De dubbla tiderna, bild och dikt

 


ljus vandring

när den mjukare delen gröpts ur
återstår själva frågan
tvetydig svart i motljus belyst
skarpt i klara färger och skuggan
hon står i är ett hav, svarta
havet, och hon går på dess vatten
som följer henne vart hon än går, ja:
det finns två solar, men bara den ena syns
och hon går med den andra solens ljus
i sina ögon går hon bländad
med ett lekande leende i ögonen
söker hon sig trevande
genom mörkret, det är vår
och hon hör hur fåglarna och hon hör
hur det smaragdgröna gräset
glittrar efter regnet, och hon är
det hon bär med sig, hon är
det som inte återstår och
på de blåtonande höjder
som stiger kring den smala väg hon går
växer städer där stora ansikten
förundrat ser ut över murarna
och där nere längst borta i dalen
kan de se det hav
som är en grön vind
som kommer att föra
henne kommer att föra oss
så snart vi når det, där svart blir grönt
där solar sjunker bortom bergens
blåa sjunker i ett hav vi äger
allt vi drunknar i

Den här dikten som ingår i min samling detta sjunkande (2000) är en ekfras. En ekfras är en text som beskriver, tolkar, använder ett annat konstverk för egna syften. I det här fallet är det frågan om ett fiktivt konstverk; vad man kan veta om konstverket kan man bara veta genom denna dikt. Var i tiden konstverket (som är en oljemålning)  befinner sig är otydligt; jag skulle gissa på någonstans mellan 900-talet och 1400-talet. Även det geografiska är otydligt; tematiskt befinner vi oss i östra Rom; Bysans; Svarta havet et.c., men rent tekniskt har målningen drag som skulle placera den i väst; sen medeltid, tidig rennässans, Italienska halvön.

I vidare mening anknyter dikten till långtidsprojektet Landskapet med den dubbla skuggan, två solar, två skuggor, två tider och målningar och gravyrer av Rubens (https://petermickwitz.com/2013/01/28/en-storm-rubens-1620-talet/) . Därför plockar jag fram ytterligare en bild av Rubens, förlagan till den här gravyren hänger på Eremitaget i St Petersburg:

NPG D23010,Landscape with a waggon,by; after; after William Faithorne; Schelte Adams Bolswert; Sir Peter Paul Rubens

Av Rubens stora produktion utgör landskapen en försvinnande liten del. Och en del av landskapstavlorna har försvunnit; bara gravyrer av dem återstår för eftervärlden. Intressant är också att Rubens behöll de flesta av sina landskapsmålningar i egen ägo; han var sin tid mest framgångsrika konstnär kommersiellt, men landskapen var en privatare angelägenhet.

Låt oss titta. Bildens har en stark rörelse in mot mitten; klipporna och mynningen till stenbrottet utgör bildens centrala sugkraft. Rörelse är utmärker ofta Rubens landskap, något Lisa Vergara analyserar fint i sin bok Rubens and the Poetics of Landscape; en bok som är viktig för mitt arbete. Märk också den grundläggande dualiteten: ett landskap kan inte röra sig, men i ett landskap kan finnas stark rörelse. I just den här bilden finns också andra rörelser än den som för blicken till tavlans mitt: Vagnen som är på väg ner för en backe, och så tidens rörelse – som är temat jag intresserar mig för. För det som egentligen händer i den här tavlan är inte det som sker i dess mitt, utan det som sker på kanterna: på den högra sidan råder dag, och på den vänstra sidan råder natt: dubbla tider, igen. Kärran gör sig en väg från dag till natt, från dagen som ligger högre upp, ner till natten.  Se också: på dagsidan inramas bilden av ett knotigt gammalt träd, på nattsidan har trädet sin motbild i ett rakvuxet ungt träd; vore detta en konventionell allegori över livet vore ordningen den motsatta, från dag till natt vore från ungt till gammalt.

Till slut en dikt till ur detta sjunkande, som även den inringar det jag försöker arbeta fram via Rubens:

 

den ena stunden

men vad kan göras
om bara det förlorade
kan älskas? säger hon
säger mig utan ord utan
blick utan att röra sig
mig säger hon nu
säger hon: det finns
nu och nu finns det
två stunder det finns
inte en enda stund
den ena stunden är
som om den alltid var
en annan för varje
stund är som att förlora
ett barn inte för att
det dör utan för att
det lever för nu är två
och därför aldrig sig själv
utan alltid en annans
förlorad för världen för dig
förlorad för mig, men den
andra stunden är som om
den alltid var den samma då
bara då är den nu
som ett barn förlorat
för att det dog och därför
inte kan dö är den det ödsligt
tomma till brädden tömda
allting fyllande ögonblick
som är den bild i vilken
det älskade har fastnat för all
tid för att för alltid förbli och
därför inte längre får kan finnas
för bara det förlorade kan
kunde finnas, bara det kan ges
som genast som nu är ett annat
som kan bli en annans annat, bara
den som saknar som saknas kan
bara saknaden kan ges, bara
det oöverstigliga, murar
av det hårt fallande ljus som
delar oss, klyftor ur vilka
den ordrök som förblindar
oss för varandra stiger, bara det
kan vara en bild för närhet
men vad kan göras och jag älskar
alltid en annan? om jag kunde
alltid älska en annan
kunde jag älska, men stunden
har inte gått, ögonblicket
inte passerat, orörligt fruset
vågar jag inte förlora det jag älskar
är redan en annans och allt
är förlorat älskad

0 Responses to “De dubbla tiderna, bild och dikt”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: