När det myckna pratet är till ända – Örnulf Tigerstedt

 

Panem et Circenses.

 

Låt mig skåla för din frihet
din åtta timmars arbetsdag,
din odlade själ,
ditt framåtskridande
och dina andra undanflykter!

När det myckna pratet
är till ända,
när dina tjocka böcker äro skrivna,
din valkampanj avslutad
och mänskans heliga rättigheter
mottagit din djupa bugning,

låtom oss då mötas som bröder
och utan groll
träda in
genom den enkla sanningens portar:
den verkliga friheten,
gladiatorerna
och Ceasars nya Circus.

aa

Det kan tyckas nästan predestinerat att man blir en författare med fascist- och nazistsympatier om det i ens namn förekommer en hel flock av rovdjur: örn, varg och tiger. Örnulf Tigerstedt är numera så gott som bortglömd, men på 1930-talet var han både i Finland och Sverige en respekterad författare. Av en del ansågs han till och med vara en modernist av rang. Senare på 1930-talet blev Tigerstedt också något av chefsideolog för en grupp unga högerradikala finlandssvenska författare som kallade sig ”Det svarta gardet” och under kriget arbetade han inom Goebbels Europeiska författarförening. Det hela slutade med att han 1944 flydde till Sverige där han fick politisk asyl och där han bodde resten av sitt liv. Som kuriosa kan nämnas att Tigerstedt 1933-34 var ordförande för Finlands PEN-klubb.

Dikten Panem et Circenses ingår i samlingen Block och öde som utkom 1931. Den är tidstypiskt fascistoid i sitt förakt för såväl arbetarrörelse som borgerlig liberalism. Mänskliga rättigheter, arbetarrättigheter, demokrati och svaghet rent allmänt avfärdas med överlägset ironiskt sammanbitna läppar. Allt detta i kontrast till den ”enkla sanningen” som förutsägbart nog är ett våldsskådespel som utspelar sig i det nya Rom på ett nytt Colosseum, läs: i Mussolinis Italien.

Den i sammanhanget typiska dikotomin prat kontra handling finns också med i dikten: föraktet för ”det myckna pratet”. Det är vid det här temat jag skall stanna upp ett tag och göra en liten fördjupning. Det är uppenbart att ”Det myckna pratet” i ”tjocka böcker” för Tigerstedt inte kan leda fram till de enkla sanningarna, sanningarna som leder till att de småaktiga politiska motsättningarna upphävs och alla blir bröder. De enkla sanningarna låter sig uttryckas enbart på ett sparsmakat och tuktat språk: enkla sanningar kräver enkelt språk. Det här är något som också avspeglar sig i diktens stil och språk: det finns inte en enda språklig komplikation i Panem et Circenses. Ända från diktens titel – som med all tydlighet slås fast genom att den slutar bestämt i en punkt – handlar det om en ordmarsch där precis det som (enligt författaren) bör sägas sägs: inget är överflödigt och inget i budskapet störs av betydelser som läsaren skulle behöva tveka inför.

Enligt detta slag av poetik är ett invecklat och otydligt, kanske ornamentalt, språk något som leder bort från allt det som sanning (verklighet) är. Det här är en språksyn som återkommer i många olika sammanhang, även i icke-högerradikala sammanhang. Men i alla dessa sammanhang är utgångspunkten den att språket är ett verktyg som går att använda för att beskriva och kommunicera en verklighet som i grund och botten är enkel och begriplig. På just den här punkten kan ibland ett visst slag av arbetarrörelse möta en ytterhögerpoetik.

I vår samtid är det många som (utan större idéhistorisk kunskap, verkar det som) nedlåtande talar om ”postmodern” konst och litteratur – då kanske i motsats till entydigt och enkelt kommunicerande litteratur och konst. Lägger man ännu till detta att litteraturen bör ha en nationell uppgift så befinner man sig redan en god bit inne i det finländska högerpopulistiska partiet Sannfinländarnas kulturpolitiska program. För oss som vill problematisera relationen språk/verklighet är den språksyn som ett sådant program propagerar för banal och förljugen, men framför allt är den farlig. Språket som enkelt – ifall man bara använder rätt språk – kommunikationsmedel är en förrädiskt lockande dröm som många författare gått vilse i. Det finns minimalismer som sätter orealistisk tilltro till det enskilda ordets förmåga och vikt och det finns välmenande språkfilosofer och poeter som tror att det går att hitta ett språk – må vara ett annorlunda språk – som ställer tingen (och världen, och oss) i ett sant ljus. Bland dessa sistnämnda författare återfinner vi en hel del modernister som trots sin radikalitet ändå i sin poesi vill hitta fram till det rätta språket: verkligen verkligheten.

Sedan finns det det andra slaget av poeter – till vilken jag vill tänka att jag själv hör. För dessa poeter är språket alltid ofullkomligt, alltid präglat av brister och av överflöden av onödvändigheter. Det är dessa författare som problematiserar syntax, morfologi, lexikon m.m. För dem är grammatiken inte ett fast regelsystem utan bara en högst tillfällig beskrivning av språket. Det är dessa författare som försöker hitta nya poetiska metoder att närma sig världen på det enda sätt de tror att världen (för oss) i grund och botten låter sig närmas: genom språket. Men aldrig tror de att det språk de skriver och upptäcker är slutligt eller rätt. De vet nämligen att poesi förutom språk också är tid: förändring, hela tiden och i varje stund. Av detta följer, kanske i bästa fall, att dessa författare försöker nå ett etiskt förhållningssätt till språket, och därmed till värld och människa, de kanske tänker: ”Vi lever i oundviklig osäkerhet, och denna osäkerhet verkar i språket – detta är den grundläggande premissen för vår tillvaro och tillsammansvaro”. Och de tror att en språksyn som menar att det finns visshet och trygghet att hitta i språket alltid bär med sig ett virus av fascism – hur välmenande intentioner det än kanske i övrigt finns i poetiken.

Ja, det är vi som skriver obegriplig poesi, konstig kortprosa eller vrickade essäer – inte av sociologiserande eller inomlitterära orsaker, utan för att vår poetik inte kan separeras från det som är etiskt, det som är osäker världs- och människoberöring i språket. Vi tror att vi (alla) måste vara försiktiga, leva i osäkerhet: att att inte veta är det viktiga – därför att ingen bok i världen skrivet på något språk i världen kan rymma sanningen, helt eller delvis. Och därför är det vi vill göra just det: prata för mycket, skriva för omfattande (inte enbart i fysisk bemärkelse) böcker, böcker där pratet omöjliggör tystnaderna som de enkla sanningarna är fyllda av. Vi vill söka skydd för varandra och våra samhällen från förmenta sanningar: visa helt konkret att just de är lögnerna vi inte har råd att leva med om vi vill våra barns bästa.

*

Det finns en annan aspekt på det ”myckna pratet” som jag bara kan nudda vid här: i en fungerande demokrati pratas det, det pratas och det pratas – för den som vill enkel tydlighet handlar demokrati alldeles för mycket om ett överflöd av prat. Demokrati är prat på bekostnad av handling. Demokrati är osäkra och inte sällan förvirrande ord och utläggningar som ofta leder till otillfredsställande kompromisser. Men just det otillfredsställande – det som inte är enkelt utan svårt – är viktigt: demokrati är aldrig enkel eller hel sanning och ingen kan känna sig fullkomligt politiskt nöjd i ett demokratiskt samhälle; i kärnan av varje fungerande demokrati finns missnöje. Det finns inget tydligt och rätt språk som skulle föra oss till Utopia ifall vi bara upptäckte det och det finns ingen språkminimalism som skulle lösa alla problem om vi bara fick pladdrarna att börja prata minimalism; prata mindre och rättare.

Det som gör demokrati till demokrati är antalet röster: att de är många och att de är motstridiga. I en demokrati är antalet olika röster lika många som antalet medborgare, och det är av de rösterna som val är gjorda. I ett samhälle där det bara finns en röst, som talar bara ett språk – det rätta -, behövs inga val: för i ett sådant samhälle skulle vi alla avge samma röst.

a

a

Texten ovan ingick i engelsk översättning i nätpublikationen EUROPE IS OUT OF JOINT, The Turn to the Right, Collected essays, Versopolis eBook, volume 2, 2017.  http://www.versopolis.com/europe-is-out-of-joint .

Konstiga djur, poesi och hatprat – mitt program på Helsingfors bokmässa 2016

* Poesi med Ulf Stark och Peter Mickwitz

Södergran torsdag 28.10 11.30 Ulf Stark och Peter Mickwitz skriver båda om ovanliga djur och udda naturfenomen. Tillsammans diskuterar de sällsamma ting som Glädje och Sorg, Smyglar och Vadfiskar. Moderator: Oscar Rossi

 

* Att skriva kort

Södergran torsdag 27.10 17.30 Johan Bargum har gjort sig känd som mästerlig novellförfattare. I sin nya bok Korta stycken tar han bruk ett ännu kortare format. På liknade sätt skriver Peter Mickwitz i sin nya bok en rad korta texter där känslor förkroppsligas som djur, växter och mineraler. Men hur håller man sig kort? Och när är det dags att döda sina darlingar? Intervju: Oscar Rossi. Arr: Förlaget.

 

* Pulsen på poesin Hur mår vår poesi idag?

Totti fredag 28.10 16.30 Vad handlar den om, vem läser den och varför är den så nödvändig? Poeterna Peter Mickwitz, Catharina Gripenberg, Heidi von Wright och Ralf Andtbacka diskuterar sig fram till en lägesbeskrivning.

 

* Poetry countering hate speech

Hosted by the Finnish presidency of the Nordic Council of Ministers and the Danish Embassy in Helsinki

The Nordic Scene at Helsinki Book Fair Saturday 29th October 15.00

15.00: Welcome, by Mogens Blicher Bjerregård, president of the European Federation of Journalists

15.05: Author Ejler Nyhavn presents the poetry made by Knud Steffen Jensen

15.15: Debate on the poetry between Peter Mickwitz anf Ejler Nyhavn, moderated by Heikki Jokinen, freelance and vice president of Finlands Union of Journalists

15.30 Panel:

Liljan Weihe, news editor at KVR, Faroese public service radio and tv

Reeta Pöyhtäri, postdoctoral researcher at Research centre for Journalism, Media and Communication

15.40: Debate on how to counter hate speech through litterature and journalism. All participants and moderated by Heikki Jokinen

15.55: Mogens Blicher Bjerregård presents an action plan moderated in order to take ideas from the discussion into account.

 

The Nordic Scene at Helsinki Book Fair Saturday Sunday 30th October 11.30

11.30: Welcome, by Mogens Blicher Bjerregård, president of the European Federation of Journalists

11.35: Author Ejler Nyhavn presents the poetry made by Knud Steffen Jensen

11.45: Debate on the poetry between Peter Mickwitz anf Ejler Nyhavn, moderated by Heikki Jokinen, freelance and vice president of Finlands Union of Journalists

12.00 Panel:

Liljan Weihe, news editor at KVR, Faroese public service radio and tv

Reeta Pöyhtäri, postdoctoral researcher at Research centre for Journalism, Media and Communication

12.10: Debate on how to counter hate speech through litterature and journalism. All participants and moderated by Heikki Jokinen

12.25: Mogens Blicher Bjerregård presents an action plan moderated in order to take ideas from the discussion into account.

Det kom ett paket Herder på posten

 

rherder

 

Den europeiska nationalismens och xenofobins pånyttfödelse är det som präglat det politiska landskapet i Europa det senaste decenniet. Det har getts många förklaringar till vad det beror på. De flesta av de här förklaringarna bygger på att det handlar om sociala och ekonomiska orsaker. Själv tror jag att det som nu händer har betydligt djupare historiska och idéhistoriska rötter som det vore viktigt att kartlägga för att kunna förstå och bearbeta det som sker i Europa. Men de intellektuellas ovilja och oförmåga att göra det känns ibland nästan förbluffande. I Finland finns det till och med etablerade historiker som tror att den explosion av nynationalism, språkstrid, xenofobi och regelrätt rasism som vi sett under de senaste åren i Finland har sin början i den ekonomiska krisen 2008. Ändå vet var och en som varit utsatt för dem att t.ex. språknationalism och språkhets började bli rumsrena på nytt långt tidigare, senast i början av 2000-talet. Och var och en som befinner sig en minoritetsposition i Finland vet att allt detta funnits latent i det finländska samhället så långt tillbaka vi kan minnas. Det samma gäller också stora delar av det övriga Europa. Därför tror jag det är viktigt att gå till botten med detta och försöka förstå vad språk och historia betyder för europeisk nationalism. För ett sådant projekt är den tyska romantiken en självskriven utgångspunkt, och ur den idétraditionen tror jag det kan vara viktigt att lyfta fram just Herder vars betydelse för modern europeisk nationalism de flesta antagligen är ganska omedvetna om.

Att det här i hög grad även anknyter till poesin rent allmänt och för mig specifikt också till ett projekt som kanske kommer att likna en roman gör det ytterligare intressant och viktigt för mig att personligen läsa in mig på Herder. En annan viktig personlig aspekt är att jag själv tillhör en folkgrupp, minoritet, som definierar sig utgående från ett språk. Det ställer speciella och utmanande krav på mig när jag läser och skriver om språknationalism.

Vårt hem, vårt hem

a

När nu också Sverigedemokraterna använder sig av den undrar jag: finns det någon i Sverige som skrivit och tänkt kritiskt om folkhemsnostalgin – den nostalgi som är så viktig för den svenska självbilden. Dels helt konkret kritiskt: ett hur mycket sämre land är Sverige på riktigt för sina invånare nu på 2010-talet än på t.ex. 1970-talet? En jämförande granskning av ekonomi, sjukvård, kriminalitet – mittpunkten för våra medelklassrädslor ,- sociala stöd, m.m. Och dels idé- och kulturhistoriskt kritiskt, men inte bara då det gäller 30-talet, utan även senare och nutid.

Man kunde börja enkelt och titta på själva ordet: folkhem, folk och hem. Sett så känns det inte alls tryggt, utan stängt och exkluderande.

Vad är ett hem i Sverige, i Finland? Något eget – mitt -, ett ställe dit all världens folk inte har tillträde? Ett ställe till vilket enbart de vi känner är välkomna? 

När vi får ett eget hem rotar sig snabbt också alla rädslor i oss som följer av det, ägandets bördor: rädsla för att någon kommer och tar ifrån oss vårt hem (vilket också vore en klassresa neråt), rädsla för att någon tar vårt arbete ifrån oss, rädsla för att grannskapet skall gå åt skogen, rädsla för kriminalitet o.s.v. Allt mycket mänskligt, förstås. 

Vad vore alternativ till ett folkhem: människotorg?

De som kommer till vårt hem skall inte bara känna sig som gäster utan också uppföra sig som gäster och ge sig av tillbaka till sina egna hem när det är dags för det? Istället för invandrare gästarbetare (jämf. det tyska gastarbeitermisslyckandet)?

Folket är viktigt i många olika politiska läger just nu. Den svenska klassdiskussionen tangerar det och populismerna lever på det. Men vad är folket, vem är folket, vem får och kan höra till det?

Folket – vad är det: samma på 2010-talet som på 1930-talet eller 1970-talet? Var inte den gamla arbetarrörelsens huvudmål i själva verket att utplåna det befintliga folket: bilda det, lyfta det ekonomiskt o.s.v? *Kan* ett folkhem vara samma 1975 som 2015?

Folk då folk nu folk nästa år – alla olika folk?

Folket är vi? Vad är vi? Finns här ett samband med den tyska romantik som sökte svar på just de frågorna: vad är ett vi; vad är det att vara tillsammans och vem hör till detta vi? Svaret kunde vara t.ex. att vi består av alla som delar en historie- och språkgemenskap (nationalromantik). Om man till detta språk- och historiehem lägger ett rum för socialgemenskap är det då ett folkhem? 

Vad för slags arbetarrörelse är det som bygger ett sådant hem för folket? Den traditionella arbetarrörelsen var starkt internationalistisk, i motsats till den nya rörelsen, dit bl.a. SD hör. För den traditionella arbetarrörelsen bestod vi:et av alla som hörde till arbetarklassen, oberoende av var i världen de befann sig. (N.B.: den svenska socialdemokratin har en historia av fin internationalism och nordism.)

Är folkhemstanken då faktiskt en typisk mellankrigsprodukt: en kombination av det nationella och det sociala? Hur nära är den i så fall besläktad med den politiska agenda som just nu driver tanken att bara nationell solidaritet skall råda, t.ex. uppmanar oss att vara välfärdslojala enbart med dem som är äkta finländare? Bara hjälpa våra egna?

Jag för min del känner numera djup misstänksamhet närhelst jag ser det nationella skaka hand med strävan till social rättvisa. Jag brukade tänka att social välfärd som identitetsbyggmaterial för t.ex. finländskhet var ofarligt. Och att välfärdsprojektet är något konkret viktigt som förenar oss, men också något i vilket det finns en inbyggd förpliktelse att ta ansvar även för dem som inte hör till oss. Jag hoppades och trodde att vi kunde ersätta språkmystik och historia med en berättelse om välfärdssamhället, att den berättelsen skulle vara undantaget: äntligen en god berättelse. Numera är jag allt annat än säker på det.

Här en text som anknyter till detta och som jag kanske i något skede omarbetar och utvidgar:

https://petermickwitz.com/2013/02/17/karleken-tryckpressen-och-nationen-benedict-anderson-imagined-communities-1991-isaiah-berlin-the-roots-of-romanticism-1999-m-fl/

Somaliland och Suomaliland – ur Passport Somaliland (Ellips 2012)

Det här är Somalilands pass. Somaliland finns inte, Somaliland finns. Somaliland brukade vara en del av Somalia. Uppe i väster, uppe till vänster i det som kallas Afrikas horn mellan Djibouti och Puntland ligger den del av Somalia som heter Somaliland. Somaliland utlyste sig självständigt för drygt 20 år sedan, 1991. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. Sommaren 2010 meddelade Somalilands informationsbyrå att Israel övervägde att erkänna Somaliand. Men det hände aldrig. Hur vackert hade det inte varit: Israel av alla stater erkänner som första stat Somaliland, som hör till den del av världen som associeras med statssammanbrott och radikal islamism, med Somalia.

a
Somaliland finns alltså inte. Men Somaliland finns. Och Somaliland behöver ett pass. Det här är Somalilands pass.

a
Somaliland har cirka 3,5 miljoner invånare.

a
Somaliland är ett av Afrikas råvarufattigaste områden, de viktigaste näringsgrenen är boskapsskötsel och den somaliländska statens viktigaste inkomster kommer från hamntullar.

a
Liksom bland somalier i stort baserar sig inte identitet och gemenskapsbyggande heller i Somaliland på språk eller ens i första hand religion. Istället är det klanen som definierar vem du är och vart du hör. Av Somalias fem huvudklaner är Isaaq med underklaner den största i Somaliland. Konceptet Somaliland som nationalstat kan kanske sett genom klansystemet förstås som ett slags gemenskap av nationer, där klanerna är det som företräder ”nation” och där till följd av detta konflikterna mellan klanerna kan jämföras med konflikter nationer emellan, till exempel i det nationalromantiskt nationalistiska Europa.

a
Med undantag för ett kort inbördeskrig i mitten av 1990-talet och några gränsincidenter med grannstaten Puntland (känd bland annat för sitt sjöröveri) på 2000-talet har Somaliland haft fred sedan det utlyste sig självständigt 1991. Inbördeskrigets fred förhandlades av konfliktparterna själva utan någon yttre, internationell, inblandning. Somaliland är känt för sina lågprofilerade stats- och fredsbyggande konferenser; oändligt långa långsamma och pratsamma och resultatrika möten. Till exempel: Tawfiqkonferensen, Boramakonferensen och Sanaagkonferensen.

a
Somaliland mottog bara en bråkdel (cirka 7%) av den U-hjälp Somalia som helhet fick på 1970- 0ch 1980-talen. Fortfarande är det internationella biståndsarbetet i hög grad koncentrerat till södra Somalia.

a
I relation till den extremt dåliga utgångspunkten har Somaliland haft en betydande ekonomisk tillväxt sedan det utlyste sig självständigt 1991.

a
I slutet av 00-talet ansågs Somalilands huvudstad Hargesia vara en av de säkraste huvudstäderna i Afrika.
Somaliland har lyckats upprätta fredliga och fungerande relationer till den regionala stormakten Etiopien som traditionellt har varit Somalias ärkefiende. Sedan Eritrea blev självständigt och Etiopien förlorade alla sina hamnar har Etiopien blivit alltmera beroende av hamnar i Somaliand.

a
Somaliand har haft fem demokratiskt genomförda president- och parlamentsval mellan 1997 och 2010. Dahir Riyale Kahin, den vinnande kandidaten i presidentvalet 2003 fick bara 80 röster mer än oppositionens kandidat Ahmed Silanyo. Silanyo accepterade sitt nederlag och inga oroligheter utbröt. I presidentvalet 2010 var rollerna ombytta: Silanyo vann, Kahin förlorade. Maktskiftet skedde utan problem. I parlamentsvalet 2005 blev UCID (Rättvise och välfärdspatiet) det tredje största partiet med 27% av rösterna. Partiets ordförande Faisal Ali Farah är finsk medborgare (byggnadsingeniör, Alberga, Esbo) och flyttade tillbaka till Somaliand för att grunda UCID. Även flera andra av de centrala påverkarna inom UCID har varit bosatta i Skandinavien, och partiprogrammet har drag av nordisk socialdemokrati.

a
Somalilands sak kunde vara vår. Somalilands pass kunde vara vårt pass. Det här är ett pass för Somaliland.

a

a
***

a
Det var en gång för inte allför länge sedan ett mycket fattigt land som låg i den världsdel som var den mest konfliktfyllda någonsin i hela världens historia. Det lilla landet med bara 3 miljoner invånare hade svåra naturförhållanden, outvecklad industri, kort medellivslängd och där härjade en av de mest dödliga sjukdomarna mer än någon annanstans i världsdelen.* Detta var ett land som lydde under en imperialistisk stormakt, men efter en frihetskamp som varade i decennier blev det lilla landet till slut självständigt. Bara några veckor efter att landet vunnit sin självständighet utbröt ett sällsynt blodigt inbördeskrig. Omedelbart efter att inbördeskriget avslutats med hjälp av inblandning från en imperialistisk stormakt upprättade den vinnande sidan dödsläger i vilka det dog ännu fler människor än under själva kriget. Det här hände samtidigt som en del av smålandsinvånarna var i full färd med att genomföra militära räder in i ett av grannländerna.

a
Det lilla landet blev mot alla odds snabbt erkänt som självständig stat av omvärlden.

a
Så fort det politiska läget tillät det blev långdistanslöpning en nationellt central verksamhet. De fattiga men av civilisation oförstörda senigt sega urinvånarna sopade under några guldkantade år rent på löparbanorna världen runt.

a
Innan det var dags för nästa krig hann man i det lilla landet med att utnämna generalen för den vinnande sidan i det sällsynt blodiga inbördeskriget till fältmarskalk. Vad spelade det för roll att landet bara hade lite över tre miljoner invånare och att en betydande del av landets befolkning använde öknamnet ”slaktaren” för generalen? En fältmarskalk måste man förstås ha! Operett? Knappast, Napoleon hade ju också en massa fältmarskalker.

a
Ja och så skall man inte glömma den obligatoriska etniska konflikten. Eftersom det fanns flera olika folkgrupper i det nysjälvständiga landet var det en självklarhet att man måste ha en etnisk konflikt.

a
Det fortsätter: bara drygt två decennier efter att landet hade blivit självständigt hade det redan deltagit i två internationella krig av vilka det ena hade det geniala draget att det gick ut på att det lilla fattiga landet med alla sina till buds stående resurser anföll en av grannstaterna — som olämpligt nog råkade vara en stormakt.

a
Låt oss kalla detta land för Suomaliland, men också i samma andetag påminna oss om att Suomaliland inte är en av av det mörka Afrikas postkolonialt odugliga stater som definieras av fattigdom, politisk instabilitet, krig och sjukdomar. Suomalilands historia och utveckling har ingenting gemensamt med sådana länders historia och utveckling. Sådana länder ser suomaliländaren i medeltal ned på med förakt.

__________________

* I Suomaliland dog ännu på 1930-talet omkring 10 000 människor varje år i tuberkulos.

a
***

a
15-20 000 = Antalet somalilänningar (av en befolkning på ca 3,5 miljoner) som 1991-2012 (21 år) dött till följd av beväpnande konflikter.

a

63 000 = Antalet suomalilänningar (av en befolkning på ca 3,5 miljoner) som 1918-1940 (22 år) dog till följd av beväpnade konflikter.

Plast

a

Finland är ett substantiv
Finland betyder ingenting, Finland är ett ingenting
– ontologiskt sett, epistemologiskt sett, ärligt sett
hur kan så mångas erfarenhet så bara förnekas?
därför att bara redan bara det borde väcka misstanke,
ljuda som en brandsiren, helvetesmistlur
inopererad i mellanörat: ”mångas erfarenhet”
om ensamma jag har fel – och jag är ett absolut
helt och euforiskt fel –, hur fel har inte många,
för att inte tala om alla? svar: lika många gånger mer fel
som antalet jag många utgörs av, är ni hundra
har ni hundra gånger mer fel, är vi en miljon
så har vi så mycket fel att det är lika svårt att förstå
som vad det innebär att det finns miljarder stjärnor
i varje galax och att det finns miljarder galaxer
och att det finns och finns och så vidare och alla
ändlöshetens kombinationer av fel

a

***

a
plastplats

a

***

a

Ju fler som tror sig dela en upplevelse, desto mindre blir
den det den kanske var – den går i bitar smulas äts från
alla håll i det den delas. Och i takt med att allt fler tar åt
sig av upplevelsen blir tron allt större och allt mera tro.

a

***

a

Skamfärdsmedel: nationalstaten.

a

***

a

ur Passport Somaliland, Ellips 2012