Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.

I ovetandets moln

 

Ett helt annat slags ontologi, en icke-ontologiontologi, från 1300-talet:

But now you put to me a question and say, ’How might I think of him in himself, and what is he?” And to this I can only answer thus, ”I have no idea.” For with your question you have brought me into that same darkness, into that same cloud of unknowing where I would you were yuorself… Therefore, it is my wish to leave everything that I can think of and choose for my love the thing that I cannot think.

ur The Cloud of Unknowing, senare delen av 1300-talet, England, författare: okänd.

Skuggan historian kastar?

 

Själv från en släkt i vilken det funnits historiker sedan slutet av 1800-talet har jag under hela mitt skrivande liv funderat på vad tid är. Eller specifikare: vad tid är i språk. I 20 år (d.v.s. sedan 1997) har jag planerat och skissat ett projekt som har som utgångspunkt en landskapsmålning av Rubens. Tavlan heter Hem från fälten, men är även känd som Landskapet med den dubbla skuggan. Så som namnet antyder är det egenartade med denna tavla att träd, djur, människor mm, samtidigt kastar skuggor åt motsatta håll. Bland annat Rabbe Enckell har skrivit om Landskapet med den dubbla skuggan. För mig representerar målningens dubbla skuggor två simultana tider (och två samtidiga solar, någonstans utanför bildens gränser, tavlans ramar). Det i sin tur har långtgående följder, och det är dessa följder jag vill försöka gestalta skönlitterärt.

Utan att nu här närmare gå in på vad mitt (alltför stora känns det som) projekt vill försöka bli skall jag kort citera Shlomo Sand som jag läst i samband med arbetet:

 

The legitimacy of teaching history and living comfortably from it, as I have been able to do for a large part of my life, rests on a well-anchored assumption: that it is possible for us to approach the truth of the past and perhaps even attain this. Given the right methodology, a critical attitude towards sources, correct deciphering, and the ability to avoid prejudices of a political and ideological nature, it will be possible to present a reliable and solid history. While I was writing my thesis, however, I already came up against the acute scepticism of Georges Sorel regarding the scientific character of all social research, both present and past. I knew very well that it is impossible for us to reach ’what actually happened in the past’, but I felt a moral and professional obligation to mobilize all my intellectual strength to approach this and cling to it. It was relatively comfortable, I admit, to teach the metanarratives of the contemporary West, particularly the history of France, without questioning too much either the theoretical problematic on which historical representations are based, or their effect in terms of pedagogy.

Few ’pure’ historians have taken the trouble to formulate theories on the historiographical discipline itself, and the majority of those who have risked this were concerned above all with methodology rather than epistemology.

 

Historia var vad man kunde kalla mitt paradämne i gymnasiet. Jag hade en bra och inspirerande lärare och var redan från första klassen på det klara med att jag skulle studera historia vid universitetet, och så blev det också. Men riktigt som jag hade tänkt mig det blev det ändå inte: efter bara ett års studier bytte jag till litteratur. Efter mitt första år vid Helsingfors universitet var jag grundligt besviken på historiestudierna [se min kursiv i citatet ovan], men hade också fått en första förståelse för varför historia är så problematiskt ontologiskt och epistemologiskt. Senare skulle jag även ifrågasätta det etiska i att skriva historia.

 

P.P.Rubens/ Das festgefahrene Fuhrwerk - P.P.Rubens/ Landscape w.Stone Carriers - P.P.Rubens / Le char embourbé

En annan landskapsmålning (La Charrette Embourbée) av Rubens där tiden verkar vara ur led. Till vänster natt, till höger dag.

EUROPE IS OUT OF JOINT – The Turn to the Right

 

 

EUROPE IS OUT OF JOINT, The Turn to the Right
Collected essays
Versopolis eBook, volume 2

Här ingår en liten text jag skrev utgående från en dikt av Örnulf Tigerstedt:

http://www.versopolis.com/europe-is-out-of-joint .

 

 

Valéry och historia

När jag äntligen igen har lite lugn för arbete och läsning hittar jag ett citat av Paul Valéry som tangerar mina egna problem med vad historia är – problem som i en vidare bemärkelse har att göra med att så få historiker verkar vilja befatta sig med vad språk och tid är.

Historia är den farligaste produkten som medvetandets kemi har framställt. Denna produkts egenskaper är välkända. Den får människor att drömma; den berusar dem och framkallar falska minnen; gör alla deras reaktioner överdrivna; håller gamla sår öppna; plågar dem i deras vila; får dem att fantisera om storhet eller oförrätter; och gör nationer bittra, stolta, outhärdliga och själviska.

Låt detaljen förstöra helheten – två tavlor av Pieter Brueghel

 

I samband med ett bokprojekt som jag försöker komma igång med har jag läst mig in på flamländsk landskapskonst från 1500- och 1600-talen. Som en biprodukt av den läsningen några tankar kring två tavlor av Pieter Brueghel (ca 1525-1569):

 

den-goda-jorden-v

 

Här har vi ett landskap (från ca 1557) med en lantbruksscen; i förgrunden till vänster sår en man. En första komplikation – att denna tavla inte är vad den utger sig för – kan vi se till höger nere i backen: det verkar som om det samtidigt som sådd pågår skulle finnas högväxt säd. Men inte nog med, det ser också ut som som om en del av den höga säden redan skulle ha skördats – trots att den inte är helt mogen. Sådd, växt och skörd samtidigt.

Låt oss lägga jordbruksproblematiken åt sidan och ge en helt annan mening åt tavlan. Vad tavlan beskriver är Jesus första liknelse, Liknelsen om sådden, Matteus 13, 3:8. :

”En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.”

Men hur så? Hur skall vi kunna se – vi som har ögon – att den här tavlan faktiskt återger en biblisk scen? Om inte någon uttryckligen berättar det för oss så finns det ingenting i tavlan som pekar mot Matteusevangeliet? Nyckeln finns i bakgrunden, nere vid stranden. För där nere, framför en folkklunga, förbereder sig Jesus att berätta liknelsen:

”Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.”

 

den-goda-jorden-iv-predikan

 

Som bekant handlar Liknelsen om sådden om ordet; om att sprida ordet. Och kontentan – som påminner om hur många författare ser på sitt skrivande – är att bara de rätta – rättrogna – läsarna skall förstå (och belönas).

Det intressanta är att vår förståelse av den här tavlan kräver ett helt annat fokus än fokus på det uppenbara; det är bakgrunden som avslöjar för oss vad förgrunden framställer. Om vi inte lägger märke till den lilla klungan lång där borta på stranden förblir tavlan för oss en pittoresk och lite naiv 1500-talsmålning. Tavlan verkar säga att bara noggrann läsning av detaljer och att ge uppmärksamhet åt det som verkar vara oviktigt kan hjälpa oss att alls se.

*

En annan, mera känd, tavla av Brueghel ser ut så här:

 

ikaros-flykt

 

Också här finns en berättelse i bakgrunden, bokstavligen. Den här gången handlar det inte om bibeln utan om antik mytologi. Ser ni de två benen som sticker upp i havet framför skeppet? Det är slutet på Ikaros flykt, han som flög så nära solen att hans vaxvingar smalt. Tavlan heter alltså Ikaros flykt (ca 1565), och även här är det en liten detalj som ögat först inte alls fokuserar på som avslöjar tavlans tema, kanske budskap. Inte nog med att Ikaros redan fullbordat sin flykt och sitt fall, han – som i sig är en liten detalj på tavlan – har redan nästan helt försvunnit ur bilden, bara två spretande ben återstår att se.

W.H. Auden har skrivit en känd och lite pratig dikt (Musee des Beaux-Arts, 1938med utgångspunkt i Brueghels Ikaros flykt. Diktens andra och avslutande strof lyder så här:

”In Bruegel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure: the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
Had somewhere to get to and sailed calmly on.”

Audens dikt har tolkats handla om världens likgiltighet inför lidande, vilket tycks bekräftas i Brueghels tavla av till exempel herden i bildens mitt som till synes demonstrativt vänder bort sitt ansikte från Ikaros tragedi. Men jag vill tro att vi även här måste se noggrannare och inte lägga egen tids- och människosyn platt på tavlan. Brueghels Ikaros flykt är full av fel och lager, och av tid som bokstavligen gått fram över tavlan.

Hur är det till exempel egentligen med solen som Auden beskriver som en likgiltig åskådare? För det första: solen är skyldig till Ikaros fall, vilket knappast är passivitet och likgiltighet. För det andra är solen helt fel avbildad: solen håller på att gå ner och en sådan sol smälter inte vaxvingar.

Auden visste det kanske inte, men ungefär samtidigt som han skrev sin dikt upptäcktes (1935) en annan version av Ikaros flykt (en kopia från 1590-talet). Denna andra version är mycket snarlik den första – mera kända – men skiljer sig på vissa förklarande punkter. Bland annat står solen mycket riktigt högt uppe på himlen och Ikaros smultna vingar är därmed följdriktiga. Men på denna andra version finns också något annat än solen på himlen, nämligen Daidalos, Ikaros far vars vingar inte smalt. Herdens bortvända ansikte får sin förklaring;  det handlar inte om att han är likgiltig inför det som händer utan om att han tittar uppåt, mot Daidalos.

Ytterligare fel i tavlan: plogmannen är klädd i adelskläder. Konsthistoriker har också påpekat att plogar på 1500-talsbilder alltid brukar dras av två hästar och att bara en häst inte skulle klara av arbetet. Här kan finnas ett dolt politiskt budskap som i det här sammanhanget dock är ett sidospår.

Ännu en detalj väcker vår uppmärksamhet. Till vänster i mörkret vid trädet syns en vit fläck. Tittar man noggrant ser man att där finns ett huvud.

ikaros-flykt-doing

Konsthistoriker har traditionellt tolkat det här som en död mans huvud vars kropp är övermålad, men inte övertygande kunnat förklara varför han finns med på tavlan. En dold död man, det låter spännande och mystiskt? Ja, men ändå inte, för enligt en nyligen gjord reflektografisk undersökning av tavlan är det inte en övermålad död man vi ser utan en övermålad man som utför sina behov (bajsar), en ganska ofta återkommande figur i Brueghels konst. Mera om det strax, efter en kort avvikelse:

Jag tror att Audens läsning av Brueghels Ikaros flykt är i grunden misslyckad därför att den försöker sammanfatta och påtvinga betydelse som tavlan själv livligt omintetgör. Brueghels konst är definitionsmässigt kaotisk, mättad med ironier och andra nålstyng som spräcker det uppblåsta, hans är en konst full av felheter och motsättningar, såväl konkreta som strukturella: Bakgrunden visar sig vara viktigare än förgrunden, detaljen förvandlar eller förgör helheten (läsningen, förståelsen), allting är hela tiden både förvirrande och överväldigande. Att av Brueghel göra andäktighet som i värsta fall gränsar till det banala är helt enkelt omöjligt. Ingenting i Brueghels konst är vördnadsväckande levnadsvisdom, men om där alls är visdom så är det visdom till den grad att vi inte längre vet vad vi skall göra med all denna visdom: https://www.youtube.com/watch?v=tboRw6CPXjI&t=2s . Det är alltför mycket helt enkelt.

Om vi nu till slut går tillbaka till Liknelsen om sådden och gör ytterligare en detaljgenomgång så kommer vi att hitta den bajsande mannen även på denna tavla. Vad kan det betyda? Så som vi redan sett så är det de små detaljerna i bakgrunden som är viktiga i den här tavlan.

 

den-goda-jorden-iv-detal-2

 

 

*

 

 

Not
Som referens en annan flamländsk framställning av Ikaros flykt. På denna tavla är allting rättare: Hela Ikaros syns, solen lyser på himlen, Daidalos är med i bilden, antalet hästar är två o.s.v.

joos_de_momper_icarus-2

Joos de Momper, den yngre, (1564-1635).

Begåvning räcker inte? – Bill Evans

I always like people who have developed long and hard, especially through introspection and a lot of dedication. I think what they arrive at is usually…deeper and more beautiful…than the person who seems to have that ability and fluidity from the beginning. I say this because it’s a good message to give to young talents who feel as I used to. You hear musicians playing with great fluidity and complete conception early on, and you don’t have that ability. I didn’t. I had to know what I was doing. And yes ultimately it turned out that those people weren’t able to carry their thing very far. I found myself being more attracted to artists who have developed through the years and become better and deeper musicians.



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund