För oändligt länge sedan, i slutet av 1980-talet arbetade jag med den ungkulturella tidskriften ai-ai. I samband med det arbetet kom jag i kontakt med Göran Greider, som även han tidskriftsarbetade: 80-tal, hette tidkskriften som han var en av redaktörerna för. Greider hade då redan debuterat som poet, jag för min del väntade på min debut. Senare tog Greider avstånd från mycket av den svenska 1980-talspoesins poetik, blev politiskt aktiv socialdemokrat, och ännu lite senare även chefredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Dalademokraten. Jag å min sida blev vad jag blev.
Igår råkade jag läsa en kolumn av Greider publicerad i den svenska versionen av Metro: http://www.metro.se/kolumner/sd-ar-ett-parti-for-overheten/EVHmcd!0b0lMfQmE7I/#.UTXO34dJNT4.facebook . Eftersom Greiders kolumn tangerar rätt mycket av det jag själv arbetat med de senaste åren fastnade jag i den och fick lust att kommentera. Eller lust är kanske fel ord, för egentligen handlar det i första hand om olust. För Greiders analys av rasism, invandrarfientlighet och det politiska fältet går på tok på ett sätt som är bekymmersamt bekant.
Helt kort:
Den europiska rasismen och främlingsfientligheten har en lång historisk, ideologisk och filosofisk bakgrund som är specifik för Europa. Frånvaron av de här obehagliga fenomenen som vi som växte upp under det kalla kriget upplevde är inte regeln utan historiskt sett undantaget. Den popularitet som de sk. missnöjespartierna fått återspeglar den här historiska bakgrunden; visst är de som röstar på dem – alldeles som Greider säger – förbannade på mycket annat, men deras rasism och främlingsfientlighet är mycket reell, och har också mycket reella följder. Att ignorera detta – så som Greider föreslår – är att kapitulera katastrofalt. Lika katastrofalt är det att en inbiten socialdemokrat kan tänka tanken att folk inte kan bildas: ”de hängivna rasisterna knappast går att nå med några argument överhuvudtaget”. Ja, kanske det vore så om det bara handlade om en begränsad skara ”hängivna rasister” – så som Greider menar -, men verkligheten är att det handlar om vad man kunde kalla de djupa folklagren. Folk i precis den bemärkelsen den gamla traditionella arbetarrörelsen nådde med sin folkbilningssträvan. Men folkbildning kan tydligen inte nå rasisterna? Trots att nynationalismen och den europeiska rasismen handlar om ideologi och historia, just det som också gammal god folkbildning i hög grad baserade sitt motarbete på?
Visst är det så som Greider säger att arbetslösheten stiger i Europa, och att en del länder befinner sig i kris. Men det här har också skett förut, utan att rasism eller främlingsfientlighet varit följden (om det här har jag skrivit tidigare). Faktum är att framgången för de ideologier som vilar bland annat på rasism och främlingsfientlighet är den största politiska förändringen i Europa sedan början av 1990-talet. Något som Greider förefaller vilja förneka eller tycker att skulle försvinna bara man negligerade det.
Det känns helt enkelt som om Greider på ett lite typiskt svenskt sätt inte är medveten om den historia som finns inbyggd i populistpartiernas framgång. Historia betyder mindre i Sverige än i de flesta andra europeiska länder. Det svenska nationella projektet är långt mindre traditionellt nationalistiskt eller språkbundet än i till exempel i de nordiska grannländerna. Så är har också Sverigedemokraternas framgångar (ännu inte realiserade) kommit senare och långsammare än till exempel Sannfinländarnas i Finland.
Så här skriver Greider: ”Eländet nu är ju att när många känner att de ledande partierna i praktiken gett upp all politiks viktigaste dimension – kampen om fler jobb, bättre välfärd och fördelning – då hamnar istället de sekundära frågorna i centrum, dvs sådana som handlar om etnicitet och invandring.” Och gör därmed en helt felaktig analys. För många i Europa är det Greider tycker är sekundärt helt på riktigt viktigt. Igen: Sverige bygger i högre grad än andra länder på ”kampen om välfärd”, men de ideologier som rasism och nynationalism återspeglar har djupa historiska rötter i hela det övriga Europa, rötter som inte går att rycka upp med att politikerna byter samtalsämne.
Greiders kolumn återspeglar två problematiska saker:
För de första de stora partiernas – som Greider representerar – slapphet och ovilja ifråga om att be- och motarbeta rasism och nynationalism. Det här är mycket uppenbart till exempel i Finland. För en handfallen vänster skulle det nu krävas oerhört mycket arbete: helt enkelt att uppfinna folkbidningen på nytt och också återupptäcka och nykonstruera sina internationalistiska rötter. Men Greider tycks mena att internationalism är något som uppstår av sig själv: ”Att samhällsdebatten börjar handla om klassorättvisor och fördelningspolitik och om vänster och höger. Sker det, ja då inser fler att en arbetslös ”svensk” har lika mycket gemensamt med en arbetslös ‘somalier’.” Inte alls, för att så skall ske krävs aktiv insats och relevant analys. En antirasism som bygger på folkbildning kan visst påverka och skjuta tillbaka rasisterna. Att tro något annat är intellektuell lättja och sorglig defaitism. Att såsom Gredier tro att fokus på diskussion om arbetslöshet får rasismen och nynationalismen att försvinna i Europa kunde inte vara mera felaktigt. Och det är också rena rama önsketänkandet att tro att den gamla vänster-högeraxeln skulle återuppstå, det vet var och en som följt med utvecklingen efter 1991.
För det andra: populistpartierna hotar också vänstern: vänstern läcker. Greiders kolumn återspeglar det hotet. De här partierna är i många avseenden i sig den nya arbetarrörelsen. Att kalla dem för enbart högerpopulistiska är för vänstern att skjuta ifrån sig ansvaret och forsätta på gamla invanda spår som leder helt bort från den politiska verklighet som nu råder i Europa.
Till slut: Ett stort problem är att många av de som inte i Europa röstar på populistparierna också är främlingsfientliga, och rasister. Dessa är människor som i tysthet accepterar budskapet nynationalisterna förmedlar. På ett avigt sätt – genom förnekelse – för Greiders analys även honom samman men dessa människor. Inte avsiktligt, men likväl.
Se även:
cirklar runt detta utanför 