Idén med ett folk är att både folket och idén måste förstöras: veckla ut sig till någonting helt annat. (Det här är vad den framgångsrika klassiska arbetarrörelsen strävade till: folkbildning = folkförstörelse.)
***
Före massmedierna, före de snabba kommunikationsmedlen — kanalerna, tidningarna, tågen, massupplagorna — före industrialiseringen fanns inte det vi nu förstår med folk. Folklighetstankarna är också en del av moderniteten.
Paradoxen: att folket, det ursprungligaste som finns, är en modern uppfinning, både nationalromantiskt och marxistiskt sett. Och att både nationalromantiken och marxismen egentligen är ute efter att utplåna folket, antingen i namnet av att förädla det eller bilda det eller höja det ekonomiskt över sig självt: göra det till någonting helt annat än det var när det upptäcktes så att till slut bara en avbild återstår; den kanske goda tanken, men på riktigt ingenting ursprungligt; upptäckten ogjord.
cirklar runt detta utanför 