Men det är inte en kriminalroman jag skall mörda. Det känns inte tillräckligt utmanande så därför har jag istället valt ett mera sofistikerat offer: en bokstavsbok. Bokstaven är alltings början och slut och jag vet att det väcker sorg och raseri att mörda en bok om bokstaven. Men jag tar på mig allt ansvar för min gärning och är fullt beredd på en storm av upprörda anklagelser.
Offer och redskap:
Bokryggen avslöjar ett hemligt budskap. Kodknäckarlitteratur?
Dådet fullbordat:
Clas Ohlson, medbrottsling. Ram och passepartout:
Lönar sig brott?
Walter Benjamin och Georges Bataille blev vänner på 1930-talet på Bibliothèque Nationale där Benjamin forskade och skrev och där Bataille arbetade som bibliotekarie. Bataille kom att betyda mycket för Benjamins verk, hans betydelse för Passagearbetet var helt konkret nästan avgörande: När Benjamin 1940 flydde Paris anförtrodde han Bataille sina manuskript. Bataille gömde dem genom att placera dem i en av bibliotekets samlingar med begränsat tillträde. Det verkar som om bilioteket skulle ha slukat manuskripten under de oklara och kaotiska förhållanden som rådde under och efter kriget. Benjamins sonetter, som jag köpte i Berlin i en tvåspråkig utgåva, hittades 1981 på Bibliothèque Nationale av Giorgio Agamben. Sonetterna som är 73 till antalet har sin upprinnelse 1914 som ett sorgearbete över vännen Fritz Heinle som begick själv självmord några veckor efter att första världskriget började. Benjamin arbetade nästan tio år med sonetterna, men de gavs ut först 1986, fyrtio år efter hans död
Hittat under en promenad från Adenauer Platz till Rosa Luxemburg Platz. Och frågan är: vad förenar Walter Benjamin och Georges Bataille?
