a
När nu också Sverigedemokraterna använder sig av den undrar jag: finns det någon i Sverige som skrivit och tänkt kritiskt om folkhemsnostalgin – den nostalgi som är så viktig för den svenska självbilden. Dels helt konkret kritiskt: ett hur mycket sämre land är Sverige på riktigt för sina invånare nu på 2010-talet än på t.ex. 1970-talet? En jämförande granskning av ekonomi, sjukvård, kriminalitet – mittpunkten för våra medelklassrädslor ,- sociala stöd, m.m. Och dels idé- och kulturhistoriskt kritiskt, men inte bara då det gäller 30-talet, utan även senare och nutid.
Man kunde börja enkelt och titta på själva ordet: folkhem, folk och hem. Sett så känns det inte alls tryggt, utan stängt och exkluderande.
Vad är ett hem i Sverige, i Finland? Något eget – mitt -, ett ställe dit all världens folk inte har tillträde? Ett ställe till vilket enbart de vi känner är välkomna?
När vi får ett eget hem rotar sig snabbt också alla rädslor i oss som följer av det, ägandets bördor: rädsla för att någon kommer och tar ifrån oss vårt hem (vilket också vore en klassresa neråt), rädsla för att någon tar vårt arbete ifrån oss, rädsla för att grannskapet skall gå åt skogen, rädsla för kriminalitet o.s.v. Allt mycket mänskligt, förstås.
Vad vore alternativ till ett folkhem: människotorg?
De som kommer till vårt hem skall inte bara känna sig som gäster utan också uppföra sig som gäster och ge sig av tillbaka till sina egna hem när det är dags för det? Istället för invandrare gästarbetare (jämf. det tyska gastarbeitermisslyckandet)?
Folket är viktigt i många olika politiska läger just nu. Den svenska klassdiskussionen tangerar det och populismerna lever på det. Men vad är folket, vem är folket, vem får och kan höra till det?
Folket – vad är det: samma på 2010-talet som på 1930-talet eller 1970-talet? Var inte den gamla arbetarrörelsens huvudmål i själva verket att utplåna det befintliga folket: bilda det, lyfta det ekonomiskt o.s.v? *Kan* ett folkhem vara samma 1975 som 2015?
Folk då folk nu folk nästa år – alla olika folk?
Folket är vi? Vad är vi? Finns här ett samband med den tyska romantik som sökte svar på just de frågorna: vad är ett vi; vad är det att vara tillsammans och vem hör till detta vi? Svaret kunde vara t.ex. att vi består av alla som delar en historie- och språkgemenskap (nationalromantik). Om man till detta språk- och historiehem lägger ett rum för socialgemenskap är det då ett folkhem?
Vad för slags arbetarrörelse är det som bygger ett sådant hem för folket? Den traditionella arbetarrörelsen var starkt internationalistisk, i motsats till den nya rörelsen, dit bl.a. SD hör. För den traditionella arbetarrörelsen bestod vi:et av alla som hörde till arbetarklassen, oberoende av var i världen de befann sig. (N.B.: den svenska socialdemokratin har en historia av fin internationalism och nordism.)
Är folkhemstanken då faktiskt en typisk mellankrigsprodukt: en kombination av det nationella och det sociala? Hur nära är den i så fall besläktad med den politiska agenda som just nu driver tanken att bara nationell solidaritet skall råda, t.ex. uppmanar oss att vara välfärdslojala enbart med dem som är äkta finländare? Bara hjälpa våra egna?
Jag för min del känner numera djup misstänksamhet närhelst jag ser det nationella skaka hand med strävan till social rättvisa. Jag brukade tänka att social välfärd som identitetsbyggmaterial för t.ex. finländskhet var ofarligt. Och att välfärdsprojektet är något konkret viktigt som förenar oss, men också något i vilket det finns en inbyggd förpliktelse att ta ansvar även för dem som inte hör till oss. Jag hoppades och trodde att vi kunde ersätta språkmystik och historia med en berättelse om välfärdssamhället, att den berättelsen skulle vara undantaget: äntligen en god berättelse. Numera är jag allt annat än säker på det.
Här en text som anknyter till detta och som jag kanske i något skede omarbetar och utvidgar:
cirklar runt detta utanför 