I tider när det anglosaxiska dominerar kan det vara viktigt att försöka se sin egen närhistoria i andra geografiska perspektiv. Till exempel genom det franska eller tyska som båda har haft så oerhörd betydelse för vår världsdel och också direkt för vår Finland. Själv lider jag av alltför svaga kunskaper i tyska, så paradoxalt nog får jag orientera mig mot Tyskland på engelska. En bok som fungerar som ett slags påminnelse – men i praktiken är en ögonöppnare – om vad det tyska har betytt är Peter Watsons The German Genius (2010); över 800 sidor nästan katalogartad text om tysk filosofi, litteratur, idéhistoria, socialvetenskap, naturvetenskap och mycket mera. En bok som på ett nästan överväldigande sätt visar hur genomträngande det tyska arvet fortfarande är.
Cristopher Clarks Iron Kingdom handlar mer specifikt om Preussen, den dominerande tyskspråkiga staten som de allierade en gång för alla med militära och politiska beslut raderade bort från karta och historia efter andra världskriget. Clark påminner oss om att Preussen också var mycket annat än säte för den katastrofala militarism som ledde till första världskriget och därmed indirekt också till följande storkrig. Upplysning, social medvetenhet, filosofi, litteratur och inte minst socialdemokrati frodades under olika perioder av Preussens historia. Hur många av oss vet till exempel att Preussen leddes mellan 1920 och 1932 av en koalitionsregeing dominerad av socialdemokrater? Clark hävdar att Preussen under mellankrigstiden var en den tyska demokratins fasta klippa; medan Weimarrepubliken som helhet gick från kris till kris höll den Preussiska koalitionssregeringen en fast kurs av försiktig och fungerande reform.
Den stora behållningen för mig av Iron Kingdom var emellertid en fördjupad insikt i vad skillnaden mellan nation och stat är. Förenklat kan sägas att Preussen var stat och Tyskland nation. Det fanns därmed en ständig konflikt under 1800-talet mellan preussisk statlighet och tysk nationalism. Nationalismen sågs som radikalitet och som en fara för staten Preussen; en rädsla för att Preussen som statsstruktur skulle slukas upp av den tyska nationen. Att man i Preussen var pionjär i fråga om pensionssystem och andra sociala uppfinningar som vi i våra välfärdssamhällen håller för självklara har delvis med det här att göra. Man ville göra folket statstroget; preussentroget, staten skulle ta ansvar för sina medborgare och medborgarna i sin tur skulle vara trogna mot staten. Det intressanta är att också Hegel egentligen var preussare, inte tysk. Om man ser Hegels statsmetafysik (om man nu kan kalla den så) ur ett preussiskt perspektiv så blir det också plötsligt helt begripligt hur man i Finland kan vara både socialdemokrat och snellmanian på en gång. [Snellman är alltså finsk nationalfilosof och hegellärljunge.]
Allt det här har intressanta följder med tanke på vad Finland är: nation eller stat? Eller kanske bådadera i en otydlig och emellanåt ganska obehaglig blandning? En av den svenska identitetens grundpelare är välfärdssamhället som idé och praktik. Det finns till och med ett slags välfärdsnostalgi i Sverige – drömmen om en förlorad guldålder som skall återupptäckas/återuppväckas – som kan ses som en parallell till den folklighetsnostalgi som frodas i nationalistiskt betingade stater. Finland är en slags korsning mellan detta: socialdemokratiskt välfärdssamhälle med rötter i bland annat Preussen och Hegel, och språkbaserad nationalism starkt påverkad av en annan av de centrala tyska (även han med rötter i Preussen) romantiska filosoferna: Herder.
cirklar runt detta utanför 