Archive for the 'Citerat' Category

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.

Modernism och modernism (Marjorie Perloff)

Jag har länge tyckt att den uppdelning där avantgarde och modernism ställs mot varandra är konstig. Modernism om något är avantgarde: det tidiga 1900-talets modernism – till vilken tradition bl.a. den finlandssvenska modernismen hör – var inget mindre än revolutionerande. För mig har modernism alltid betytt en mångfacetterad och omvälvande litterär epok under 1900-talets första decennier, medan det är uppenbart att man på många andra håll med modernism i första hand syftar på efterkrigstidens högmodernism, poesi som onekligen rätt långt saknar experimentvilja och vilja att omstörta.

I think the main change in my point of of view toward twentieth century poetry is that, as time has gone by, the big division between moderism and postmodernism that once seemed crucial no longer seems so. The real break came not in the sixties, as is somtetimes thought, but much earlier. Modernism was a revolution, we can see that now. – Marjorie Perloff, intervju i boken Poetics in a New Key (2013)

Hantverk är INGENTING

En ung och framgångsrik finlandssvensk författare beskrev nyligen sitt eget skrivande med sentensen ”Lausetta ei jätetä”. Även om man förbiser att den här utsagan spelar på krigsmetaforik och återspeglar en litteratursyn som är bekant inom vad man kunde kalla en sant språklojal finländsk litteratursyn så finns det ett akut behov att – just i vår tid – ifrågasätta den språksyn som ligger bakom den.

***

Tanken att språk kunde vara precist är oprecist tänkande om språk. Just precis det är språk inte.

***

Hantverk är INGENTING.

***

Att skriva börjar på andra sidan hantverket.

***

”Skrivandets gåva är precis det som skrivandet förnekar. Han som inte längre vet hur man skriver, som tackar nej till den gåva han fått, han vars språk är oigenkännbart är närmare den obeprövade oerfarenheten, närmare frånvaron av det ’korrekta’, närmare det som även utan närvaro ger rum åt det som händer. Vemhelst som lovordar stil, en egen stil, upphöjer författarens jag, den författare som vägrat överge allting och bli övergiven av allting. Inom kort kommer han att vara berömd; ryktbarheten överräcker honom till makten: det han sedan saknar är utplåning, försvinnande.”

***

Inte med tanke på vad som är bra (litteratur) – bra är en godtycklig kategori. Utan med tanke på vad som är viktig litteratur. Viktigt är kanske också en godtycklig kategori, vilket i så fall är bra. För vad som är viktigt måste alltid vara öppet och ständigt vara utsatt för språk och tid.

Ur Passport Somaliland – Ellips 2012

***

Tanken att det kunde finnas rätt och fel språk och språkanvändning – eller ett pregnant språk, eller en grammatik som går att mäta, eller… – är förutom otydlig också oetik.

***

Vad kunde vara ett viktigare författaruppdrag år 2015 än att vara språkillojal: att ifrågasätta lexikon, grammatik och morfologi?

Plast

a

Finland är ett substantiv
Finland betyder ingenting, Finland är ett ingenting
– ontologiskt sett, epistemologiskt sett, ärligt sett
hur kan så mångas erfarenhet så bara förnekas?
därför att bara redan bara det borde väcka misstanke,
ljuda som en brandsiren, helvetesmistlur
inopererad i mellanörat: ”mångas erfarenhet”
om ensamma jag har fel – och jag är ett absolut
helt och euforiskt fel –, hur fel har inte många,
för att inte tala om alla? svar: lika många gånger mer fel
som antalet jag många utgörs av, är ni hundra
har ni hundra gånger mer fel, är vi en miljon
så har vi så mycket fel att det är lika svårt att förstå
som vad det innebär att det finns miljarder stjärnor
i varje galax och att det finns miljarder galaxer
och att det finns och finns och så vidare och alla
ändlöshetens kombinationer av fel

a

***

a
plastplats

a

***

a

Ju fler som tror sig dela en upplevelse, desto mindre blir
den det den kanske var – den går i bitar smulas äts från
alla håll i det den delas. Och i takt med att allt fler tar åt
sig av upplevelsen blir tron allt större och allt mera tro.

a

***

a

Skamfärdsmedel: nationalstaten.

a

***

a

ur Passport Somaliland, Ellips 2012

Till den experimentella prosans lov?

Unfortunately, the cause-and-effect paradigm doesn´t fail just at the quantum scale. It also falls apart when we try to use causation to explain complex dynamical systems like the biochemical pathways of a living organism, the transactions of an economy, or the operation of the human mind. These systems all have patterns of information flow that defy our tools of storytelling. A gene does not ”cause” a trait like height or a desease like cancer. The stock market did not go up ”because” the bond market went down. These are just feeble attempts to force a storytelling framework onto systems that don´t work like stories. For such complex systems science will need more powerful explanatory tools, and we´ll learn to accept the limits of our old methods of storytelling. We´ll come to recognize that causes and effects don´t exist in nature – that they´re just convenient creations of our minds. – W. Daniel Hillis

Den här idén måste dö – bokfynd i Berlin

berlinbok

Under en en vecka lång vistelse i Berlin i början av april besökte jag två bokhandlar som man som finländare bara kan drömma om. Pro qm http://www.pro-qm.de/ och Walther König https://www.buchhandlung-walther-koenig.de/koenig2/index.php?check_pass=true . Två bokhandlar till bristningsgränsen fyllda med böcker, bland dem drivor av böcker som tangerar mina intressen för överstora städer, ekonomi, konstens relation till naturvetenskaperna, filosofi, mm, mm. Självklart förköpte jag mig.

a

Några av mina byten:

The Internet Does Not Exist , e-flux journal (Sternberg Press 2015)
”The Internet Does Not Exist. Maybe it did exist only a short time ago, but now it only remains as a blur, a cloud, a friend, a deadline, a redirect, or a 404. If it ever existed, we couldn´t see it. Because it has no shape. It has no face, just this name that describes everything and nothing at the same time. Yet we are still trying to climb onboard, to get inside, to be part of the network, to get in on the language game, to show up on searches, to appear to exist. But we will never get inside something that isn´t there. All this time we´ve been bemoaning the death of any critical outside position, we should have taken a good look at information networks. Just try to get it. You can´t. Networks are all edges, as Bruno Latour points out. We thought there were windows but actually they´re mirrors. And in the meantime we are being faced with more and more – not just information, but the world itself.”

a

Henri Lefebvre: The Missing Pieces (Semiotext(e) 2014)
”The Missing Pieces is an incantatory text, a catalog of what has been lost over time and what in some cases never existed. Through a lengthy chain of brief laconic citations, Henri Lefebvre evokes the history of what is no more and what never was: the artworks, films, screenplays, negatives. poems, symphonies, buildings, letters, concepts and lives that cannot be seen, heard, read, inhabited, or known about. ”

a

Armen Avanessian, Andreas Töpfer: Speculative Drawing (Sternberg Press 2014)
”Speculative Drawing presents fifteen books – from monographs and translations to collections of essays – that emerged from the research platform Speculative Poetics, conceived by Armen Avanessian in 2011. This book gives a somewhat different introduction to contemporary speculative philosophy, raising questions on how thinking works and how thinking occurs in drawings or illustrations. How does a poetic thinking work that´s not about but with art.”

a
Och ett citat ur inledningen till boken: ”This is where poetics has its place: the creation of something that could not even have been imagined before it was produced and was, for that matter, impossible before it was real; the production of a novelty whose gensis cannot be explained via any causality but remains contingent: an artistic act that, ultimately, open up space for truth, always to be revised.”

a

In the Holocene, Ed. João Ribas, över 30 författare (MIT List Visual Arts Center 2014)
”In the Holocene proposes art as a speculative science, how artist investigate principles and phenomena more commonly associated with scientific or mathematical thought. Through the speculations and propositions of artists from nineteenth to the twenty-first centuries this volume proposes that art is an investigative and experimental activity, adressing what is explained through traditional scientific means: matter, time, energy, perception, etc. In this sense, both art and science can be seen to share an interest in knowledge and disrutive insights, yet are subject to different logics and conclusions.”

a

This Idea Must Die – Scientific Theories That Are Blocking Progress, Ed. John Brockman (Harper Perennial 2015)

Boken består av en lång rad små uppsatser skrivna av vetenskapsmän och -kvinnor. Här ett urval av idéer och teorier som enligt skribenterna inte förtjänar att fortleva:

a

Simplicity
The Universe
IQ
Entropy
String Theory (X2)
Cause and Effect
Race
Essentialism
The Self
Free Will
Common Sense
Things are either True or False
One Genome per Individual
Natural Selection is the Only Engine of Evolution
Universal Grammar
Languages Condition Worldviews
Big Data
Intelligence as a Property
The Continuity of Time
Homo Economicus
Economic Growth (X2)
Sciense is Self-Correcting
Only Scientists Can Do Science
The Scientific Method
Opposites Can´t Both Be Right
Culture
Anthropocentrcity
Geometry
Och förstås: The Illusion of Scientific Progress



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund