När jag läser Deleuze&Guattaris bok om en mindre litteratur infinner sig en misstanke om att de inte riktigt förstår vad det innebär att vara i språklig minoritet och att vara språkminoritetsförfattare. Eller är det så att Deleuze&Guattari egentligen har en förvånansvärt konventionell uppfattning om vad språk är?
”Nåväl, vi får alltså gå ännu längre, driva denna deterritorialiseringsrörelse hos uttrycket ännu längre. Det finns två möjliga sätt. Man kan på konstgjord väg berika detta tyska språk / – – – / [eller] satsa på det tyska språket som det är i Prag, i själva dess fattigdom”
Och:
”Det tyska språkets situation i Prag, såsom ett utarmat språk som blandats med Tjeckiska och Jiddish”.
Hur kan ett språk som blandats med andra språk vara någonting som är utarmat? Härifrån (svenska i Helsingfors) sett är rent och rätt språk – majoritetens regelkonstruerade språk, vare sig det är svenskan i Sverige eller finskan – det som är fattigt och instängt. Språk som rör sig på gränsen till andra språk, språk som (i lexikon, i grammatik) överskrider gränserna både till det ”egna” språket och till andra språk är språk som är både fritt och rikt, bland annat just därför att det på många sätt är fel språk.
Citaten är tagna ur Gilles Deleuze & Felix Guattari: Kafka, för en mindre litteratur.
