Klassolidaritet som håller sig till nationsgränser (nationell socialism) är ett av de största sveken. Solidaritet kan inte vara exklusiv, om någonting kräver gränslöshet så är det begreppet solidaritet.
¨¨¨
År 2009 fick busschaufförer i Stockholm, Sverige, 50 gånger mer i lön än busschaufförer i New Delhi, Indien. Det egentliga klassamhällets egentliga klasskamp utspelar sig på linjer sådana som Stockholm-New Delhi, Sverige-Indien. Inte inom Stockholm, inte inom Sverige. Det är mycket svårt, omöjligt, att förstå en klasskampssolidaritet som gör skillnad mellan ”vi” och ”de”. Att detta vi på något sätt vore mera värt lojalitet-solidaritet än dessa de? Vad kunde en sådan exkluderande exklusivitet basera sig på? Det vill säga: inom vilka gränser gäller denna första gradens vi-solidaritet? Går gränserna där vi delar något som är värdefullt, värdefullare än det de har? Till exempel kultur, religion, geografi, språk eller hudfärg? Etiskt tänkt vore det i själva verket bättre — och mera rationellt — att vara illojal mot ”vi” och lojal mot ”de”, eftersom ”de” i betydligt högre grad än ”vi” är ekonomiskt och socialt utsatta. Illojalitet mot vi innebär till exempel ett arbete för inkomstöverföring från oss till dem, rika till fattiga — på motsvarande sätt som inom gammaldags arbetarrörelser. Det enklaste och mest uppenbara sättet att åstadkomma en sådan inkomstutjämning vore att de rika länderna tillät obegränsad invandring. Men det kommer aldrig att hända. Orsakerna till att något sådant aldrig kommer att hända borde ge upphov till en självupprörande självrannsakan bland vi. Men något sådant kommer heller aldrig att hända.
Ur Passport Somaliland
Se även: https://petermickwitz.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=368&action=edit&message=6&postpost=v2
cirklar runt detta utanför 