… till min senaste bok Solen går ner det verkar omöjligt är mitt namn tryckt i silverfolie. Men när man placerar pärmen i olika ljus börjar silvret byta färg, färger, och bakgrunden börjar påminna om mosaik i Ravenna (Emma Strömberg!).

Viktigt att komma ihåg i en tid då språket igen anses vara ett enkelt verktyg som man kan behärska, viktigt att komma ihåg i en tid av tro på språkbehärskning och andra totalitära strävanden:

‘For precisely this reason philology is today more necessary than ever, precisely in this way it attracts us and enchants [bezaubert] us most strongly, amidst an age of ”work,” that is to say, of haste, of indecent and perspiring alacrity, which is intent on ”getting everything done” at once, even every book, old and new: – philology itself will not ”get everything done” so lightly: it teaches how to read well [gut lesen], that is, slowly, profoundly, considerately and cautiously [rück- und vorsichtig], with ulterior motives [Hintergedanken], with doors ajar, with delicate fingers and eyes.’ (Nietzsche)

The caution recommended here is aimed toward protesting against those societal pressures that foster hasty productivity and the careless consumerism it serves.

/ – – – /

Within the larger context of Daybreak, as elsewhere across Nietzsche’s writings, the ground desired by metaphysicians is understood as morality, as the clear distinction between good and evil; and it is precisely this distinction that turns out to be not as secure as conventionally surmised. A slow, profound, and cautious excavation of our moral systems reveals that this ”old faith” secures nothing. It aims to demonstrate why every philosophical project erected upon such systems inevitably falls to pieces. / – – – / His patient, critical archaeology problematizes any approach that operates on presumed moral clarity and purportedly unquestionable values – in a word, on hasty readings. The Philologist thus keeps doors open, not only to fresh questions and unexpected associations but also to invasions and assaults from without. Philology cannot ”get everything done” because the system is never airtight. / – – – / Philology’s deceleration is infectious (but not sickly): in slowing down, it slows us down, makes us uneasy, wary, insecure.
/ – – – /
He maintains this indeterminacy precisely by reading and encouraging others to read with care,
cum cura. If we approach Nietzsche as good, slow and careful readers, we would then appreciate the difficulty, if not the utter impossibility, of securing the meaning of any text, including Nietzsche’s own. Nothing is safe; nothing immune. Across his late writings, Nietzsche consistently struggles to alert his readers against taking his words as dogma. He drives us to recoil from resting in orthodoxy. As he reminds us in the pages of Ecce Homo, his Zarathustra should not be regarded or admired as a prophet or preacher, as someone who ”demands belief” –

a
‘You repay a teacher badly by remaining a pupil. And why don’t you want to pluck at my wreath? You are devoted [verehrt] to me: but what if your devotion [Verehrung] subsides someday? Beware not to be killed by a statue! You say you believe in Zarathustra. But who cares about Zarathustra! You are my believers, but who cares about belivers!’ (Nietzsche)

 

( Citat ur Security – Politics, Humanity, and the Philology of Care av John T. Hamilton, Princeton University Press 2013)

/ – – – that false secondary power by which
In weakness we create distinctions, then
Believe our puny boundaries are things
Which we perceive, and not which we have made

Wordsworth, The Prelude, 1799

Solen går ner det verkar omöjligt är ingen diktsamling som stillsamt rullas fram från en punkt till en annan, texten rör sig oroligt in och ut ur medvetandet. Som bäst blir det när Mickwitz för en inre dialog som verkar närmast omedveten om att det han skriver ska komma att publiceras. Som mest glimrar det till när han verkar ha tappat det helt, dikterna når en närmast absurd och galen punkt, lämnar en plats åt det skeva och överraskar med dunkel komik.

http://ornenochkrakan.se/uncategorized/den-ensamma-sysslan/

https://www.forlaget.com/peter-mickwitz-litteratur-som-konst-tillbaka-till-modernismen/

För inte så länge sen läste jag av en slump Anthony Doerrs roman All the light we cannot see (på svenska Ljuset vi inte ser). Det är en roman som 2015 fick Pulitzerpriset och som man därför kunde tro att är konstnärligt viktig. På baksidan till Doerrs bok kan man läsa en av de mest extrema hyperboler jag någonsin stött på i branschen, detta är nämligen en roman som är skriven på ett ”språk som flödar över av så levande metaforer att det höjer ribban för vad litteratur har förmåga att åstadkomma”. Verkligheten är den att All the light we cannot see är en bok som på det stora hela helt saknar språkligt-litterära komplikationer.