När vår högerextrema, nu till all lycka före detta, näringslivsminister Junnila för ett tag sedan klädde sig i en slips dekorerad med tvättbjörnar tolkades detta som ett ställningstagande mot invandrare: tvättbjörnen är en ”invasiv” art i Europa, (nu redan i Sverige!); en oönskad främling.
Junnila är inte den enda som kopplar s.k. invasiva arter med mera allmän xenofobi. Mänsklig migration och växters och djurs migrationer anses vara till fara för den ursprungliga befolkningen och den ursprungliga naturen (som i Finland visserligen är bara några tusen år gammal, uppstått som den har efter den senaste stora klimatförändringen, istiden). Både befolkning och natur föreställs vara i något slags bestående metafysisk balans som ingen utomstående får störa.
Jag läser som bäst Sonia Shahs bok The Next Great Migration som på ett både kunnigt och välformulerat sätt kritiskt granskar denna dubbelxenofobi. Så här beskrivs boken av förläggaren:
The news today is full of stories of dislocated people on the move. Wild species, too, are escaping warming seas and desiccated lands, creeping, swimming, and flying in a mass exodus from their past habitats. News media presents this scrambling of the planet’s migration patterns as unprecedented, provoking fears of the spread of disease and conflict and waves of anxiety across the Western world. On both sides of the Atlantic, experts issue alarmed predictions of millions of invading aliens, unstoppable as an advancing tsunami, and countries respond by electing anti-immigration leaders who slam closed borders that were historically porous.
But the science and history of migration in animals, plants, and humans tell a different story. Far from being a disruptive behavior to be quelled at any cost, migration is an ancient and lifesaving response to environmental change, a biological imperative as necessary as breathing.
Under min läsning av Shah fastnar jag bland annat för följande stycke som handlar om hur man i början av 1900-talet i USA inbillade sig hemska konsekvenser av ”rasblandning”: ”amerikanerna kunde ‘snabbt bli mera mörkhyade, kortare, mera ostyriga och mera fästa vid musik och konst’ och ”mera hemfallna till stöld, kidnappning, misshandel, våldtäkt och sedeslöshet”. Om inte annat så säger detta oss att rasister, vulgärnationalister och andra som hör till detta fega pack också är rädda för konst. Så mera, mycket mera, konst!
Men tvättbjörnarna, vad gör dessa fräcka invandrande nordamerikaner egentligen i Europa? Jo, det handlar om att de befriades från ett djurkoncentrationsläger under andra världskriget. USA:s luftstridskrafter bombade (en del säger av misstag) en pälsdjursfarm i Tyskland vilket ledde till att det rymde tvättbjörnar ur burarna. Från dessa tvättbjörnar härstammar betydande delar av den nuvarande europeiska tvättbjörnsstammen.
cirklar runt detta utanför 