I samband med ett bokprojekt som jag försöker komma igång med har jag läst mig in på flamländsk landskapskonst från 1500- och 1600-talen. Som en biprodukt av den läsningen några tankar kring två tavlor av Pieter Brueghel (ca 1525-1569):
Här har vi ett landskap (från ca 1557) med en lantbruksscen; i förgrunden till vänster sår en man. En första komplikation – att denna tavla inte är vad den utger sig för – kan vi se till höger nere i backen: det verkar som om det samtidigt som sådd pågår skulle finnas högväxt säd. Men inte nog med, det ser också ut som som om en del av den höga säden redan skulle ha skördats – trots att den inte är helt mogen. Sådd, växt och skörd samtidigt.
Låt oss lägga jordbruksproblematiken åt sidan och ge en helt annan mening åt tavlan. Vad tavlan beskriver är Jesus första liknelse, Liknelsen om sådden, Matteus 13, 3:8. :
”En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.”
Men hur så? Hur skall vi kunna se – vi som har ögon – att den här tavlan faktiskt återger en biblisk scen? Om inte någon uttryckligen berättar det för oss så finns det ingenting i tavlan som pekar mot Matteusevangeliet? Nyckeln finns i bakgrunden, nere vid stranden. För där nere, framför en folkklunga, förbereder sig Jesus att berätta liknelsen:
”Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.”
Som bekant handlar Liknelsen om sådden om ordet; om att sprida ordet. Och kontentan – som påminner om hur många författare ser på sitt skrivande – är att bara de rätta – rättrogna – läsarna skall förstå (och belönas).
Det intressanta är att vår förståelse av den här tavlan kräver ett helt annat fokus än fokus på det uppenbara; det är bakgrunden som avslöjar för oss vad förgrunden framställer. Om vi inte lägger märke till den lilla klungan lång där borta på stranden förblir tavlan för oss en pittoresk och lite naiv 1500-talsmålning. Tavlan verkar säga att bara noggrann läsning av detaljer och att ge uppmärksamhet åt det som verkar vara oviktigt kan hjälpa oss att alls se.
*
En annan, mera känd, tavla av Brueghel ser ut så här:
Också här finns en berättelse i bakgrunden, bokstavligen. Den här gången handlar det inte om bibeln utan om antik mytologi. Ser ni de två benen som sticker upp i havet framför skeppet? Det är slutet på Ikaros flykt, han som flög så nära solen att hans vaxvingar smalt. Tavlan heter alltså Ikaros flykt (ca 1565), och även här är det en liten detalj som ögat först inte alls fokuserar på som avslöjar tavlans tema, kanske budskap. Inte nog med att Ikaros redan fullbordat sin flykt och sitt fall, han – som i sig är en liten detalj på tavlan – har redan nästan helt försvunnit ur bilden, bara två spretande ben återstår att se.
W.H. Auden har skrivit en känd och lite pratig dikt (Musee des Beaux-Arts, 1938) med utgångspunkt i Brueghels Ikaros flykt. Diktens andra och avslutande strof lyder så här:
”In Bruegel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure: the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
Had somewhere to get to and sailed calmly on.”
Audens dikt har tolkats handla om världens likgiltighet inför lidande, vilket tycks bekräftas i Brueghels tavla av till exempel herden i bildens mitt som till synes demonstrativt vänder bort sitt ansikte från Ikaros tragedi. Men jag vill tro att vi även här måste se noggrannare och inte lägga egen tids- och människosyn platt på tavlan. Brueghels Ikaros flykt är full av fel och lager, och av tid som bokstavligen gått fram över tavlan.
Hur är det till exempel egentligen med solen som Auden beskriver som en likgiltig åskådare? För det första: solen är skyldig till Ikaros fall, vilket knappast är passivitet och likgiltighet. För det andra är solen helt fel avbildad: solen håller på att gå ner och en sådan sol smälter inte vaxvingar.
Auden visste det kanske inte, men ungefär samtidigt som han skrev sin dikt upptäcktes (1935) en annan version av Ikaros flykt (en kopia från 1590-talet). Denna andra version är mycket snarlik den första – mera kända – men skiljer sig på vissa förklarande punkter. Bland annat står solen mycket riktigt högt uppe på himlen och Ikaros smultna vingar är därmed följdriktiga. Men på denna andra version finns också något annat än solen på himlen, nämligen Daidalos, Ikaros far vars vingar inte smalt. Herdens bortvända ansikte får sin förklaring; det handlar inte om att han är likgiltig inför det som händer utan om att han tittar uppåt, mot Daidalos.
Ytterligare fel i tavlan: plogmannen är klädd i adelskläder. Konsthistoriker har också påpekat att plogar på 1500-talsbilder alltid brukar dras av två hästar och att bara en häst inte skulle klara av arbetet. Här kan finnas ett dolt politiskt budskap som i det här sammanhanget dock är ett sidospår.
Ännu en detalj väcker vår uppmärksamhet. Till vänster i mörkret vid trädet syns en vit fläck. Tittar man noggrant ser man att där finns ett huvud.
Konsthistoriker har traditionellt tolkat det här som en död mans huvud vars kropp är övermålad, men inte övertygande kunnat förklara varför han finns med på tavlan. En dold död man, det låter spännande och mystiskt? Ja, men ändå inte, för enligt en nyligen gjord reflektografisk undersökning av tavlan är det inte en övermålad död man vi ser utan en övermålad man som utför sina behov (bajsar), en ganska ofta återkommande figur i Brueghels konst. Mera om det strax, efter en kort avvikelse:
Jag tror att Audens läsning av Brueghels Ikaros flykt är i grunden misslyckad därför att den försöker sammanfatta och påtvinga betydelse som tavlan själv livligt omintetgör. Brueghels konst är definitionsmässigt kaotisk, mättad med ironier och andra nålstyng som spräcker det uppblåsta, hans är en konst full av felheter och motsättningar, såväl konkreta som strukturella: Bakgrunden visar sig vara viktigare än förgrunden, detaljen förvandlar eller förgör helheten (läsningen, förståelsen), allting är hela tiden både förvirrande och överväldigande. Att av Brueghel göra andäktighet som i värsta fall gränsar till det banala är helt enkelt omöjligt. Ingenting i Brueghels konst är vördnadsväckande levnadsvisdom, men om där alls är visdom så är det visdom till den grad att vi inte längre vet vad vi skall göra med all denna visdom: https://www.youtube.com/watch?v=tboRw6CPXjI&t=2s . Det är alltför mycket helt enkelt.
Om vi nu till slut går tillbaka till Liknelsen om sådden och gör ytterligare en detaljgenomgång så kommer vi att hitta den bajsande mannen även på denna tavla. Vad kan det betyda? Så som vi redan sett så är det de små detaljerna i bakgrunden som är viktiga i den här tavlan.
*
Not
Som referens en annan flamländsk framställning av Ikaros flykt. På denna tavla är allting rättare: Hela Ikaros syns, solen lyser på himlen, Daidalos är med i bilden, antalet hästar är två o.s.v.
Joos de Momper, den yngre, (1564-1635).
