Lofsdal den 1 november 1939 på kvällen
Gunnar!
Kanske får jag aldrig svar på det brev jag skrev på dan i dag! Men detta måste nå dig, jag måste ännu få säga dig tack: Tack, för all den lycka du skänkt mig, tack för vårt gemensamma liv! Det är bara sju år, men det är de sju år som betytt mer än alla andra i mitt liv. Och du, Gunnar! Också om jag inte förmått ge dig den tillfredställelse du väntat, något har jag i alla fall gett dig, något som är värt att minnas!
a
I dag är det Allerheiligen! Minns du vår vandring från Bayerbrunn över Sudelfeld i snö i dag för tre år sen! Du ville högre upp på berget i snön, men jag orkade inte med i drivorna utan väg och du fick bli nere. Kanske har det alltför ofta varit så: Du skulle vidare – jag kunde inte följa. Men nog har jag ju ändå följt med i bra mycket – i vått och torrt! Gunnar! Visst har vi gett varandra mycket – båda!
a
Och du, min egen älskade man! Om det nu verkligen går så , att det blir jag, som blir lämnad ensam med våra barn, nog skall jag bjuda till att få hederligt folk av dem, som du inte behöver skämmas för. Men vet du, när jag tänker på barnen, då blir min tro på en lycklig utgång alltid fast.Vi har ju väntat så på att få dessa barn och nu har vi då våra tre pojkar och vi måste få uppfostra dem tillsammans. De behöver sin egen pappa. Och just för att det varit så många besvikelser innan vi kommit så här långt med dem tror jag, att det är meningen, att vi tillsammans skall få sätta våra bästa krafter på att få goda människor av dem. Det blir aldrig riktigt hela människor av de barn som inte fått ledning av båda sina föräldrar.
a
Kanske komma nu svåra dagar, svårare än allt hittills. Men Gunnar, du måste tänka, att det är för oss du gör din plikt och att vi vänta på dig efter det du uppfyllt den. Det får inte vara annorlunda.
a
Innerst inne är jag väl feg, men jag låter inte tanken gå ända dit in nu. Jag gråter Gunnar, men barnen ge mig mod. Hur många mödrar och hustrur ha inte det som jag. Hela vårt land håller andan i spänning över vad som skall komma. ”Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?” Birger skrattar och skojar med fröken. Måtte ni alla en gång skratta tillsammans igen. Johan ”far med båt till Paris ” i stället för att sova. Nu ringer Titus från Helsingfors. Få se vad vad han har att säga.
a
Gunnar vi alla, dina söner och deras mor, din hustru, vi behöva dig sen du gjort din plikt, lika mycket som fosterlandet nu behöver dig.
a
Gunnar, du vet hur jag älskar dig!
a
Tack!
a
Din Ann-Mari
***
Brevskrivaren är min farmor, Ann-Mari Mickwitz ( 1903-1978).
a
Min farfar Gunnar Mickwitz (http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1262/1940_228.pdf?sequence=1) stupade utanför Viborg 18. februari 1940 vid 33 års ålder. Hans lillabror Tor Mickwitz stupade en vecka före honom, Nils Mickwitz, lillabror även han, stupade 1941 i fortsättningskriget. Birger Mickwitz (f. 1938) är min farbror, Johan Mickwitz (1937-2002) var min pappa, den tredje pojken är Birgers tvillingbror och heter Erik.
