Arkiv för november, 2015

Paris 13.11. 2015. Frankrike och Mellanöstern 1920 –

Just idag saknar jag i många journalisters kommentarer kring de tragiska händelserna i Paris det historiska djupet. Om man inte går tillbaka till vilken roll Frankrike haft i Mellanöstern sedan början av 1900-talet kan det vara mycket svårt att förstå det som nu händer. T.ex. Elina Ravantti, chef för det finska statliga radiobolagets utrikesredaktion analyserar under rubriken ”Dåden i Paris – Varför just Frankrike” (http://yle.fi/uutiset/analyysi_pariisin_iskut__miksi_juuri_ranska/8455832 ) händelserna utan att överhuvudtaget nämna att Syrien i praktiken var fransk koloni 1920-1949.

a

Jag själv är på många sätt frankofil. Jag har bott i Paris, jag trivs på få ställen så bra som på den franska landsbygden och fransk litteratur och filosofi har betytt oerhört mycket för mig. Jag är ytterligt sorgsen över de terrordåd Paris har utsatts för 2015. Det enda jag föraktar mera än rasism och nationalism är våld. Ändå tror jag att det just nu – hur bakvänt det än kan låta – kan vara viktigt att komma ihåg att allt som kommer från Frankrike inte är ädelt. Till det minst ädla franska hör det Frankrike åstadkommit sedan 1800-talet i arabvärlden – från Marocko till Mellanöstern.

a

Det som händer nu är inget nytt, utan återkommer tidigare i historian. Hur många terrordåd i Paris gav Frankrikes krig i Algeriet 1954-1962 upphov till? Och bör man inte komma ihåg de våldsdåd fransmännen utförde i Syrien under den tid de styrde landet som sk protektoriat under mellankrigstiden? (Viktigt att minnas är bland annat det syriska upproret 1925-27 då Frankrike bombade stora delar av Damaskus till marken vilket krävde omkring 1500 dödsoffer, en stor del av dem civila.)

a

Till den historiska bakgrunden hör också att Frankrike och Stor-Britannien effektivt sett delade Mellanöstern mellan sig efter första världskriget. Bland annat Irak gick till britterna och Syrien till Frankrike. Mycket av de nuvarande problemen bottnar i den delningen. Det två europeiska halvstormakterna verkade de facto som veritabla skurkstater i regionen under den här perioden. Cyniskt nog pågick det också ett tyst krig mellan Frankrike och Storbritannien om vem som skulle dominera regionen. Fransmännen bland annat beskyllde britterna för att ligga bakom det syriska folkupproret 1925-27. Det finns också de som påstår att Frankrike som hämnd finansierade det som på den tiden kallades judiska terroristorganisationer i Palestina för att på så sätt underminera britternas position där. Överallt där britterna och fransmännen drog fram i Mellanöstern är det nu kris och krig: Irak (britterna), Syrien (fransmännen), Libanon (fransmännen), Israel (Britterna), Jemen (britterna) o.s.v.

a
Nu deltar Frankrike alltså i bombningarna av Syrien och har en militärstyrka på uppemot 2000 man engagerad i det. Om det är en rättfärdig militäroperation, och om den någonsin kan leda till något positivt, vågar jag inte säga. Jag vågar överhuvudtaget inte säga vad som kunde vara lösningen på konflikterna i Syrien, Irak och Kurdistan. Och jag är ganska övertygad om att inte någon annan heller vet det. Men om man som Frankrike, med i sig kanske ädla syften, går ut i krig måste man kanske också komma ihåg att fienden kan slå tillbaka – det är ju krig det är frågan om – och att man därför äventyrar sina egna medborgares säkerhet.

a
När det ryska flygplan som antagligen utsattes för ett terrordåd kraschade i Sinaiöknen 31.10.15 dog 224 människor. Charlie Hebdo gjorde satir av kraschen med hänvisning till att Ryssland bombar i Syrien. Jag hoppas och tror att C-H inte kommer att ägna sig åt motsvarande satir nu efter händelserna i Paris, även om motiven för terrordåden antagligen på många sätt påminner om varandra.

a

a
För dem som är intresserade av att försöka förstå det som nu händer rekommenderar jag James Barrs bok A Line in the Sand – Britain, France and the Struggle that Shaped the Middle East (Simon & Schuster 2011) (http://www.newstatesman.com/books/2011/10/british-french-france-arab) , en faktafylld och välskriven bok. Om någon annan har tips om böcker i ämnet så är jag intresserad .

Tjugofem år av högläsning för barnen

proktor

Min son Axel föddes i augusti 1990. Jag började läsa för honom strax före julen 1990, alltså om några veckor för 25 år sedan. Det första jag läste var Rydbergs tomten: jag lade min son över min vänstra axel (med en spyduk under honom för säkerhets skull) och med boken i min högra hand promenerade jag omkring i lägenheten och skanderade dikten. Jag är ingen julmänniska och har ingen speciell relation till Viktor Rydberg men jag tänkte att min kropps rörelser när jag gick omkring i rummen och den rytmik versmåttet gav min röst skulle påverka Axel på ett bra – kanske också lugnande – sätt. Där började det och så fortsatte det: jag läste högt för Axel ända tills han var 15 år gammal.

År 2005 föddes Matilda, samma år som Axel fyllde 15. Det blev ett slags vaktbyte och jag började om med att läsa böcker skrivna för de allra minsta. Nu har jag då alltså läst högt för Matilda i 10 år. Idag läste vi ut Alice i Underlandet, förra veckan läste vi Ole Lund Kirkegaards Otto är en noshörning. (Var kan man förresten få tag på Lille Virgil?)

Högläsningen sker varje kväll före läggdags, men när vi har mera tid – veckoslut och helger t.ex. – läser vi ofta tillsammans flere gånger per dag. Det har varit spännande att genom högläsning upptäcka hur olika Axel och Matilda är. Axel frågade hela tiden, om innehåll och om vad ord betyder. Matilda frågar betydligt mindre, men kommenterar mera. Hon hade också en period då hon parallellt med mitt läsandet med hjälp av mjukdjur spelade upp bokens händelser.

Båda min barn har alltid läst mycket själva, men att barnen lärde sig läsa hade ingen betydelse alls för våra gemensamma bokstunder – varför skulle det ha haft det? Att läsa själv och att läsa tillsammans är väl två helt olika saker? Och inte heller betydde barnens ålder någonting. Det är precis lika roligt – men inte likadant – att läsa högt småbarnsböcker som ungdomsböcker.

Kanske har också högläsandet varit en trygghetsstruktur, för såväl barn som pappa? Båda barnen är skilsmässobarn, en regelbundet återkommande intensiv samvarostund är antagligen då viktigt? Och jag är inte en speciellt hobbyinriktad förälder, så jag kanske kompenserar att jag inte just fört mina barn på olika hobbyverksamheter med att jag på det här sättet tillbringat mycket och viktig tid med dem?

Jag är övertygad om att högläsningen är bra för barnets sociala, emotionella, språkliga och intellektuella utveckling. Högläsningen blir ett slags frivillig och rolig undervisning: barnet frågar, barnet ifrågasätter, barnet lär sig. Minst lika lärorik är högläsningen också för föräldern: han lär känna både sitt barn och sig själv. Han är tvungen att lära sig och fundera på allt från historiska fakta till etik, och i lässamvaron uppfostras han till att bli uppfostrare.

Några gånger när jag var trött eller nyfiken bad jag barnen läsa för mig istället. Men jag är egoistisk: för mig är det roligare att vara läsaren. Och just det är viktigt: att högläsning är så roligt. Jag är en blyg och hämmad människa som inte tycker om att uppträda. Men så icke alls när jag läser högt för barn, det är enda gången jag ohämmat kan leka med roller och röster. Att jag fortfarande som vuxen kan leka är befriande, också för mitt eget skrivande.



Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund