Min son Axel föddes i augusti 1990. Jag började läsa för honom strax före julen 1990, alltså om några veckor för 25 år sedan. Det första jag läste var Rydbergs tomten: jag lade min son över min vänstra axel (med en spyduk under honom för säkerhets skull) och med boken i min högra hand promenerade jag omkring i lägenheten och skanderade dikten. Jag är ingen julmänniska och har ingen speciell relation till Viktor Rydberg men jag tänkte att min kropps rörelser när jag gick omkring i rummen och den rytmik versmåttet gav min röst skulle påverka Axel på ett bra – kanske också lugnande – sätt. Där började det och så fortsatte det: jag läste högt för Axel ända tills han var 15 år gammal.
År 2005 föddes Matilda, samma år som Axel fyllde 15. Det blev ett slags vaktbyte och jag började om med att läsa böcker skrivna för de allra minsta. Nu har jag då alltså läst högt för Matilda i 10 år. Idag läste vi ut Alice i Underlandet, förra veckan läste vi Ole Lund Kirkegaards Otto är en noshörning. (Var kan man förresten få tag på Lille Virgil?)
Högläsningen sker varje kväll före läggdags, men när vi har mera tid – veckoslut och helger t.ex. – läser vi ofta tillsammans flere gånger per dag. Det har varit spännande att genom högläsning upptäcka hur olika Axel och Matilda är. Axel frågade hela tiden, om innehåll och om vad ord betyder. Matilda frågar betydligt mindre, men kommenterar mera. Hon hade också en period då hon parallellt med mitt läsandet med hjälp av mjukdjur spelade upp bokens händelser.
Båda min barn har alltid läst mycket själva, men att barnen lärde sig läsa hade ingen betydelse alls för våra gemensamma bokstunder – varför skulle det ha haft det? Att läsa själv och att läsa tillsammans är väl två helt olika saker? Och inte heller betydde barnens ålder någonting. Det är precis lika roligt – men inte likadant – att läsa högt småbarnsböcker som ungdomsböcker.
Kanske har också högläsandet varit en trygghetsstruktur, för såväl barn som pappa? Båda barnen är skilsmässobarn, en regelbundet återkommande intensiv samvarostund är antagligen då viktigt? Och jag är inte en speciellt hobbyinriktad förälder, så jag kanske kompenserar att jag inte just fört mina barn på olika hobbyverksamheter med att jag på det här sättet tillbringat mycket och viktig tid med dem?
Jag är övertygad om att högläsningen är bra för barnets sociala, emotionella, språkliga och intellektuella utveckling. Högläsningen blir ett slags frivillig och rolig undervisning: barnet frågar, barnet ifrågasätter, barnet lär sig. Minst lika lärorik är högläsningen också för föräldern: han lär känna både sitt barn och sig själv. Han är tvungen att lära sig och fundera på allt från historiska fakta till etik, och i lässamvaron uppfostras han till att bli uppfostrare.
Några gånger när jag var trött eller nyfiken bad jag barnen läsa för mig istället. Men jag är egoistisk: för mig är det roligare att vara läsaren. Och just det är viktigt: att högläsning är så roligt. Jag är en blyg och hämmad människa som inte tycker om att uppträda. Men så icke alls när jag läser högt för barn, det är enda gången jag ohämmat kan leka med roller och röster. Att jag fortfarande som vuxen kan leka är befriande, också för mitt eget skrivande.
cirklar runt detta utanför 