Plast

a

Finland är ett substantiv
Finland betyder ingenting, Finland är ett ingenting
– ontologiskt sett, epistemologiskt sett, ärligt sett
hur kan så mångas erfarenhet så bara förnekas?
därför att bara redan bara det borde väcka misstanke,
ljuda som en brandsiren, helvetesmistlur
inopererad i mellanörat: ”mångas erfarenhet”
om ensamma jag har fel – och jag är ett absolut
helt och euforiskt fel –, hur fel har inte många,
för att inte tala om alla? svar: lika många gånger mer fel
som antalet jag många utgörs av, är ni hundra
har ni hundra gånger mer fel, är vi en miljon
så har vi så mycket fel att det är lika svårt att förstå
som vad det innebär att det finns miljarder stjärnor
i varje galax och att det finns miljarder galaxer
och att det finns och finns och så vidare och alla
ändlöshetens kombinationer av fel

a

***

a
plastplats

a

***

a

Ju fler som tror sig dela en upplevelse, desto mindre blir
den det den kanske var – den går i bitar smulas äts från
alla håll i det den delas. Och i takt med att allt fler tar åt
sig av upplevelsen blir tron allt större och allt mera tro.

a

***

a

Skamfärdsmedel: nationalstaten.

a

***

a

ur Passport Somaliland, Ellips 2012

War, what is it good for

Lofsdal den 1 november 1939 på kvällen

Gunnar!

Kanske får jag aldrig svar på det brev jag skrev på dan i dag! Men detta måste nå dig, jag måste ännu få säga dig tack: Tack, för all den lycka du skänkt mig, tack för vårt gemensamma liv! Det är bara sju år, men det är de sju år som betytt mer än alla andra i mitt liv. Och du, Gunnar! Också om jag inte förmått ge dig den tillfredställelse du väntat, något har jag i alla fall gett dig, något som är värt att minnas!

a
I dag är det Allerheiligen! Minns du vår vandring från Bayerbrunn över Sudelfeld i snö i dag för tre år sen! Du ville högre upp på berget i snön, men jag orkade inte med i drivorna utan väg och du fick bli nere. Kanske har det alltför ofta varit så: Du skulle vidare – jag kunde inte följa. Men nog har jag ju ändå följt med i bra mycket – i vått och torrt! Gunnar! Visst har vi gett varandra mycket – båda!

a
Och du, min egen älskade man! Om det nu verkligen går så , att det blir jag, som blir lämnad ensam med våra barn, nog skall jag bjuda till att få hederligt folk av dem, som du inte behöver skämmas för. Men vet du, när jag tänker på barnen, då blir min tro på en lycklig utgång alltid fast.Vi har ju väntat så på att få dessa barn och nu har vi då våra tre pojkar och vi måste få uppfostra dem tillsammans. De behöver sin egen pappa. Och just för att det varit så många besvikelser innan vi kommit så här långt med dem tror jag, att det är meningen, att vi tillsammans skall få sätta våra bästa krafter på att få goda människor av dem. Det blir aldrig riktigt hela människor av de barn som inte fått ledning av båda sina föräldrar.

a
Kanske komma nu svåra dagar, svårare än allt hittills. Men Gunnar, du måste tänka, att det är för oss du gör din plikt och att vi vänta på dig efter det du uppfyllt den. Det får inte vara annorlunda.

a
Innerst inne är jag väl feg, men jag låter inte tanken gå ända dit in nu. Jag gråter Gunnar, men barnen ge mig mod. Hur många mödrar och hustrur ha inte det som jag. Hela vårt land håller andan i spänning över vad som skall komma. ”Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?” Birger skrattar och skojar med fröken. Måtte ni alla en gång skratta tillsammans igen. Johan ”far med båt till Paris ” i stället för att sova. Nu ringer Titus från Helsingfors. Få se vad vad han har att säga.

a
Gunnar vi alla, dina söner och deras mor, din hustru, vi behöva dig sen du gjort din plikt, lika mycket som fosterlandet nu behöver dig.

a
Gunnar, du vet hur jag älskar dig!

a
Tack!

a
Din Ann-Mari

 

***

 

Brevskrivaren är min farmor, Ann-Mari Mickwitz ( 1903-1978).

a
Min farfar Gunnar Mickwitz (http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1262/1940_228.pdf?sequence=1) stupade utanför Viborg 18. februari 1940 vid 33 års ålder. Hans lillabror Tor Mickwitz stupade en vecka före honom, Nils Mickwitz, lillabror även han, stupade 1941 i fortsättningskriget. Birger Mickwitz (f. 1938) är min farbror, Johan Mickwitz (1937-2002) var min pappa, den tredje pojken är Birgers tvillingbror och heter Erik.

Avslutande essä / EE — Den Europeiska Ensamheten / i ljuset / Från Herder till Heisenberg / som du i mig nej / Språket och tiden / som du gör dina cirklar runt detta utanför / Till en början

 

A

ö
[I]
Det östra, det förlorade Tyskland, Ostpreussen, Königsberg, Riga, Baltikum, det protestantiska, det ortodoxa, katolska, det judiska, Kant, Haamann, Herder, Levinas, Arendt, Berlin med fler och fler, de språk och kulturer som inte hörde hemma där, språkens, religionernas, tankarnas sammelsurium och absolut nödvändiga mångkultur som gav upphov till mycket av det viktigaste som tänktes och skrevs från 1700-talet och framåt — som formade oss som formade mig, som vi är, som jag var.

ö
För att tala ett främmande språk, Tranströmerska: längsmed Östersjöns Västersjöns östra kust kröp Europa norrut och norrut och till slut också ner i källaren på Topeliusgatan där jag sitter och skriver det här. Här där det pågår en upprörande trivial och och helt i onödan livsviktig kamp mellan mig och det förgångnas fladdrande skugglikhet.

Från den där informatorn i Riga, från Herder, växte den tanke ut som skulle föda den moderna nationalismen, språknationalismen. Så här: ”Språk, historia, folk, nationer är unika och får kan inte blandas för då går deras unikhet förlorad.” Egentligen var tanken god och egentligen var Herder pluralist, till och med relativist. Han värderade alla språk, alla kulturer, alla nationer lika högt. Alla var lika värdefulla — oerhört fantastiskt värdefulla — för att de alla är unika och unikt värdefulla och alla kulturer och alla språk skulle därför alla få existera, existera entusiastiskt, parallellt och i allsidig respekt. Men just det var aldrig en verklig möjlighet, för i sin kärna är tanken på språklig och historisk unikhet lika omöjlig som den är pervers. Det är en tanke som bygger på att det kunde finnas absoluta autonoma — i ensamhet i oberoende i självständighet existerande — enheter definierade av avklarade begripliga och reellt användbara entiteter sådana som språk och historia: 2) Att tid kunde överbyggas och bli nu, att där och då kunde vara här och nu. 1) Att det kunde finnas språk som är eget för en grupp en samling av människor eller ens för en enskild någon.

[II]
Ett eget språk? Att vi kunde ha ett eget språk, att jag kunde ha ett eget språk? Att vi, att vårt språk? Att äga språk? Att språk kunde vara något eget, att språk kunde vara någons, att det kunde vara något som äger rum? Språk och rum. (Jag, vi, land och rike.) En språklig begränsning, ett språkligt innanförskap?

ö
Spelet om (i) språket — som aldrig är en kamp — handlar om gränsupplösningen mellan gemenskap och ensamhet: det är rummet. Språket är mellanrummet som ingen äger. I det rummet finns inget eget och avgränsat utan allt på en gång möjligt och omöjligt. Det rummet är obegränsningens rum. Det rummet är som av en naturlag helt utan väggar. Det är det enda rationella, just för att just det är språk.

Jag har oändliga mängder språk men inget av det är mitt eget. Språket är min oändlighet i just det att det inte är mitt eller jag.

ö
Ett folk kan inte ha ett (1) språk, varje individ har ett eget (många) språk, i varje nation finns det lika fler språk än det finns individer. Mellan varje jag finns en språkklyfta, i mig går klyftor av språk. Och den andra som är den samma nödvändigheten: ingen har ett språk själv; språket är omöjligt ensam, språket är det som finns mellan oss och det som är beroende av oss, utan mig dig inget språk och heller ingen värld för mig för dig.

[III:1]
Ensamhet efter Herder: ”Varje nation har sitt inre center av lycka, så som varje sfär har sin egen tyngdpunkt.“ [Observera: Den tyska betoningen av det inre. Pietism och Bildung.] Ensamhet efter Hegel, frihet är ”Bei-sich-selbst-seyn”.

[III:2]
Som en ton som blir allt högre, i glädje, euforiskt, triumfaliskt, patriotiskt: eskalerande ensamhet.

[III:3]
Att bara vara tillsammans med dem som är lika är att vara tillsammans med sig själv; den samma, den som är en och samma, den ensamma , tillsammans med sin likhet, sin enslikhet — det är den absoluta ensamheten och den minst verkliga tillvaron. [Tjärspegel 2.]

[I:2]
Tyskland upprivet, söndersplittrat, nedbrutet av det 30-åriga kriget, Tysk kultur, tyskheten, dominerad under 1700-talet av det franska. Tyskland som Europas bakvatten, kulturellt och ekonomiskt. Den tyska romantiken och nationalromantiken som svar på frågan vad det betyder att vara tysk under sådana förhållanden. Finland som nation, som stat, som nationalstat är egentligen ett svar på frågan vad det innebär att vara tysk i slutet av 1700-talet. Ett svar på vad tillsammans betyder, på vad ensam betyder. Glöm inte att svaret på de frågorna också är en kärlekslära, ”Se, ur vår kärlek skall gå opp/Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp”[Observera: kommunismen är ett svar på samma frågor, kommunismen är en kärlekslära.]

[III:4]
”Utan ett eget språk är ett folk ett Unding.” (Herder) Om det är så, om det vore så, och även annars och varje gång: jag är alla gånger hellre en del av en befolkning än tillhörig ett folk (Volksgemeinschaft). Begrepp Herder myntade: Geist des Volkes, Seele des Volkes, Geist der Nation, Genius des Volkes, Nationalcharakter.

[IV]
Liten snellmanslära: Finland har en nationalfilosof, Johan Vilhelm Snellman (kuriosa: författarens mormors morfars morbror), född 1806. Snellman var Hegellärljunge, men mycket av honom är som taget direkt från Herder. Enligt Snellman blir ett folk ett folk i en historisk process i vilken folkets ande, kultur och bildning utvecklas. Ett och bara ett folk och dess kultur kan vara folk. Och det i sin tur kräver att det finns ett och bara ett språk som grund för folkets bildning. Språket är inte enbart ett redskap för att forma tankar, utan hela folkets tänkande finns inbyggt i dess gemensamma språk. (Det här är kärnan av tysk nationalromantik.) Nionde april är det flaggdag i Finland: det finska språkets dag. Den sjuttonde april 2011 var det flaggdag i Finland: rikdsdagsvalsdag. I det valet fick det radikalhögervänsternynationalistiskpopulistiska partiet sannfinländarna nästan 20% av rösterna, en ökning på cirka 15% från förra valet. Tolfte maj flaggar vi i Finland, då är det finskhetens och Snellmans dag i Finland. Jag tycker inte om dagar fyllda av flaggor; flaggor är medvindsriktade yxblad; eggar riktade mot allt som söker en annan riktning. Jag tycker inte om flaggor och jag tycker inte om våren.

[I:3]
I slutet av andra världskriget beslöt de allierade (inte bara Sovjetunionen) att en gång för alla göra slut på den preussiska militarismen och lät utplåna hela det östra Tyskland, från Reval till Stettin. Hela den östra tyskheten och mycket av det som format vår värld sådan vi känner den tog slut. För alltid. Vilket kanske är bra. Vilket säkert absolut är bra. Just det är historia: tid som aldrig kommer tillbaka, tid som aldrig kan återupplevas, återskapas, historia är det som är avgjort förlorat. Vad den tiden (vilken som helst) var kan vi inte ens ana, det enda vi kan göra är berätta det vi tror om den, en nutro och utanförberättelse som vi förväxlar med då och innanförhistoria. Historia finns bara i nu och i språk. Historia är den livsfara som råder när vi inte förstår vad språk och tid är. Att hålla språk och historia öppna och svårsynliga är etik och överalltid nödvändig respekt och poesi.

ö

1945 stängdes den ena vägen till Europa för Finland, den väg på vilken Finland blev Finland (och ganska mycket Tyskland). Nu skall också den andra vägen, den som går via Norden, stängas. Helt frivilligt. Jag känner mig förvirrad. Jag bor i Europas ensammaste land. Det är förstås helt följdriktigt och förstås helt oacceptabelt.

ö

[Kuriosa. Mickwitz: Husseniter som flyttflydde från Böhmen till Königsberg, 200 år, därifrån vidare till Reval, 200 år, därifrån till Helsingfors, nu 130 år Helsingfors, en process som tagit över 500 år. Finns det någon plats ännu längre borta, var är nästa anhalt? Varför valde de alla den riktningen och vart kunde den riktningen föra vidare?]

ö

B

ö
”Aldrig, vi kan aldrig vara suveräna. Men vi särskiljer mellan de ögonblick när vi tursamt kan ana en glimt av kommunikationens hemlighetsfulla ljus och mellan de skamliga ögonblick när blotta tanken på suveränitet får oss att vilja fånga ögonblicket som något som skulle ge oss någonting som är bra.“ ”Denna klyfta existerar, till exempel, mellan dig, som lyssnar, och mig, som pratar till dig. Vi försöker kommunicera, men ingen kommunikation kan utplåna de absoluta skillnader som ligger mellan oss; den djupa klyftan mellan oss, jag kan inte förstå hur vi skulle kunna överbygga den. Men ändå: vi kan uppleva svindeln tillsammans.” (Bataille)

ö
En djup klyfta som det inte går att bygga över. Och det är den svindel i vilken vi förlorar den fasta marken, där språket är mellan oss, är världar som är språket en stund, på väg någon annanstans. Poesi är när språket mot min vilja uppsöker andra världar, på väg mellan mig och dig; omöjligt utan dig och omöjligt att beskriva dig.
¨¨¨
Språkgemenskaper är sprickgemenskaper. Varje språk är en egen värld, en egen världssyn; en felvärld och en variation av världsblindhet.
¨¨¨
Det här kunde vara en analogi för vad språk gör: det berömda dubbelspaltexperimentet. I dubbelspaltexperimentet skickas skjuts elektroner genom två öppningar vertikala springor (spalter) i ett hinder mot en vägg som fångar upp elektronerna och noterar dem i form av ett mönster. Istället för att det, som man kunde tro, skulle uppstå två ränder av elektroner på den uppfångande väggen uppstår det flera ränder. Det här har att göra med elektronens vågkaraktär: en våg som interfererar med sig själv när den passerar öppningarna. Ett olöst problem inom kvantfysiken är att så fort man försöker mäta (till exempel med hjälp av detektorer) genom vilken öppning i hindret elektronerna går så kollapsar vågkaraktären till partiklar och bara två ränder uppstår på den uppfångande väggen, precis så som iakttagaren ursprungligen väntat sig. Det är alltså som om elektronen visste att den observeras. Så förenklande: Språket är hindret mellan dig och mig, eller klyftan om man så vill, det som sägs förvandlas förändras fladdrar när det rör sig från mig till dig, men det är också det som kommer fram, som språk till dig från mig — samtidigt bro samtidigt avgrund.
¨¨¨
Det som sägs är ljuskällan, förståelsen är det som lämnar skugga — en källa, flera skuggor. En sol, dubbla skuggor.
¨¨¨
Poesi: litteraturens kvantfysik, där allting är möjligt är allting verkligt och kraven på orienteringen enorma, poesi.
¨¨¨
Upplyst/Upplöst.
¨¨¨
Språkets natur är dubbel: det förenar och det separerar. Så som ljuset har både partikel- och vågkaraktär. Men om man tror att språket bara gör det ena, bara förenar eller bara separerar, går man helt vilse och kan till exempel plötsligt se sig stå där långt inne i halvdunklet som språknationalist. Samspelet mellan förening och separation är ytterst finfördelat och svårtytt, inte minst för att hela världen står på spel: språket ger oss världen — i all sin ofullständighet, både språk och värld. För varandra.
¨¨¨
Ett ensamt språk, att språk kan uppstå i ensamhet, av sig självt i sig själv? År 1970 hittades i Los Angeles ett barn som varit isolerat, ensamt, instängt ända sedan sin födsel. Utesluten, fängslad i ett kalt rum, minimal kontakt med andra människor, ingenting att se på, ingenting att leka med. (Vad kan tid ha betytt för henne?) När hon hittades var hon tretton år gammal och kunde knappt röra sig, hon kunde inte fokusera blicken längre än det avstånd väggen i hennes rum hade legat, och de enda ord hon kunde uttala var “stopit” och “nomore”. Efter att ha blivit befriad lärde hon sig snabbt en stor mängd ord, men var helt oförmögen att lära sig grammatik och alltså också oförmögen till språklig kommunikation; hon kunde inte säga en enda mening, bara ord. Vad som hade hänt var att den del av hjärnan där språket utvecklas hade förtvinat outvecklats hos henne för att hon inte hade varit utsatt för språk i åldern 2-5 år — en ålder som kunde kallas ”språkfönstret”. När hon till slut kom i kontakt med mänskligt språk var det den del av hjärnan som uppfattar omgivningens ljud som behandlade de språkljud hon fick höra. Uppenbarligen hade den här delen av hjärnan kunnat utvecklas för att hennes fängelse inte hade varit helt ljudlöst: ljud utifrån, bilar, fåglar, ljud i byggnaden, vindlande ekon, avlägset mummel utan betydelse och sammanhang, tillfälligheter, kanske spår av någon musik någon gång ändå? För henne var orden enbart ljud.
¨¨¨
Språk börjar (jag) och slutar (du) i ensamheten, samtidigt som språket inte är möjligt om man är ensam. Jag är inte unik och avgränsad, Finland är inte unikt och avgränsat. Finland är inte ensamt. Finland är inte tillsammans, jag är inte ensam, jag är inte tillsammans, jag har inga gränser, Finland har inga gränser. Ensam, tillsammans, både och, och därför mera än någonsin någondera.
¨¨¨
Eller: Många år haft känslan tanken viljan att beskriva; en stor björk i en grön halvskuggad sluttning ner mot vatten (Sandholmen, inre skärgården), eftermiddag i slutet av juli, klockan fem, vinden som skramlar löven, vinden som skramlar vinden, att då: både alla löv på en gång och varje enskilt löv samtidigt separat; så som språk för oss: begripligt och obegripligt, möjligt att gripa, omöjligt att ta fasta på, inte ta fasta på detta.
¨¨¨
Jag tror att det här är det svåra nödvändiga, att förstå och leva i denna samtidighet: ensam och tillsammans, på en gång och på en gång, oöverbyggliga klyfta nödvändiga samvarotillvaro.
Det är inte en rörelse mellan närhet och avstånd, det är samtidigt närhet och avstånd, det är samtidighet i två olika tider och det är samhörighet som bygger på separation.
¨¨¨
Språk är kärlek, dess betydelse och dess betydelser finns inte i mig, inte i dig, utan i det som är mellan oss; det som är kärlek är utanför mig utanför dig — det tredje, som vecklar ut sig.
¨¨¨
Finland är inte kärlek, ensam på Topeliusgatan är inte kärlek. Vägen till världen går mellan oss, världen och vi är en omväg till varandra till världen, och samtidig närhet och samtidigt avstånd, samtidigt till och från: kärlek som verkligast men möjlig och svårast. Kärlek skall vara svårt. Det svåra är det närmaste vi kan komma: det ofasta, det svindlande. Där vi lutar från mot språket och för att vi två är det som är möjligt, för att vi två säger allt som är möjligt; allt.

En nationell vänster?

Klassolidaritet som håller sig till nationsgränser (nationell socialism) är ett av de största sveken. Solidaritet kan inte vara exklusiv, om någonting kräver gränslöshet så är det begreppet solidaritet.
¨¨¨
År 2009 fick busschaufförer i Stockholm, Sverige, 50 gånger mer i lön än busschaufförer i New Delhi, Indien. Det egentliga klassamhällets egentliga klasskamp utspelar sig på linjer sådana som Stockholm-New Delhi, Sverige-Indien. Inte inom Stockholm, inte inom Sverige. Det är mycket svårt, omöjligt, att förstå en klasskampssolidaritet som gör skillnad mellan ”vi” och ”de”. Att detta vi på något sätt vore mera värt lojalitet-solidaritet än dessa de? Vad kunde en sådan exkluderande exklusivitet basera sig på? Det vill säga: inom vilka gränser gäller denna första gradens vi-solidaritet? Går gränserna där vi delar något som är värdefullt, värdefullare än det de har? Till exempel kultur, religion, geografi, språk eller hudfärg? Etiskt tänkt vore det i själva verket bättre — och mera rationellt — att vara illojal mot ”vi” och lojal mot ”de”, eftersom ”de” i betydligt högre grad än ”vi” är ekonomiskt och socialt utsatta. Illojalitet mot vi innebär till exempel ett arbete för inkomstöverföring från oss till dem, rika till fattiga — på motsvarande sätt som inom gammaldags arbetarrörelser. Det enklaste och mest uppenbara sättet att åstadkomma en sådan inkomstutjämning vore att de rika länderna tillät obegränsad invandring. Men det kommer aldrig att hända. Orsakerna till att något sådant aldrig kommer att hända borde ge upphov till en självupprörande självrannsakan bland vi. Men något sådant kommer heller aldrig att hända.

Ur Passport Somaliland

Se även: https://petermickwitz.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=368&action=edit&message=6&postpost=v2

Arbetspensionen fyller 50, grattis

Arbetspensionssystemet infördes i Finland 1963, för 50 år sedan. Pensionsåldern var då 65 år, den beräknade medellivslängden för finska män var 66 år – det var mest män som arbetade för pension på den tiden. Beräknad medellivslängd 2013 för finska män är 77 år. Som följd av rasism, xenofobi och isolering har Finland i jämförelse med alla andra europeiska länder som inte 1948-1989 hörde till östblocket tagit emot få invandrare. Av vilket i sin tur följer en framtid med förlängda arbetstider, höjda skatter, lägre medelinkomst jämfört med många andra länder – och i logikens namn en pensionsålder på 76 år. Men det kommer inte att råda någon arbetslöshet, precis.

Antirasismen ett felslut – vad menar Göran Greider?

För oändligt länge sedan, i slutet av 1980-talet arbetade jag med den ungkulturella tidskriften ai-ai. I samband med det arbetet kom jag i kontakt med Göran Greider, som även han tidskriftsarbetade: 80-tal, hette tidkskriften som han var en av redaktörerna för. Greider hade då redan debuterat som poet, jag för min del väntade på min debut. Senare tog Greider avstånd från mycket av den svenska 1980-talspoesins poetik, blev politiskt aktiv socialdemokrat, och ännu lite senare även chefredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Dalademokraten. Jag å min sida blev vad jag blev.

Igår råkade jag läsa en kolumn av Greider publicerad i den svenska versionen av Metro: http://www.metro.se/kolumner/sd-ar-ett-parti-for-overheten/EVHmcd!0b0lMfQmE7I/#.UTXO34dJNT4.facebook . Eftersom Greiders kolumn tangerar rätt mycket av det jag själv arbetat med de senaste åren fastnade jag i den och fick lust att kommentera. Eller lust är kanske fel ord, för egentligen handlar det i första hand om olust. För Greiders analys av rasism, invandrarfientlighet och det politiska fältet går på tok på ett sätt som är bekymmersamt bekant.

Helt kort:

Den europiska rasismen och främlingsfientligheten har en lång historisk, ideologisk och filosofisk bakgrund som är specifik för Europa. Frånvaron av de här obehagliga fenomenen som vi som växte upp under det kalla kriget upplevde är inte regeln utan historiskt sett undantaget. Den popularitet som de sk. missnöjespartierna fått återspeglar den här historiska bakgrunden; visst är de som röstar på dem – alldeles som Greider säger – förbannade på mycket annat, men deras rasism och främlingsfientlighet är mycket reell, och har också mycket reella följder. Att ignorera detta – så som Greider föreslår – är att kapitulera katastrofalt. Lika katastrofalt är det att en inbiten socialdemokrat kan tänka tanken att folk inte kan bildas: ”de hängivna rasisterna knappast går att nå med några argument överhuvudtaget”. Ja, kanske det vore så om det bara handlade om en begränsad skara ”hängivna rasister” – så som Greider menar -,  men verkligheten är att det handlar om vad man kunde kalla de djupa folklagren. Folk i precis den bemärkelsen den gamla traditionella arbetarrörelsen nådde med sin folkbilningssträvan. Men folkbildning kan tydligen inte nå rasisterna? Trots att nynationalismen och den europeiska rasismen handlar om ideologi och historia, just det som också gammal god folkbildning i hög grad baserade sitt motarbete på?

Visst är det så som Greider säger att arbetslösheten stiger i Europa, och att en del länder befinner sig i kris. Men det här har också skett förut, utan att rasism eller främlingsfientlighet varit följden (om det här har jag skrivit tidigare). Faktum är att framgången för de ideologier som vilar bland annat på rasism och främlingsfientlighet är den största politiska förändringen i Europa sedan början av 1990-talet. Något som Greider förefaller vilja förneka eller tycker att skulle försvinna bara man negligerade det.

Det känns helt enkelt som om Greider på ett lite typiskt svenskt sätt inte är medveten om den historia som finns inbyggd i populistpartiernas framgång. Historia betyder mindre i Sverige än i de flesta andra europeiska länder. Det svenska nationella projektet är långt mindre traditionellt nationalistiskt eller språkbundet än i till exempel i de nordiska grannländerna. Så är har också Sverigedemokraternas framgångar (ännu inte realiserade) kommit senare och långsammare än till exempel Sannfinländarnas i Finland.

Så här skriver Greider: ”Eländet nu är ju att när många känner att de ledande partierna i praktiken gett upp all politiks viktigaste dimension – kampen om fler jobb, bättre välfärd och fördelning – då hamnar istället de sekundära frågorna i centrum, dvs sådana som handlar om etnicitet och invandring.” Och gör därmed en helt felaktig analys. För många i Europa är det Greider tycker är sekundärt helt på riktigt viktigt. Igen: Sverige bygger i högre grad än andra länder på ”kampen om välfärd”, men de ideologier som rasism och nynationalism återspeglar har djupa historiska rötter i hela det övriga Europa, rötter som inte går att rycka upp med att politikerna byter samtalsämne.

Greiders kolumn återspeglar två problematiska saker:

För de första de stora partiernas – som Greider representerar – slapphet och ovilja ifråga om att be- och motarbeta rasism och nynationalism. Det här är mycket uppenbart till exempel i Finland. För en handfallen vänster skulle det nu krävas oerhört mycket arbete: helt enkelt att uppfinna folkbidningen på nytt och också återupptäcka och nykonstruera sina internationalistiska rötter. Men Greider tycks mena att internationalism är något som uppstår av sig själv: ”Att samhällsdebatten börjar handla om klassorättvisor och fördelningspolitik och om vänster och höger. Sker det, ja då inser fler att en arbetslös ”svensk” har lika mycket gemensamt med en arbetslös ‘somalier’.” Inte alls, för att så skall ske krävs aktiv insats och relevant analys. En antirasism som bygger på  folkbildning kan visst påverka och skjuta tillbaka rasisterna. Att tro något annat är intellektuell lättja och sorglig defaitism. Att såsom Gredier tro att fokus på diskussion om arbetslöshet får rasismen och nynationalismen att försvinna i Europa kunde inte vara mera felaktigt. Och det är också rena rama önsketänkandet att tro att den gamla vänster-högeraxeln skulle återuppstå, det vet var och en som följt med utvecklingen efter 1991.

För det andra: populistpartierna hotar också vänstern: vänstern läcker. Greiders kolumn återspeglar det hotet. De här partierna är i många avseenden i sig den nya arbetarrörelsen. Att kalla dem för enbart högerpopulistiska är för vänstern att skjuta ifrån sig ansvaret och forsätta på gamla invanda spår som leder helt bort från den politiska verklighet som nu råder i Europa.

Till slut: Ett stort problem är att många av de som inte i Europa röstar på populistparierna också är främlingsfientliga, och rasister. Dessa är människor som i tysthet accepterar budskapet nynationalisterna förmedlar. På ett avigt sätt – genom förnekelse – för Greiders analys även honom samman men dessa människor. Inte avsiktligt, men likväl.

Se även:

https://petermickwitz.com/2013/02/17/karleken-tryckpressen-och-nationen-benedict-anderson-imagined-communities-1991-isaiah-berlin-the-roots-of-romanticism-1999-m-fl/