Kärleken, tryckpressen och nationen – Benedict Anderson; Imagined Communities (1991), Isaiah Berlin; The Roots of Romanticism (1999), m.fl.

 

Det här skall handla om kärlek – poet som jag är. Vad är det att vara tillsammans? Varför skall just vi vara tillsammans? Vem är vi när vi är tillsammans? Inte bara som människa och människa, utan också som människor och människor. Det skall alltså handla om nationalism. Nationalism i den europeiska tappning vi fått lära oss att leva med i nu snart 200 år, utgående från bland annat Benedict Andersons förträffliga bok Imagined Communities (finns även översatt till svenska: Föreställda gemenskaper).

Kort sagt: Den europeiska nationalismen är en gemenskapslära, människosyn och världsbild vars viktigaste grund ligger i synen att språket och historien är det som skapar ett folk, och att folket i sin tur är det som skapar nationen. Ett språk, en nation. Det finns förstås många slags gemenskaper som är statsskapande och under historiens lopp har det snarare varit ett undantag än en regel att statsgemenskaper också är språkgemenskaper. Det finns otaliga exempel på att stater kan bygga på en gemensam religion – både nu och i historien -; på heliga texter. Men stater kan också bygga sig på profana texter, till exempel USA och dess självständighetsförklaring. Ytterligare en typ av statsgemenskap står EU för, ett icke-språkdefinierat eller religionsbundet och, på typiskt Europeiskt sätt, ytterst motstridigt och kaotiskt försök till statskonstruktion. Sverige igen är ett exempel på gemenskap där den romantiska uppfattningen om språket visserligen är en del av nationen, men där den sociala gemenskapen har en minst lika stor betydelse för att skapa ett vi, en gemenskap, en nation – jag återkommer till det här.

Den moderna europeiska språkcentrerade nationalismen uppstår i Tyskland i slutet av 1700-talet bland en grupp obskyra, kufiska och marginaliserade tänkare som senare skall komma att kallas de tyska romantikerna. Men rötterna och förutsättningarna för den finns längre bakåt i tiden, så som Benedict Anderson i sin bok visar.

På 1400-talet och 1500-talet händer två viktiga saker som får stora konsekvenser på det som senare blir språknationalismen. Det första är att boktryckarkonsten uppfinns. Därmed är det för första gången möjligt att massreproducera texter, och därmed uppstår kanske för första gången i historien det som kallas läsare. Man räknar med att det tack vare den nya uppfinningen fram till år 1500 hade tryckts omkring 20 miljoner böcker och att det mellan 1500 och 1600 trycktes upp till 200 miljoner böcker. Så småningom banade det här väg för att också andra än de som tillhörde den religiösa och intellektuella eliten – som fungerade uteslutande på latin – fick tillgång till böcker, tryckta texter. Det är i sin tur är en del av den process som underminerar latinets dominans, och som efterhand öppnar vägen för folkspråkens frammarsch inom alla samhällsområden. Alltså: det övernationella språket latin börjar ersättas i allt fler sammanhang av en uppsjö olika språk, av vilket förstås följer en ny medvetenhet om, och ett nytt behov av att definiera, det egna språket.

Konsekvenserna av Gutenberg är massiva: De massproducerade trycksakerna är förutsättningen för den masskommunikation som är nödvändig för att människor som bor spridda från varandra och är okända för varandra – trots att de kanske talar snarlika språk (som är mycket mindre lika än det ofta enda språk som idag dominerar samma territorium som tidigare besattes av ett otal språkvarianter) – skall kunna börja föreställa sig en gemenskap som sträcker sig bortom den egna horisonten; känna sig tillhöriga en nation. Innan det blev möjligt att massproducera trycksaker var det nästintill omöjligt för oss att veta någonting närmare om varandras existens.

En viktig konsekvens av tryckpressen är också att utbildningen revolutioneras: den ökade tillgången på tryckta skrifter gör det möjligt att utbilda långt fler människor än tidigare; tillgången till kunskap demokratiseras och förfolkligas. Antagligen är det i klassrummen de europeiska språknationerna föds, för det är där det nya språket – det gemensamma, nationella språket – lärs och det är därifrån det sprider sig ut över landet.

Det andra som händer i Europa vid inbrottet till nya tiden är religionsreformationerna; den religiösa oro som kommer att ha så stora konsekvenser för inte minst Tyskland. Också det här händelseförloppet lyfter fram folkspråken; bibeln skall kunna läsas på det egna språket, inte bara latin. Och själva reformationen påskyndas även den av boktryckandet. Inte för inte var Luther den första bästsäljande författaren: inom 15 dagar efter att han spikade upp sina berömda teser kunde de läsas i hela Tyskland – på tyska. Luthers verk skall ha utgjort inte mindre än en tredjedel av alla böcker som såldes på tyska mellan 1518 och 1525 och hans bibelöversättningar gavs ut i 430 upplagor mellan 1522 och 1546.

Följderna av reformationen var på många sätt katastrofala för Tyskarna: jag talar om det 30-åriga kriget i början av 1600-talet. Av tolv miljoner Tyskar fanns vid det 30-åriga krigets slut uppskattningsvis 7 miljoner kvar. Det 30-åriga kriget är ett av historiens allra blodigaste krig och det är alltså också ett gemenskapskrig: troende mot troende, men märk väl: inte i egentlig mening ett krig mellan nationer. Kriget lämnade djupa ekonomiska och kulturella spår i det tysktalande området: nu ett ekonomiskt och demografiskt förött land, och ett administrativt och religiöst oenhetligt land. Tyskland blir ett europeiskt bakvatten medan Frankrike (som också haft sin sked med i den 30-åriga soppan) kommer att dominera. Det är under dessa förhållanden de tyska romantikerna träder fram i slutet av 1700-talet, ur ett slags kaos och med en beundransfientlig mindervärdeskänsla gentemot allt franskt – inte minst upplysningsfilosoferna. De tyska romantikernas betydelse för nationalismen sådan den framträder i Europa är central. För det är vad dessa gubbar har att tänka på: mitt i allt detta splittrade tar de sig an att försöka utreda vad ett vi är, vad gemenskap är, vad det är att vara tillsammans, och också: vad är det egentligen att vara tysk, finns Tyskland, kan vi vara ett vi – ett tyskt vi kanske? Det här är frågor som bara växer sig större under Napoleonkrigen i början av 1800-talet då fransmännen ockuperar bland annat Preussen.

Av de tyska romantikerna är det framför allt Johann Gottfried Herder som är grundläggande då det gäller språknationalismen. Herder som väl egentligen var pluralist, rentav kulturrelativist, har fått bära en hel del av ansvaret för den romantiska nationalismen. ”Den jedes Volk ist Volk; es hat seine National Bildung, wie seine sprache” säger han.

Filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin säger det så här:

”Herders övertygelse var att varje människas självuttryck sker i språket. Orden är inte den enskilda mäniskans uppfinning, utan han har erhållit, ärvt dem i någotslags traditionens, historiens strömflöde. Detta flöde har i sin tur blivit påverkat av andra människor som uttryckt sig själva. Människor har, enligt Herder, av någon outgrundlig anledning mera gemensamt med människor som naturen placerat i närheten av dem än med människor som finns längre bort. Han [Herder] talar om språket som ett band, han talar om jorden som ett band och hans tes är förenklat denna: Det som människor inom en viss grupp har gemensamt är mera betydelsefullt för det de är än det deras grupp har gemensamt med andra grupper av människor på andra ställen. Sättet som t.ex. en tysk stiger upp och sätter sig, sättet han dansar på, sättet han stiftar lagar på, hans handstil och hans poesi och hans musik, sättet på vilket han kammar sitt hår och sättet på vilket han filosoferar har alla någonting gemensamt.”

Den andra viktigt byggstenen för modern europeisk nationalism är upptäckten att de olika folken har sina respektive historier, eller borde man säga upptäckten av historian överhuvudtaget; historia som vi nu förstår den är också i många avseenden en tysk 1700-talsuppfinning. Ett folk en historia, gemensam för alla som är tillhöriga.

Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Vidare kräver det här slaget av nationsbygge att man tror att historien har en rörelse, en riktning och ett mål. En teleologisk historiesyn. Viktiga är här bland andra de tyska romantikerna Hegel och Fichte. Och igen gäller: för att vi skall kunna ha – upptäcka eller uppfinna – en gemensam historia bör vi ha ett gemensamt språk och en gemensam kommunikation: en gemensam litteratur, tidningspress o.s.v. Och vi bör gärna se tillbaka på detta gemensamma förflutna, idealisera det, tänka oss det som ett paradis som skall och kan upptäckas och uppväckas: samtidigt som vi ser tillbaka ser vi också framåt: ”Vår forntids land, vår framtids land”, som det heter, och:

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

Det handlar om nationens öde, nationens uppvaknande, nationens framväxande – som en naturlig och okuvbar organism.

Allt detta kommer att få oerhörda konskevenser för europeisk 1800-talshistoria. Inte minst för de nationer – fast det är först nu de blir nationer i modern bemärkelse – som befinner sig under stora imperiers – Ryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska riket – välde. Till dessa länder hör naturligtvis också Finland vars nationella uppvaknande grundar sig på en internationell och helt i tiden liggande – modern – filosofi och historiesyn.

Nu kommer det jag lovade: kärlek. För denna form av nationalism är också en kärlekslära, Runeberg igen: ”Se, hur vår kärlek skall gå opp/ Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp”. Vi är vi, vi är tillsammans, vi uppfylls av denna enorma känsla som överskrider jagets gränser, vi är finländare, vi har ett gemensamt öde, en gemensam historia, ett gemensamt språk, gemensamt, gemensamt, vi sammansmälter till någonting som blir större än individen, och det är enorm njutning och djup tillfredställelse.

Vid ungefär samma tid – exakt samma tid i själva verket – som Vårt land sjungs för första gången i Helsingfors, 1848, börjar en annan, minst lika betydelsefull kärlekslära som nationalismen framträda i Europa. En kärlekslära som även den har viktiga rötter i tysk romantik, inte minst hos Hegel. Communauté, community, det kommunala, är alla ord för det gemensamma, så även kommunism: en lära om hur vi skall leva, vara och verka tillsammans, rättvist för alla, lika för alla. Med nationalromantiken delar kommunismen en teleologisk historiesyn: historien är framåtskridande och den har ett mål, den är ett slags organism med ett eget liv. Men i radikal motsats till sin småkusin (eller kanske syssling) nationalismen är kommunismen transnationell: gemenskapen bygger på klasstillhörighet, och klasstillhörigheten känner inga nationsgränser, som bekant. Jag är borgare, jag är arbetare, vare sig jag bor i Finland eller Frankrike (eller Indien), och jag delar intressen och jag har gemensamma mål med människor i andra länder, nationer, ifall de bara hör till min klass, bara ifall de tillhör min klass.

Om man brukar kalla den europeiska språk-historienationalismen för nationalromantik kunde man – lite förenklande – kalla de socialistiska ideologierna, inklusive marxismen, för socialromantik. Förenklat, men kanske också användbart för att få syn på likheter och olikheter.

Finland är ett intressant exempel på hur dessa två gemenskapsfilosofier stöter samman. Jag syftar på inbördeskriget 1918 som sett på det här sättet blir en konflikt mellan socialromantiken – arbetarrörelsen – och nationalromantiken – den finska nationalismen. Helt följdriktigt kallar den nationellt orienterade sidan – de vita – kriget för ett frihetskrig och de socialt orienterade kallar kriget för uppror. Båda orden ekar av frihetspatos: den ena sidan kämpar för nationell frihet, den andra sidan för social frihet. Jag citerar igen Berlin, som skriver om Fichte:

”Om vi är en fri nation, (säger Fichte), om vi är en stor skapande ande som skapar de höga värden som historien gett oss i uppgift att skapa eftersom vi inte är så korrumperade av den dekadens som de latinska nationerna lider av, om vi är yngre, friskare, och starkare än dessa dekadenta folkslag, då måste vi vara fria till vilket pris som helst, och därför, eftersom världen inte kan vara till hälften slav och till hälften fri måste vi erövra och absorbera dessa andra. Att vara fri är att vara fri från det som förhindrar, att vara fri är att göra sig fri, att vara fri är att inte låta någonting hindra ens gränslösa kreativitet. Här börjar den stora omvälvande känslan av nationalistiskt eller klassbundet kollektiv framåtsträvande att aldrig vill stå på stället, utan ständigt vara vid liv och i rörelse; att inte låta sig förtryckas av någonting, vare sig det är frågan om institutioner, moraliska principer, politiska principer eller konstnärliga principer.”

Den nationellt orienterade sidan vinner det finska inbördeskriget (som inom parentes sagt är ett av Europas blodigaste krig i förhållande till folkmängd och tid) – det är så vinnarna definierar sig själva: nationens frigörare. Förlorarna säger att borgarna, förtrycket, slaktarna vinner. Det som sedan sker kunde ses som paradoxalt: nationalismen vinner – ser sig själv vinna -, men det inträder nästan genast en ny konflikt som i mycket kommer att dominera samhällsdiskussionen under 20- och 30-talen i Finland: en språkstrid.

Här har vi nu då blivit fria, en nation bland andra, vår historia går mot sin uppfyllelse. Men vänta: det stämmer ju inte! Hur kan vi vara EN nation om vi talar två språk? Det går stick i stäv med allt vi lärt oss om folk och land, det blir ingen gemenskap av det! Nu utbryter en ny strid – mindre blodig till all lycka – mellan språkgrupperna: nationalromantiker mot nationalromantiker, två språk och en nation, det bara inte går. Det är en strid som pågår mer eller mindre hetsigt fram till slutet av 30-talet då trycket utifrån tvingar fram en mera nordisk orientering i Finland, en orientering som inte är förenlig med en språkstrid i vilken svenskan är den ena parten. Språkstriden avtar mer eller mindre helt i samband med kriget och under efterkrigstiden, då en av de viktiga byggstenarna för Finlands neutralitet blir nordiskt samarbete, vilket vore omöjligt att delta i om det i landet pågick en språkstrid som den på 20- och 30-talen.

På sitt sätt stannar historien upp i Finland efter andra världskriget; och då jag talar om historia menar jag här den historieuppfattning nationalismen bygger på: den nationellt definierade historiesynen. Den nationellt romantiska historian förblir utan uppfyllelse: dess mål uppnås inte. Finland förblir ett tvåspråkigt land. Något liknande gäller också de mellan- och östeuropeiska länder som kommer under sovjetiskt inflytande efter andra världskriget: den nationella historien slutar för dem då socialismen tar över, och den börjar på nytt efter det galna året 1989 och Sovjetunionens fall 1991: det som stannade upp efter kriget försvann alls inte, utan tog bara en paus. Plötsligt uppstår det igen en rad nya nationalstater i Europa: Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland föds, Ukraina med flera likaså, och Jugoslavien exploderar i ett antal mindre stater. På ett mera subtilt plan händer det samma i Finland: det nordiska minskar i betydelse, och det blir igen salongsfähigt att vara nationellt sinnad, öppet nationalistisk. Språkstrider, språkbråk och språkdiskussioner pågår nu som aldrig förr under min livstid i Finland. Vilket är paradoxalt eftersom svenskan inte på gud vet hur många hundra år har betytt så lite i Finland som den gör idag. Från att ha varit en av två jämlika statsbärande folkgrupper i ett enligt lag tvåspråkigt land har finlandssvenskarna – och inte alls utan egen medverkan – gått blivit en minoritet som syns och betyder allt mindre i samhället i stort, utanför sin egen krets.

Till slut ännu något om Sverige som är ett intressant och kanske unikt exempel på en helt annorlunda utveckling; ett land där det socialromantiska snarare än det nationalromantiska har blivit den centrala gemenskapsbyggande faktorn och fått en betydligt större betydelse för den nationella identiteten än i Finland. I Sverige kommer den socialt orienterade romantiken från och med 20-talet så småningom under fredliga förhållanden till makten och omformar på ett ingående och imponerande sätt hela samhället.

Den svenska identiteten bygger i långt lägre grad än i grannländerna på språk och historia. Jämför till exempel språkvården i Finland och i Sverige: härifrån sett verkar det ibland som om allting vore tillåtet i svenskan i Sverige, inte minst en ohämmad inverkan från engelskan. Jag har själv erfarenhet av det här: i slutet av 1970-talet gick jag två år i svenskt högstadium och fick ingen undervisning alls i historia och var tvungen att be om extraundervisning i svenska för att sedan kunna klara mig här i Finland i det som hos oss kallades modersmål.

Jag återvänder till litteraturen, till kriminalromanen faktiskt, exaktare till Henning Mankell, som i sin romanserie om polismannen Wallander också skriver om Sverige. Om det Sverige som enligt Mankell gått förlorat: det förlorade paradiset, välfärdssverige som monterats ner från och med 1980-talet. Ett citat bara, (ur Steget efter) det finns flera, men utrymmet är begränsat:

”Här börjar Sverige, tänkte Wallander. Precis som han sa. Här börjar det och här slutar det. Skäret som fortfarande, långsamt och osynligt reser sig ur havet. Det svenska hälleberget. Han märkte att han blev gripen. Utan att egentligen veta av vad. Han föreställde sig hur det var att leva här ute. Ytterst i havsbandet, i gistna trähus, i fattigdom och under ständiga umbäranden.”

Och vidare:

”Han tänkte att det skulle fortsätta hårdna. Allt fler utslagna människor, allt fler ungdomar som aldrig skulle få annat i arv än en känsla av att vara obehövda. Galler och nyckelknippor skulle komma att prägla de kommande åren.

Han tänkte också att polisyrket egentligen innebar en enda sak. Att bjuda motstånd. Att trots allt bekämpa dessa negativa krafter med sitt spänntag.

Men han visste att svaret inte var tillräckligt. Frågan var om det ens var sant. Svenska politiker var till allra största delen oförvitliga, fackföreningarna inte kontrollerade av vare sig maffia eller triader. Svenska företagare gick inte beväpnade, strejkande arbetare slogs sällan ner med batong. Men sprickan som gick genom samhället vidgades hela tiden. Kanske påminde den om landhöjningen, att det gick så långsamt att det inte märktes förrän efteråt? Men sprickan fanns där, den gick inte att tänka bort. En ny stor folkuppdelning höll på att ske i landet. De som behövdes och de som var onödiga.”

Märk det högstämda och nästan andäktiga tonfallet – som ger ordet socialromantik en utvidgad betydelse. Det finns ett stort och uppriktigt patos i här, men det är också intressant av andra orsaker. Framför allt därför att Mankell så starkt – också retoriskt – identifierar nationen Sverige med välfärdssamhället: med den sociala rättvisan. I Finland är det sociala som identifikationsfaktor svagare, trots att välfärdsstrukturerna antagligen monterats ner radikalare än i Sverige, inte minst till följd av den extrema ekonomiska kris som Finland gick igenom i början av 90-talet ( som även den till en del berodde på Sovjetunionens fall). När det i litteraturen förekommer kritik mot välfärdssamhällets nedmonterande är den i Finland sällan ihopkopplad med det nationella projektet, utan mera avgränsad till det rent sociala. Den nostalgi Henning Mankell ger uttryck för har paralleller till den nationalromantiska historiesynen: ett förlorat paradis som det gäller att återuppväcka och återupptäcka, en tillbakagång – som skall bli en framgång – till det gamla ursprungliga, riktiga samhället – konstruerat eller verkligt – för att vi igen skall kunna vara vi, för att Sverige skall vara Sverige, det land vi känner igen, det land som är för oss.

Det är fascinerande att två så likartade stater som Finland och Sverige har två så olika grunder för vad gemenskap är; för sina nationella projekt. Lika fascinerande är det att rötterna till dessa projekt ändå finns på ungefär samma ställe, i sekelsskiftet mellan 1700- och 1800-talen, i Tyskland.

För att parafrasera ett skämt av Benedict Anderson: I Finland har vi en okänd soldat som är betydelsefull för vår identitet; svenskarna borde kanske uppvakta en grav där en stor bok om den okända socialdemokraten vilar.

2 Responses to “Kärleken, tryckpressen och nationen – Benedict Anderson; Imagined Communities (1991), Isaiah Berlin; The Roots of Romanticism (1999), m.fl.”



  1. 1 Antirasismen ett felslut- vad menar Göran Greider? | cirklar runt detta utanför Trackback vid 6 mars, 2013 kl. 22:23
  2. 2 Vi vill hem, till folkhemmet | cirklar runt detta utanför Trackback vid 28 september, 2015 kl. 21:11

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: