Somaliland, Passport Somaliland

 

I dagens Guardian finns en stor och informativ artikel om Somaliland:
https://www.theguardian.com/news/2018/jul/20/when-is-a-nation-not-a-nation-somalilands-dream-of-independence

2012 gav jag ut den lilla boken Passport Somaliland på det förträffliga lilla förlaget Ellips. Somaliland är i motsats till Somalia en fungerande demokratisk stat som sedan självständighetsförklaringen 1991 också har haft fred. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. I Passport Somaliland kontrasterar jag Finlands och Somalilands första tjugo självständiga år mot varandra:
https://petermickwitz.com/2015/09/20/somaliland-och-suomaliland-ur-passport-somaliland-ellips-2012/

Den lekfullt känslokalle Borges – ur borgesreceptionen

 

Bland annat så här mottogs Borges i Latinamerika: han betraktades som känslokall, intellektualistisk och han ansågs sakna det allvar som ger litteraturen dess verkliga värde.

Jorge Abelardo Ramos 1961:

”Borges hör till de författare som har kunskap om all slags procedurer och kombinationer men som brister i den grundläggande livsanden. Dessa författare rör om i visdomens och syntaxens gryta men framkallar inget annat än robotar, geometriska varelser och andra mekaniska väsen.” Och Estela Canto: ”Argentinska författare anser att han är en kall och geometrisk författare, en skapare av rent intellektuella spel”. [Ack vår dragning till enkla dikotomier (känsla/intellekt), och så förblir nästan hela världen oss osynlig!]

Borges lekfullhet anses inte uppfylla kraven på vad seriös litteratur är; Adolfo Pietro 1954: Borges verk är ”en kritik av trivialiteter, belästa påhitt skrivna för belästa läsare, [….] historier som är apokryfiska fragment med noter av apokryfiska redaktörer som hänvisar till apokryfiska böcker. […..] Vi anser att det här och nu finns alltför mycket att göra för att ägna tid åt sådana finurligheter” Blas Matamo menade att Borges ”tänkande inte gör någonting av denna eller någon annan världs verklighet utom att bestämma reglerna enligt vilket det självt spelar sina intellektuella spel.” På en konferens i Montevideo 1959 sade Carlos Real de Azua att ”Hos Borges är alla stora ämnen – oundvikligt tragiska ämnen sådana som verklighet, minne, tid – enbart behandlade lekfullt, planlöst och meningslöst.” Till detta anslöt sig Angel Rama kort därefter när han ansåg att ”det tragiska med Borges är att det för honom är omöjligt att tro på sin egen konsts själva fundament eftersom man bara leker när man känner behovet av att leka.” Han fortsätter: ”det poänglösa och tröttsamma i hans berättelser saknar helt känsloströmmen som är grund för all stor litteratur.” [Men ack så ofta vi luras att tro att någonting är djupt och allvar när det egentligen är alltför välbeprövade konventionaliteter; olja på ytan till de okända men kanske verkligare djupen!]

förstenad

 

 

som jag en skugga kvargömd som inte var
som gungar i grenar av tid som inte varar

ett tryck i moln av sten av krossat fjäderben
som ett vitögt skatskeletts skrapande skrik

mellan tungt och lätt, mellan jag och lätt, känna
de tidiga lyckliga blåa morgonhimlarna hugga

riva i denna döda spegelbild av det som blev
en hemlighet pressad i sten alltför tidigt sent

 

ur för vad kroppen är värd,  (c) Peter Mickwitz 2004

 

Se även: Anteckningar kring en dikt av Samuel Beckett;
https://petermickwitz.com/2013/02/13/anteckningar-kring-en-dikt-av-samuel-beckett/

 

microraptor13

 

Rosenzweig – att tänka filosofi är poesi, att skriva filosofi är prosa

 

I Will Buckinghams bok om Levinas och berättande finns en passage som jag tycker att på ett träffande sätt beskriver skillnaden mellan poesi och narrativ prosa, mellan tredimensionalitet och tvådimensionalitet:

”In the ‘New Thinking’ Rosenzweig writes of the problems that confront us when we read philosophical texts. We expect them, Rosenzweig says, to be especially logical, with each idea following on from the last; but nowhere is this less the case than in philosophy. Philosophical works, one could say, express an complete idea, something that can be held in the mind in three dimensions, something that has no beginning, no middle or end, and has no single main strut or support to hold it up. But when it comes to actually writing philosophy, we have to begin somewhere. As Rosenzweig notes ‘thinking and writing are not the same. In thinking one stroke really strikes a thousand connections. In writing, these thousand must be artfully and cleanly arranged on the strings of thousands of lines’.”

Poesi, när den är som viktigast och mest spännande, fungerar på just det sätt Rosenzweig beskriver tänkande.

 

***

 

Några citat ur min essäsamling Förlorat (Söderströms 2010). Citaten tangerar det Buckingham skriver om ovan.

Handla ”Den här dikten handlar inte om omåttlighet, den är omåttlig.”

Planen Poesi är ett planlöst upptäckande. Men det som där upptäcks är exaktare än vad som helst som resulterar av vilken som helst plan.

22.12.01 Bilden av poeten som den som ritar svalor på sköldpaddans skal.

Exceptionellt Än en gång: jag kan inte förstå annat än att det jag nu skrivit är helt exceptionellt. Exceptionellt är att överträffa, att ta sig långt, att komma långt? Men i relation till vad? Vad är här, och vad är där, och varför vill du härifrån dit? En färd som leder en någonstans långt till ett ställe som uppfyller kraven på exceptionellt kan existera bara om man betraktar litteraturen som någonting tvådimensionellt, tyngdkraftsberoende, jordbundet. Att man tror sig röra sig på en linje, någonstans mellan utgångspunkt och mål (en linje som inte tillåter avvikelser och där allting är förutbestämt, målinriktat) och där den enda riktningen är framåt; det gäller att krypa sig fram längs med linjen. Det moraliska i detta tvådimensionella är att slutet är någonting gott; estetiskt ypperligt (det rätta är alltid vackert).

Men om det bara är jorden man har att hålla sig till och slutet och målet alltid definieras av denna jord man trycks eller trycker sig ner i och allt annat lämnas utanför, vad är då så exceptionellt med det? Nej, det som kanske på riktigt är exceptionellt är att röra sig utan att röra sig: där det inte finns något som leder, riktar eller för. Där det varken finns jord eller tyngdkraft. Ingen sådan säkerhet som någonstans leder, ingen sådan säkerhet som bara leder till ett förutbestämt slut: till det som är bestämt exceptionellt.

Nej, om det exceptionella faktiskt finns så är det tredimensionellt, helt utan mark som tar emot, och därför kan riktningen vara vilken som helst och man kan gå hur långt som helst utan att möta något mål, något slut. Skrivandets frihet; det expanderande svävandet. Och det etiska i det är att du kan ta vilken riktning som helst och att det inte finns något som är estetiskt ypperligt eller uppnåeligt. Rör dig gör du bara i relation till dig själv och du själv är en relation till någon annan, vilket är en helt annan relation än den jordbundna; er relation är en ändlös rymd som uppfyller allt det som finns, och allt det som finns är ert ändlösa samtal.

Den tvådimensionella litteraturen tänker som om den kunde uppnå något (vara något ”bra” i relation till någonting) i en estetisk och ontologisk bemärkelse. Den som lider av tredimensionalitet tror sig veta att den enda relation som finns är den etiska, och att själva tredimensionaliteten är ett uttryck för en etisk strävan, just den som i sin riktningslöshet, i tvånget av sina oändligt många riktningar, inte för oss någonstans; därför att någonstans alltid är ett ställe till förväxling likt verkligheten, en ställe som med andra ord är omöjligt, konkret och jordnära.

Ännu en gång Marjorie Perloff – modernism, elitism och Dylan.

 

But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective.

I think poetry is by its very deffinition elitist. I think that ther whole discussion of elitism is so silly. I just heard, the other night at a discussion in New Haven, someone say ‘then isn’t Bob Dylan really the best poet because he’s not elitist?’ Everybody loves Bob Dylan and knows those lyrics. And so he’s the great poet of the period. But the truth is, so far as the ‘public’ is concerned, the real action is not in a Bob Dylan song but the ball game. The public doesn’t like Billy Collins any more than they like Charles Bernstein or Susan Howe. Most of the people I know in my day-to-day life never read any poetry. They might read some novels. By literature they mean novels. And they might read novels, new novels, or even classical novels, but they don’t read poetry. So poetry has always been elitist and, after all, if you think of the Metaphysical poets living in a manuscript culture, or you think of even Wordsworth or the Romantic poets, it was always elitist.

Modernism och modernism (Marjorie Perloff)

Jag har länge tyckt att den uppdelning där avantgarde och modernism ställs mot varandra är konstig. Modernism om något är avantgarde: det tidiga 1900-talets modernism – till vilken tradition bl.a. den finlandssvenska modernismen hör – var inget mindre än revolutionerande. För mig har modernism alltid betytt en mångfacetterad och omvälvande litterär epok under 1900-talets första decennier, medan det är uppenbart att man på många andra håll med modernism i första hand syftar på efterkrigstidens högmodernism, poesi som onekligen rätt långt saknar experimentvilja och vilja att omstörta.

I think the main change in my point of of view toward twentieth century poetry is that, as time has gone by, the big division between moderism and postmodernism that once seemed crucial no longer seems so. The real break came not in the sixties, as is somtetimes thought, but much earlier. Modernism was a revolution, we can see that now. – Marjorie Perloff, intervju i boken Poetics in a New Key (2013)

Hantverk är INGENTING

En ung och framgångsrik finlandssvensk författare beskrev nyligen sitt eget skrivande med sentensen ”Lausetta ei jätetä”. Även om man förbiser att den här utsagan spelar på krigsmetaforik och återspeglar en litteratursyn som är bekant inom vad man kunde kalla en sant språklojal finländsk litteratursyn så finns det ett akut behov att – just i vår tid – ifrågasätta den språksyn som ligger bakom den.

***

Tanken att språk kunde vara precist är oprecist tänkande om språk. Just precis det är språk inte.

***

Hantverk är INGENTING.

***

Att skriva börjar på andra sidan hantverket.

***

”Skrivandets gåva är precis det som skrivandet förnekar. Han som inte längre vet hur man skriver, som tackar nej till den gåva han fått, han vars språk är oigenkännbart är närmare den obeprövade oerfarenheten, närmare frånvaron av det ’korrekta’, närmare det som även utan närvaro ger rum åt det som händer. Vemhelst som lovordar stil, en egen stil, upphöjer författarens jag, den författare som vägrat överge allting och bli övergiven av allting. Inom kort kommer han att vara berömd; ryktbarheten överräcker honom till makten: det han sedan saknar är utplåning, försvinnande.”

***

Inte med tanke på vad som är bra (litteratur) – bra är en godtycklig kategori. Utan med tanke på vad som är viktig litteratur. Viktigt är kanske också en godtycklig kategori, vilket i så fall är bra. För vad som är viktigt måste alltid vara öppet och ständigt vara utsatt för språk och tid.

Ur Passport Somaliland – Ellips 2012

***

Tanken att det kunde finnas rätt och fel språk och språkanvändning – eller ett pregnant språk, eller en grammatik som går att mäta, eller… – är förutom otydlig också oetik.

***

Vad kunde vara ett viktigare författaruppdrag år 2015 än att vara språkillojal: att ifrågasätta lexikon, grammatik och morfologi?