Utplåna folket! (ur Passport Somaliland)

Idén med ett folk är att både folket och idén måste förstöras: veckla ut sig till någonting helt annat. (Det här är vad den framgångsrika klassiska arbetarrörelsen strävade till: folkbildning = folkförstörelse.)

***

Före massmedierna, före de snabba kommunikationsmedlen — kanalerna, tidningarna, tågen, massupplagorna — före industrialiseringen fanns inte det vi nu förstår med folk. Folklighetstankarna är också en del av moderniteten.

Paradoxen: att folket, det ursprungligaste som finns, är en modern uppfinning, både nationalromantiskt och marxistiskt sett. Och att både nationalromantiken och marxismen egentligen är ute efter att utplåna folket, antingen i namnet av att förädla det eller bilda det eller höja det ekonomiskt över sig självt: göra det till någonting helt annat än det var när det upptäcktes så att till slut bara en avbild återstår; den kanske goda tanken, men på riktigt ingenting ursprungligt; upptäckten ogjord.

Kärleken, tryckpressen och nationen – Benedict Anderson; Imagined Communities (1991), Isaiah Berlin; The Roots of Romanticism (1999), m.fl.

 

Det här skall handla om kärlek – poet som jag är. Vad är det att vara tillsammans? Varför skall just vi vara tillsammans? Vem är vi när vi är tillsammans? Inte bara som människa och människa, utan också som människor och människor. Det skall alltså handla om nationalism. Nationalism i den europeiska tappning vi fått lära oss att leva med i nu snart 200 år, utgående från bland annat Benedict Andersons förträffliga bok Imagined Communities (finns även översatt till svenska: Föreställda gemenskaper).

Kort sagt: Den europeiska nationalismen är en gemenskapslära, människosyn och världsbild vars viktigaste grund ligger i synen att språket och historien är det som skapar ett folk, och att folket i sin tur är det som skapar nationen. Ett språk, en nation. Det finns förstås många slags gemenskaper som är statsskapande och under historiens lopp har det snarare varit ett undantag än en regel att statsgemenskaper också är språkgemenskaper. Det finns otaliga exempel på att stater kan bygga på en gemensam religion – både nu och i historien -; på heliga texter. Men stater kan också bygga sig på profana texter, till exempel USA och dess självständighetsförklaring. Ytterligare en typ av statsgemenskap står EU för, ett icke-språkdefinierat eller religionsbundet och, på typiskt Europeiskt sätt, ytterst motstridigt och kaotiskt försök till statskonstruktion. Sverige igen är ett exempel på gemenskap där den romantiska uppfattningen om språket visserligen är en del av nationen, men där den sociala gemenskapen har en minst lika stor betydelse för att skapa ett vi, en gemenskap, en nation – jag återkommer till det här.

Den moderna europeiska språkcentrerade nationalismen uppstår i Tyskland i slutet av 1700-talet bland en grupp obskyra, kufiska och marginaliserade tänkare som senare skall komma att kallas de tyska romantikerna. Men rötterna och förutsättningarna för den finns längre bakåt i tiden, så som Benedict Anderson i sin bok visar.

På 1400-talet och 1500-talet händer två viktiga saker som får stora konsekvenser på det som senare blir språknationalismen. Det första är att boktryckarkonsten uppfinns. Därmed är det för första gången möjligt att massreproducera texter, och därmed uppstår kanske för första gången i historien det som kallas läsare. Man räknar med att det tack vare den nya uppfinningen fram till år 1500 hade tryckts omkring 20 miljoner böcker och att det mellan 1500 och 1600 trycktes upp till 200 miljoner böcker. Så småningom banade det här väg för att också andra än de som tillhörde den religiösa och intellektuella eliten – som fungerade uteslutande på latin – fick tillgång till böcker, tryckta texter. Det är i sin tur är en del av den process som underminerar latinets dominans, och som efterhand öppnar vägen för folkspråkens frammarsch inom alla samhällsområden. Alltså: det övernationella språket latin börjar ersättas i allt fler sammanhang av en uppsjö olika språk, av vilket förstås följer en ny medvetenhet om, och ett nytt behov av att definiera, det egna språket.

Konsekvenserna av Gutenberg är massiva: De massproducerade trycksakerna är förutsättningen för den masskommunikation som är nödvändig för att människor som bor spridda från varandra och är okända för varandra – trots att de kanske talar snarlika språk (som är mycket mindre lika än det ofta enda språk som idag dominerar samma territorium som tidigare besattes av ett otal språkvarianter) – skall kunna börja föreställa sig en gemenskap som sträcker sig bortom den egna horisonten; känna sig tillhöriga en nation. Innan det blev möjligt att massproducera trycksaker var det nästintill omöjligt för oss att veta någonting närmare om varandras existens.

En viktig konsekvens av tryckpressen är också att utbildningen revolutioneras: den ökade tillgången på tryckta skrifter gör det möjligt att utbilda långt fler människor än tidigare; tillgången till kunskap demokratiseras och förfolkligas. Antagligen är det i klassrummen de europeiska språknationerna föds, för det är där det nya språket – det gemensamma, nationella språket – lärs och det är därifrån det sprider sig ut över landet.

Det andra som händer i Europa vid inbrottet till nya tiden är religionsreformationerna; den religiösa oro som kommer att ha så stora konsekvenser för inte minst Tyskland. Också det här händelseförloppet lyfter fram folkspråken; bibeln skall kunna läsas på det egna språket, inte bara latin. Och själva reformationen påskyndas även den av boktryckandet. Inte för inte var Luther den första bästsäljande författaren: inom 15 dagar efter att han spikade upp sina berömda teser kunde de läsas i hela Tyskland – på tyska. Luthers verk skall ha utgjort inte mindre än en tredjedel av alla böcker som såldes på tyska mellan 1518 och 1525 och hans bibelöversättningar gavs ut i 430 upplagor mellan 1522 och 1546.

Följderna av reformationen var på många sätt katastrofala för Tyskarna: jag talar om det 30-åriga kriget i början av 1600-talet. Av tolv miljoner Tyskar fanns vid det 30-åriga krigets slut uppskattningsvis 7 miljoner kvar. Det 30-åriga kriget är ett av historiens allra blodigaste krig och det är alltså också ett gemenskapskrig: troende mot troende, men märk väl: inte i egentlig mening ett krig mellan nationer. Kriget lämnade djupa ekonomiska och kulturella spår i det tysktalande området: nu ett ekonomiskt och demografiskt förött land, och ett administrativt och religiöst oenhetligt land. Tyskland blir ett europeiskt bakvatten medan Frankrike (som också haft sin sked med i den 30-åriga soppan) kommer att dominera. Det är under dessa förhållanden de tyska romantikerna träder fram i slutet av 1700-talet, ur ett slags kaos och med en beundransfientlig mindervärdeskänsla gentemot allt franskt – inte minst upplysningsfilosoferna. De tyska romantikernas betydelse för nationalismen sådan den framträder i Europa är central. För det är vad dessa gubbar har att tänka på: mitt i allt detta splittrade tar de sig an att försöka utreda vad ett vi är, vad gemenskap är, vad det är att vara tillsammans, och också: vad är det egentligen att vara tysk, finns Tyskland, kan vi vara ett vi – ett tyskt vi kanske? Det här är frågor som bara växer sig större under Napoleonkrigen i början av 1800-talet då fransmännen ockuperar bland annat Preussen.

Av de tyska romantikerna är det framför allt Johann Gottfried Herder som är grundläggande då det gäller språknationalismen. Herder som väl egentligen var pluralist, rentav kulturrelativist, har fått bära en hel del av ansvaret för den romantiska nationalismen. ”Den jedes Volk ist Volk; es hat seine National Bildung, wie seine sprache” säger han.

Filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin säger det så här:

”Herders övertygelse var att varje människas självuttryck sker i språket. Orden är inte den enskilda mäniskans uppfinning, utan han har erhållit, ärvt dem i någotslags traditionens, historiens strömflöde. Detta flöde har i sin tur blivit påverkat av andra människor som uttryckt sig själva. Människor har, enligt Herder, av någon outgrundlig anledning mera gemensamt med människor som naturen placerat i närheten av dem än med människor som finns längre bort. Han [Herder] talar om språket som ett band, han talar om jorden som ett band och hans tes är förenklat denna: Det som människor inom en viss grupp har gemensamt är mera betydelsefullt för det de är än det deras grupp har gemensamt med andra grupper av människor på andra ställen. Sättet som t.ex. en tysk stiger upp och sätter sig, sättet han dansar på, sättet han stiftar lagar på, hans handstil och hans poesi och hans musik, sättet på vilket han kammar sitt hår och sättet på vilket han filosoferar har alla någonting gemensamt.”

Den andra viktigt byggstenen för modern europeisk nationalism är upptäckten att de olika folken har sina respektive historier, eller borde man säga upptäckten av historian överhuvudtaget; historia som vi nu förstår den är också i många avseenden en tysk 1700-talsuppfinning. Ett folk en historia, gemensam för alla som är tillhöriga.

Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Vidare kräver det här slaget av nationsbygge att man tror att historien har en rörelse, en riktning och ett mål. En teleologisk historiesyn. Viktiga är här bland andra de tyska romantikerna Hegel och Fichte. Och igen gäller: för att vi skall kunna ha – upptäcka eller uppfinna – en gemensam historia bör vi ha ett gemensamt språk och en gemensam kommunikation: en gemensam litteratur, tidningspress o.s.v. Och vi bör gärna se tillbaka på detta gemensamma förflutna, idealisera det, tänka oss det som ett paradis som skall och kan upptäckas och uppväckas: samtidigt som vi ser tillbaka ser vi också framåt: ”Vår forntids land, vår framtids land”, som det heter, och:

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

Det handlar om nationens öde, nationens uppvaknande, nationens framväxande – som en naturlig och okuvbar organism.

Allt detta kommer att få oerhörda konskevenser för europeisk 1800-talshistoria. Inte minst för de nationer – fast det är först nu de blir nationer i modern bemärkelse – som befinner sig under stora imperiers – Ryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska riket – välde. Till dessa länder hör naturligtvis också Finland vars nationella uppvaknande grundar sig på en internationell och helt i tiden liggande – modern – filosofi och historiesyn.

Nu kommer det jag lovade: kärlek. För denna form av nationalism är också en kärlekslära, Runeberg igen: ”Se, hur vår kärlek skall gå opp/ Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp”. Vi är vi, vi är tillsammans, vi uppfylls av denna enorma känsla som överskrider jagets gränser, vi är finländare, vi har ett gemensamt öde, en gemensam historia, ett gemensamt språk, gemensamt, gemensamt, vi sammansmälter till någonting som blir större än individen, och det är enorm njutning och djup tillfredställelse.

Vid ungefär samma tid – exakt samma tid i själva verket – som Vårt land sjungs för första gången i Helsingfors, 1848, börjar en annan, minst lika betydelsefull kärlekslära som nationalismen framträda i Europa. En kärlekslära som även den har viktiga rötter i tysk romantik, inte minst hos Hegel. Communauté, community, det kommunala, är alla ord för det gemensamma, så även kommunism: en lära om hur vi skall leva, vara och verka tillsammans, rättvist för alla, lika för alla. Med nationalromantiken delar kommunismen en teleologisk historiesyn: historien är framåtskridande och den har ett mål, den är ett slags organism med ett eget liv. Men i radikal motsats till sin småkusin (eller kanske syssling) nationalismen är kommunismen transnationell: gemenskapen bygger på klasstillhörighet, och klasstillhörigheten känner inga nationsgränser, som bekant. Jag är borgare, jag är arbetare, vare sig jag bor i Finland eller Frankrike (eller Indien), och jag delar intressen och jag har gemensamma mål med människor i andra länder, nationer, ifall de bara hör till min klass, bara ifall de tillhör min klass.

Om man brukar kalla den europeiska språk-historienationalismen för nationalromantik kunde man – lite förenklande – kalla de socialistiska ideologierna, inklusive marxismen, för socialromantik. Förenklat, men kanske också användbart för att få syn på likheter och olikheter.

Finland är ett intressant exempel på hur dessa två gemenskapsfilosofier stöter samman. Jag syftar på inbördeskriget 1918 som sett på det här sättet blir en konflikt mellan socialromantiken – arbetarrörelsen – och nationalromantiken – den finska nationalismen. Helt följdriktigt kallar den nationellt orienterade sidan – de vita – kriget för ett frihetskrig och de socialt orienterade kallar kriget för uppror. Båda orden ekar av frihetspatos: den ena sidan kämpar för nationell frihet, den andra sidan för social frihet. Jag citerar igen Berlin, som skriver om Fichte:

”Om vi är en fri nation, (säger Fichte), om vi är en stor skapande ande som skapar de höga värden som historien gett oss i uppgift att skapa eftersom vi inte är så korrumperade av den dekadens som de latinska nationerna lider av, om vi är yngre, friskare, och starkare än dessa dekadenta folkslag, då måste vi vara fria till vilket pris som helst, och därför, eftersom världen inte kan vara till hälften slav och till hälften fri måste vi erövra och absorbera dessa andra. Att vara fri är att vara fri från det som förhindrar, att vara fri är att göra sig fri, att vara fri är att inte låta någonting hindra ens gränslösa kreativitet. Här börjar den stora omvälvande känslan av nationalistiskt eller klassbundet kollektiv framåtsträvande att aldrig vill stå på stället, utan ständigt vara vid liv och i rörelse; att inte låta sig förtryckas av någonting, vare sig det är frågan om institutioner, moraliska principer, politiska principer eller konstnärliga principer.”

Den nationellt orienterade sidan vinner det finska inbördeskriget (som inom parentes sagt är ett av Europas blodigaste krig i förhållande till folkmängd och tid) – det är så vinnarna definierar sig själva: nationens frigörare. Förlorarna säger att borgarna, förtrycket, slaktarna vinner. Det som sedan sker kunde ses som paradoxalt: nationalismen vinner – ser sig själv vinna -, men det inträder nästan genast en ny konflikt som i mycket kommer att dominera samhällsdiskussionen under 20- och 30-talen i Finland: en språkstrid.

Här har vi nu då blivit fria, en nation bland andra, vår historia går mot sin uppfyllelse. Men vänta: det stämmer ju inte! Hur kan vi vara EN nation om vi talar två språk? Det går stick i stäv med allt vi lärt oss om folk och land, det blir ingen gemenskap av det! Nu utbryter en ny strid – mindre blodig till all lycka – mellan språkgrupperna: nationalromantiker mot nationalromantiker, två språk och en nation, det bara inte går. Det är en strid som pågår mer eller mindre hetsigt fram till slutet av 30-talet då trycket utifrån tvingar fram en mera nordisk orientering i Finland, en orientering som inte är förenlig med en språkstrid i vilken svenskan är den ena parten. Språkstriden avtar mer eller mindre helt i samband med kriget och under efterkrigstiden, då en av de viktiga byggstenarna för Finlands neutralitet blir nordiskt samarbete, vilket vore omöjligt att delta i om det i landet pågick en språkstrid som den på 20- och 30-talen.

På sitt sätt stannar historien upp i Finland efter andra världskriget; och då jag talar om historia menar jag här den historieuppfattning nationalismen bygger på: den nationellt definierade historiesynen. Den nationellt romantiska historian förblir utan uppfyllelse: dess mål uppnås inte. Finland förblir ett tvåspråkigt land. Något liknande gäller också de mellan- och östeuropeiska länder som kommer under sovjetiskt inflytande efter andra världskriget: den nationella historien slutar för dem då socialismen tar över, och den börjar på nytt efter det galna året 1989 och Sovjetunionens fall 1991: det som stannade upp efter kriget försvann alls inte, utan tog bara en paus. Plötsligt uppstår det igen en rad nya nationalstater i Europa: Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland föds, Ukraina med flera likaså, och Jugoslavien exploderar i ett antal mindre stater. På ett mera subtilt plan händer det samma i Finland: det nordiska minskar i betydelse, och det blir igen salongsfähigt att vara nationellt sinnad, öppet nationalistisk. Språkstrider, språkbråk och språkdiskussioner pågår nu som aldrig förr under min livstid i Finland. Vilket är paradoxalt eftersom svenskan inte på gud vet hur många hundra år har betytt så lite i Finland som den gör idag. Från att ha varit en av två jämlika statsbärande folkgrupper i ett enligt lag tvåspråkigt land har finlandssvenskarna – och inte alls utan egen medverkan – gått blivit en minoritet som syns och betyder allt mindre i samhället i stort, utanför sin egen krets.

Till slut ännu något om Sverige som är ett intressant och kanske unikt exempel på en helt annorlunda utveckling; ett land där det socialromantiska snarare än det nationalromantiska har blivit den centrala gemenskapsbyggande faktorn och fått en betydligt större betydelse för den nationella identiteten än i Finland. I Sverige kommer den socialt orienterade romantiken från och med 20-talet så småningom under fredliga förhållanden till makten och omformar på ett ingående och imponerande sätt hela samhället.

Den svenska identiteten bygger i långt lägre grad än i grannländerna på språk och historia. Jämför till exempel språkvården i Finland och i Sverige: härifrån sett verkar det ibland som om allting vore tillåtet i svenskan i Sverige, inte minst en ohämmad inverkan från engelskan. Jag har själv erfarenhet av det här: i slutet av 1970-talet gick jag två år i svenskt högstadium och fick ingen undervisning alls i historia och var tvungen att be om extraundervisning i svenska för att sedan kunna klara mig här i Finland i det som hos oss kallades modersmål.

Jag återvänder till litteraturen, till kriminalromanen faktiskt, exaktare till Henning Mankell, som i sin romanserie om polismannen Wallander också skriver om Sverige. Om det Sverige som enligt Mankell gått förlorat: det förlorade paradiset, välfärdssverige som monterats ner från och med 1980-talet. Ett citat bara, (ur Steget efter) det finns flera, men utrymmet är begränsat:

”Här börjar Sverige, tänkte Wallander. Precis som han sa. Här börjar det och här slutar det. Skäret som fortfarande, långsamt och osynligt reser sig ur havet. Det svenska hälleberget. Han märkte att han blev gripen. Utan att egentligen veta av vad. Han föreställde sig hur det var att leva här ute. Ytterst i havsbandet, i gistna trähus, i fattigdom och under ständiga umbäranden.”

Och vidare:

”Han tänkte att det skulle fortsätta hårdna. Allt fler utslagna människor, allt fler ungdomar som aldrig skulle få annat i arv än en känsla av att vara obehövda. Galler och nyckelknippor skulle komma att prägla de kommande åren.

Han tänkte också att polisyrket egentligen innebar en enda sak. Att bjuda motstånd. Att trots allt bekämpa dessa negativa krafter med sitt spänntag.

Men han visste att svaret inte var tillräckligt. Frågan var om det ens var sant. Svenska politiker var till allra största delen oförvitliga, fackföreningarna inte kontrollerade av vare sig maffia eller triader. Svenska företagare gick inte beväpnade, strejkande arbetare slogs sällan ner med batong. Men sprickan som gick genom samhället vidgades hela tiden. Kanske påminde den om landhöjningen, att det gick så långsamt att det inte märktes förrän efteråt? Men sprickan fanns där, den gick inte att tänka bort. En ny stor folkuppdelning höll på att ske i landet. De som behövdes och de som var onödiga.”

Märk det högstämda och nästan andäktiga tonfallet – som ger ordet socialromantik en utvidgad betydelse. Det finns ett stort och uppriktigt patos i här, men det är också intressant av andra orsaker. Framför allt därför att Mankell så starkt – också retoriskt – identifierar nationen Sverige med välfärdssamhället: med den sociala rättvisan. I Finland är det sociala som identifikationsfaktor svagare, trots att välfärdsstrukturerna antagligen monterats ner radikalare än i Sverige, inte minst till följd av den extrema ekonomiska kris som Finland gick igenom i början av 90-talet ( som även den till en del berodde på Sovjetunionens fall). När det i litteraturen förekommer kritik mot välfärdssamhällets nedmonterande är den i Finland sällan ihopkopplad med det nationella projektet, utan mera avgränsad till det rent sociala. Den nostalgi Henning Mankell ger uttryck för har paralleller till den nationalromantiska historiesynen: ett förlorat paradis som det gäller att återuppväcka och återupptäcka, en tillbakagång – som skall bli en framgång – till det gamla ursprungliga, riktiga samhället – konstruerat eller verkligt – för att vi igen skall kunna vara vi, för att Sverige skall vara Sverige, det land vi känner igen, det land som är för oss.

Det är fascinerande att två så likartade stater som Finland och Sverige har två så olika grunder för vad gemenskap är; för sina nationella projekt. Lika fascinerande är det att rötterna till dessa projekt ändå finns på ungefär samma ställe, i sekelsskiftet mellan 1700- och 1800-talen, i Tyskland.

För att parafrasera ett skämt av Benedict Anderson: I Finland har vi en okänd soldat som är betydelsefull för vår identitet; svenskarna borde kanske uppvakta en grav där en stor bok om den okända socialdemokraten vilar.

Kan slum vara någonting bra? – Arrival City; Doug Saunders (2010)

En av mina viktigaste läsupplevelser 2011 var Arrival City av Doug Saunders. Redan en tid innan jag läste Arrival City hade jag intresserat mig för överstora, omöjliga städer; Mexico City, Teheran, Lagos, Sao Paulo mfl. Min syn på dessa tredjevärlds gigantstäder var vad jag tror är den vanliga: en skräckblandad fascination; ett slags katastrofromantik blandat med nordeuropeisk rädsla, förundran och överlägsenhetskänslor inför kaos i u-länder. Ändå visste jag att det någonstans var någonting som inte stämde med det synsättet. Hur kan alla dessa städer ändå fungera? Om utgångspunkterna är så usla som vi föreställer oss dem så borde ju allting rasa ihop?

Bland annat på detta svarar Arrival City på ett för mig omvälvande sätt. Det är en så rik bok att man nästan skulle vilja refera den i sin helhet. (Med andra ord: läs – och gör som jag; dela ut den i gåva åt era vänner.) Här har jag möjlighet bara till några helt korta kommentarer.

Saunders – välunderbyggda – tes är att slummar inte nödvändigtvis är något som bara är ont. Under rätt förhållande fungerar slummar som ett slags maskin som producerar medelklass: inflyttning från landsbyggd till den nya förstaden, inom cirka två generationer har den nya förstaden antingen etablerat sig som ett medelkalssområde, eller så har den urpsrungliga befolkningen flyttat in mot centrum och ersatts av en ny våg inflyttare. (Och med medelklass förstås här någonting ganska annorlunda än vad vi i norden menar med det begreppet.) Saunders har besökt ett stort antal av vad han kallar Arrival Citys – ankomststäder – runtom i världen. Med en blandning av reportage och fakta visar han hur en lyckad ankomststad fungerar, men även hur fel det kan gå om myndigheterna inte förstår vad det är som sker i deras stad och deras land.

Det tyska misslyckandet

Istanbul och Toronto är hos Saunders exempel på städer som lyckats på ett bra sätt med att att ta emot stora vågor av inflyttning. Medan bland annat Berlin och Paris är exempel på det motsatta. Just Berlin och Istanbul är intressanta därför att det i båda fallen handlar om turkisk inflyttning. Medan man i Istanbul gjort mycket rätt (även under militärregimerna) avslutade man officiellt invandringen i Tyskland 1974, (därav begreppet gästarbetare; invandrarna förväntas åka tillbaka hem) vilket lett till att ett stort antal turkiska invandrare och deras barn och barnbarn nu varken har turkiskt eller tyskt medborgarskap – 2002, 41 år efter att turkar började flytta till Tyskland hade bara 470 000 av 2,5 miljoner turkiska invandrare tyskt medborgarskap. I detta limbo blir det omöjligt att ta sig vidare: till exempel grunda egna företag, eller bli en del av samhället i stort. Det här i sin tur har lett till att de turkiska invandrarna i Tyskland på sina håll har vänt sig inåt: återgått till seder som är på utdöende, eller är utdöda, i Turkiet; t.ex. tvångsäktenskap. I Istanbul däremot har myndigheterna gång på gång delat ut mark åt de inflyttare som olagligt byggt sina kåkstäder på mark de inte äger. Med denna mark som garanti har de sedan kunnat ta lån, grunda rörelser, bygga bättre hus, och på så sätt blivit samhällsdelaktiga och också ekonomiskt mera välställda. Turkiets framgångar beror i hög grad på sådan här politik som är en grund för relativ stabilitet i ett land under stark omvandling. (För den som reser till Istanbul är det lätt att få en felaktig bild; de minst lyckade delarna av staden ligger helt nära det centrum där man som turist rör sig.)

Fattigdom och segregation utan slut?

Thorncliffe Park i Toronto är ett intressant exempel på en synvilla som många av oss antagligen faller för. Procentandelen officiell fattigdom är 44 i Thorncliffe Park och för en utomstående iakttagare kan stadsdelen inte te sig annat än som ett misslyckande. Men det är helt fel, för i själva verket fungerar Thorncliffe Park som en mycket framgångsrik ankomststad. Synvillan kommer av just denna framgång: befolkningsomsättningen är stor; det går relativt snabbt i medeltal att ta sig vidare från Thorcliffe Park. Men i samma takt som utflyttning sker också nyinflyttning, och därmed kan det tyckas som om stadsdelen stod stilla och dess invånare vore dömda till fattigdom:

””the paradox of gateway cities like Thorncliffe Park: the more succesful they are, the higher their apparent poverty rate. If people are able to leave within a generation for more prosperous middle-class homeowner districts, the neighborhood will be constantly refilled with new migrants from poor rural regions. It appears unchangingly poor and segregated only if you fail to observe the trajectory of each resident.”

Thorncliffe Park har tagit emot och skickat vidare våg efter våg av invandrare från och med 1960-talet; greker, indier, östafrikaner, sydamerikaner, filippinare och nu senast afganer till följd av Kanadas militära inblandning i Afganistan.

Saunders bok får läsaren att se på ett nytt sätt på invandring. Hur många välmenande intellektuella till exempel ställer sig inte ofrivilligt i samma läger som de ”invandrarkritiska” på grund av att de är felinformerade i sin oro för misslyckad integration och ökad segregation. Jag har t.ex. svenska vänner som är upprörda över hur illa integrationen av invandrare skett i Sverige. Ibland undrar jag om det inte handlar om rädslor som vi som hör till den nordiska medelklassen delar med till exempel de sannfinska. För jag vågar tro att bilden av misslyckad invandring till Sverige är fel; Sverige har lyckats alldeles bra med att ta emot invandrare. De problem som finns är inte katastrofala (men förstås reella och viktiga att åtgärda), det handlar om sociala problem som oundvikligen följer av att stora mängder människor förflyttar sig geografiskt och kulturellt. Om man bara förstår sköta saker någorlunda vettigt så ebbar problemen ut senast inom två generationer. Vad det handlar om är en migration helt lik den som t.ex. Sverige och Finland upplevde inomnationellt på 1900-talet; en flykt från landsbyggden till städerna med åtföljande problem, men även möjligheter. Den här gången är migrationen global, men mekanismerna är ändå långt det samma. År 2050 väntas över 70% av världens befolkning bo i städer, det vill säga ungefär samma procentandel som nu bor i städer i i-länderna.

Saunders bok ställer den nordiska ”invandrarkritiskheten” i en ännu mer beklämmande dager; efterbliven provinsialitet som inte har någon uppfattning om hur världen ser ut eller fungerar. Än en gång påminns man om att den enda substans som vid en närmare granskning finns i denna sk. kritiskhet är xenofobi och rasism; feghet inför värld och en själv.

”Ju mindre finlandssvenskheten blir, desto mindre vill man höra till den”

För några år sedan sade en bekant till mig något som jag då tyckte var träffande: ”Ju mindre finlandssvenskheten blir desto mindre vill man höra till den.” Med andra ord en ond cirkel som baserar sig på att om man vill göra någonting politiskt, kulturellt eller konstnärligt betydelsefullt i Finland så blir det mer och mer lockande att göra det på finska eftersom det finlandssvenska erbjuder allt färre chanser till det. Och då talar vi inte om pengar, utan om innehållsliga saker: ju mindre och därmed intellektuellt eller konstnärligt mer inskränkt någonting blir desto färre talanger lockar det till sig. Och ju färre talanger någonting lockar till sig desto mer inskränkt och irrelevant blir det. Och så vidare.

Jag tror att jag på många sätt kunde känna igen mig i min bekants påstående. Redan som tonåring – när jag för första gången började förstå att det fanns något sådant som finlandssvenskhet – kändes tanken på att höra till olustig. Den inskränkthet som man såg i så mycket av det som kallades finlandsvenskhet gjorde att man gärna började betrakta det finlandssvenska som en tillhörighet för det som saknade begåvning. Det fanns en stor dos av ungdomlig dryghet och orealistisk självbild i det här – förstås -, men också någonting mycket defensivt: som barn till föräldrar som var politiskt vänsterengagerade blev man redan på startlinjen tillhörig ett utanför, och det kompenserade man gärna med att framhäva innanförs oförträfflighet.

Det andra var att man hemma hos oss inte gjorde någon sak av vare sig finlandssvenskhet eller finskhet – för att inte tala om att man skulle ha ställt dessa två mot varandra. Att specifikt poängtera det finlandssvenska var därmed en främmande tanke. Nyligen läste jag en biografisk anteckning som min mamma skrivit. I den berättar hon om hur man i hennes mammas barnsdomshem (bl.a. under språkstridens värsta år på 1920-talet) aldrig talade om finnar eller finlandssvenskar, även om man talade bara svenska hemma. (Men min mormors far var finskspråkig.) Jag har också själv alltid tyckt att begreppet ”finne” är nedlåtande och politiskt ytterst klumpigt. Att jag en stor del av mitt yrkesverksamma liv haft viktiga och nära kontakter till det finskspåkiga litterära livet beror bland annat på sådan här bakgrund. Men bland de finskspråkiga författarna har jag också funnit en utåtriktad öppenhet och kunnighet som ofta saknas på den finlandssvenska sidan. Det är ganska paradoxalt eftersom vi finlandssvenskar så länge smickrade oss med att vara internationalistiska och utåtriktade.

Samtidigt finns det andra också hela tiden närvarande: min bakgrund och uppväxt är i högsta grad helsingforssvensk. Det är en bakgrund som jag i själva verket är helt nöjd med. Och jag tycker inte heller att det är något större problem att svenskheten i Helsingfors relativt sett minskar – däremot är det ett problem att den minskar absolut sett. Jag har ingenting emot att höra till en minoritet, så länge minoriteten sköter sig, det vill säga arbetar för att hålla sig levande och betydelsefull utåt. (Det här kom jag att tänka på i samband med Mammuten: är det verkligen så att det mest relevanta helsingforssvenskarna har att visa upp inför de finskspråkiga är en 80-årig Jörn Donner? I det förra riksdagsvalet – hade det inte funnits någon annan än Donner att ställa upp för SFP? Någon som hade varit lite aktuellare för de finskspråkiga väljare som förhåller sig positivt till språklig och kulturell liberalism?)

Hela den här diskussionen är på sitt sätt besvärande. För är det inte också något ovärdigt med själva grubblet kring språklig – för att inte tala om etnisk – tillhörighet; det är gammalmodigt, patetiskt och pinsamt? Ändå, kanske till följd av tidsandan och till följd av hur negativt det andliga klimatet i Finland utvecklats, så gäller nu parallellt också det helt motsatta: ju mindre (eller snarare: mer utsatt) finlandssvenskheten blir desto nödvändigare känns det att höra till den. Det är schizzofrent. Den gamla kritiken mot inskränkthet och välvalda självmordsstrategier som det finlandssvenska sysselsätter sig med kvarstår. Ändå känns det nu angelängt och nödvändigt att jobba för detta språk och de kulturer det bär på i Finland på alla de sätt som är möjliga utgående från den egna mycket begränsade positionen.

Den tionde identiteten

 

Ty invånaren i ett land har åtminstone nio olika identiteter, en yrkes-, en national-, en stats-, en klass-, en geografisk, en köns-, en medveten, en omedveten, och kanske också en privat identitet. Han förenar dem samtliga inom sig, men de löser upp honom, och egentligen är han ingenting annat än en liten, av alla dessa rännilar urholkad sänka, i vilken de sipprar ner och åter rinner fram för att tillsammans med andra små bäckar fylla en ny sänka. Därför har varje jordinvånare ytterligare en tionde identitet, och det är helt enkelt den passiva fantasin hos det ouppfyllda rummet. Den tillåter människan allt, utom detta enda: att ta på allvar vad hennes åtminstone nio andra identiteter gör och vad som sker med dem, med andra ord just det som skulle uppfylla henne.”  – Robert Musil

Citat som finns i Där bara diset återstår av paradiset och Passpoet Somaliland.

Kuinka kävikään sille mitä vapaudeksi kutsutaan?

Ja aivan kuten ankanpoikaressu leimautuu ensimmäiseen näkemäänsä ihmiseen ja luulee tätä äidikseen, isäkseen, biologisiksi tai ei-biologisiksi vanhemmikseen tai eronneiksi vanhemmikseen tai rekisteröidyiksi parisuhdevanhemmikseen tai krokotiilikullakseen tai kolmipäiseksi perä-belugialaiseksi totototaurukseksi, niin mekin leimaudumme ensimmäiseen sattumanvaraiseen tarinaan, jota joku ryppyinen laiskimus pitelee ihmettelevien silmiemme edessä ja uskomme että tuo surkea mielikuvitukseton tarina on me että se on maamme maamme että se on minä ja minä olen se ja sen vuoksi maailman yhdeskymmeneskahdestoista ihme ja siinähän sitten makaamme ja kaikki on ohi ennen kuin alkoikaan ja mitä ihmeisiin tulee antaa olla!

(Käännös Kristiina Lähde!)

På svenska:

Men vad blev det av det som heter frihet?

Och så som den stackars ankungen präglas vid första bästa människa hon ser och tror att den människan är hennes mor, hennes far, hennes biologiska eller obiologiska föräldrar eller hennes frånskilda föräldrar eller hennes partnerskapsföräldrar eller hennes älskade krokodil eller den trehövdade totototauren från bortre belugien, så präglas också vi av första bästa godtyckliga historia någon skrynklig slashas håller upp framför våra undrande ögon och tror att denna usla fantasilösa historia är vi att den är vårt land vårt land att den är jag och jag den och därför världens elftiotolfte underverk och så ligger man där och allt är över innan det ens hann börja och glöm allt vad underverk heter!

(ur Där bara diset återstår av paradiset, 2007)

Befolkningsprognos

2010 -> 2050

Sverige    9,3 milj.  -> 10,5 milj.

Norge    4,8 milj.   ->   5,9 milj.

Finland   5,4 milj.   – >  5,4 milj.

Det börjar bli dags att skörda det de de första invadrar(fientliga)diskussionerna sådde i Finland på 1980-talet: höjd pensionsålder (över 70), förlängda arbetstider, höjda skatter, ständigt försämrad social service och mer!