Kafka, arg poet

 

Den franska litteraturforskaren Pascale Casanova (1959-2018) gav 2011 ut boken Kafka en colère 2011 (på engelska Kafka, Angry Poet, 2015). Så här avslutar Richard Lachmannn sin recension av den (det halveta jag):

Casanova’s message is directed not just at analysts like us but also at the oppressed. She argues that understanding one’s situation is the basis of resistance, and understanding needs to be both specific to one’s situation and capable of finding parallels to other dominated peoples, as Kafka succeeded in doing. Kafka offers tools that differ from the ones that Bourdieu or most of us employ. If “the greatest obstacle to freedom lies in submission to authority, in the symbolic potency of power, in the most dominated themselves internalizing a belief in the necessity of obedience to authority which consequently has no need to impose itself by force,” then the dominated and we as analysts can undermine that authority using the tools that Kafka employs in his fiction: unreliable narrators to expose cant and the cruelty of power, and to show the differing yet parallel ways in which domination transforms the oppressors and the oppressed. Kafka’s place on the periphery of the literary world gave him an opening to innovate that elevated him to the apex of twentieth century literature. Those tools can be used by the oppressed in other circumstances. Casanova rightly acknowledges, “In no way did [Kafka] harbor the illusion that he would win out.” Neither should we as academics think that we will win out. However, radical honesty and intellectual innovation are their own victories, ones not available to oppressors.

http://www.publicseminar.org/2018/11/franz-kafka-sociologist-of-domination/

En recension – Leksikon, sett att läsa

En del av kreativiteten är alltså banbrytande och lekfullt gränsöverskridande. Det är att inte följa normer och regler. / – – – / Diktsamlingen är lekfull, kreativ och en riktig ögonöppnare. Allt är inte så seriöst, det är bra att ha barnasinnet kvar. Samtidigt är essän en allvarlig text som väcker många intressanta frågor.

https://horisont.fi/2019/04/konsten-att-inte-kunna-skriva-ratt/?fbclid=IwAR0–9kNPPLOhklxuC_C793GNzCeV2XuLkY4-2ygBYLAMMBu5kBTntovjCo

Somaliland, Passport Somaliland

 

I dagens Guardian finns en stor och informativ artikel om Somaliland:
https://www.theguardian.com/news/2018/jul/20/when-is-a-nation-not-a-nation-somalilands-dream-of-independence

2012 gav jag ut den lilla boken Passport Somaliland på det förträffliga lilla förlaget Ellips. Somaliland är i motsats till Somalia en fungerande demokratisk stat som sedan självständighetsförklaringen 1991 också har haft fred. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. I Passport Somaliland kontrasterar jag Finlands och Somalilands första tjugo självständiga år mot varandra:
https://petermickwitz.com/2015/09/20/somaliland-och-suomaliland-ur-passport-somaliland-ellips-2012/

Den lekfullt känslokalle Borges – ur borgesreceptionen

 

Bland annat så här mottogs Borges i Latinamerika: han betraktades som känslokall, intellektualistisk och han ansågs sakna det allvar som ger litteraturen dess verkliga värde.

Jorge Abelardo Ramos 1961:

”Borges hör till de författare som har kunskap om all slags procedurer och kombinationer men som brister i den grundläggande livsanden. Dessa författare rör om i visdomens och syntaxens gryta men framkallar inget annat än robotar, geometriska varelser och andra mekaniska väsen.” Och Estela Canto: ”Argentinska författare anser att han är en kall och geometrisk författare, en skapare av rent intellektuella spel”. [Ack vår dragning till enkla dikotomier (känsla/intellekt), och så förblir nästan hela världen oss osynlig!]

Borges lekfullhet anses inte uppfylla kraven på vad seriös litteratur är; Adolfo Pietro 1954: Borges verk är ”en kritik av trivialiteter, belästa påhitt skrivna för belästa läsare, [….] historier som är apokryfiska fragment med noter av apokryfiska redaktörer som hänvisar till apokryfiska böcker. […..] Vi anser att det här och nu finns alltför mycket att göra för att ägna tid åt sådana finurligheter” Blas Matamo menade att Borges ”tänkande inte gör någonting av denna eller någon annan världs verklighet utom att bestämma reglerna enligt vilket det självt spelar sina intellektuella spel.” På en konferens i Montevideo 1959 sade Carlos Real de Azua att ”Hos Borges är alla stora ämnen – oundvikligt tragiska ämnen sådana som verklighet, minne, tid – enbart behandlade lekfullt, planlöst och meningslöst.” Till detta anslöt sig Angel Rama kort därefter när han ansåg att ”det tragiska med Borges är att det för honom är omöjligt att tro på sin egen konsts själva fundament eftersom man bara leker när man känner behovet av att leka.” Han fortsätter: ”det poänglösa och tröttsamma i hans berättelser saknar helt känsloströmmen som är grund för all stor litteratur.” [Men ack så ofta vi luras att tro att någonting är djupt och allvar när det egentligen är alltför välbeprövade konventionaliteter; olja på ytan till de okända men kanske verkligare djupen!]