”Ju mindre finlandssvenskheten blir, desto mindre vill man höra till den”

För några år sedan sade en bekant till mig något som jag då tyckte var träffande: ”Ju mindre finlandssvenskheten blir desto mindre vill man höra till den.” Med andra ord en ond cirkel som baserar sig på att om man vill göra någonting politiskt, kulturellt eller konstnärligt betydelsefullt i Finland så blir det mer och mer lockande att göra det på finska eftersom det finlandssvenska erbjuder allt färre chanser till det. Och då talar vi inte om pengar, utan om innehållsliga saker: ju mindre och därmed intellektuellt eller konstnärligt mer inskränkt någonting blir desto färre talanger lockar det till sig. Och ju färre talanger någonting lockar till sig desto mer inskränkt och irrelevant blir det. Och så vidare.

Jag tror att jag på många sätt kunde känna igen mig i min bekants påstående. Redan som tonåring – när jag för första gången började förstå att det fanns något sådant som finlandssvenskhet – kändes tanken på att höra till olustig. Den inskränkthet som man såg i så mycket av det som kallades finlandsvenskhet gjorde att man gärna började betrakta det finlandssvenska som en tillhörighet för det som saknade begåvning. Det fanns en stor dos av ungdomlig dryghet och orealistisk självbild i det här – förstås -, men också någonting mycket defensivt: som barn till föräldrar som var politiskt vänsterengagerade blev man redan på startlinjen tillhörig ett utanför, och det kompenserade man gärna med att framhäva innanförs oförträfflighet.

Det andra var att man hemma hos oss inte gjorde någon sak av vare sig finlandssvenskhet eller finskhet – för att inte tala om att man skulle ha ställt dessa två mot varandra. Att specifikt poängtera det finlandssvenska var därmed en främmande tanke. Nyligen läste jag en biografisk anteckning som min mamma skrivit. I den berättar hon om hur man i hennes mammas barnsdomshem (bl.a. under språkstridens värsta år på 1920-talet) aldrig talade om finnar eller finlandssvenskar, även om man talade bara svenska hemma. (Men min mormors far var finskspråkig.) Jag har också själv alltid tyckt att begreppet ”finne” är nedlåtande och politiskt ytterst klumpigt. Att jag en stor del av mitt yrkesverksamma liv haft viktiga och nära kontakter till det finskspåkiga litterära livet beror bland annat på sådan här bakgrund. Men bland de finskspråkiga författarna har jag också funnit en utåtriktad öppenhet och kunnighet som ofta saknas på den finlandssvenska sidan. Det är ganska paradoxalt eftersom vi finlandssvenskar så länge smickrade oss med att vara internationalistiska och utåtriktade.

Samtidigt finns det andra också hela tiden närvarande: min bakgrund och uppväxt är i högsta grad helsingforssvensk. Det är en bakgrund som jag i själva verket är helt nöjd med. Och jag tycker inte heller att det är något större problem att svenskheten i Helsingfors relativt sett minskar – däremot är det ett problem att den minskar absolut sett. Jag har ingenting emot att höra till en minoritet, så länge minoriteten sköter sig, det vill säga arbetar för att hålla sig levande och betydelsefull utåt. (Det här kom jag att tänka på i samband med Mammuten: är det verkligen så att det mest relevanta helsingforssvenskarna har att visa upp inför de finskspråkiga är en 80-årig Jörn Donner? I det förra riksdagsvalet – hade det inte funnits någon annan än Donner att ställa upp för SFP? Någon som hade varit lite aktuellare för de finskspråkiga väljare som förhåller sig positivt till språklig och kulturell liberalism?)

Hela den här diskussionen är på sitt sätt besvärande. För är det inte också något ovärdigt med själva grubblet kring språklig – för att inte tala om etnisk – tillhörighet; det är gammalmodigt, patetiskt och pinsamt? Ändå, kanske till följd av tidsandan och till följd av hur negativt det andliga klimatet i Finland utvecklats, så gäller nu parallellt också det helt motsatta: ju mindre (eller snarare: mer utsatt) finlandssvenskheten blir desto nödvändigare känns det att höra till den. Det är schizzofrent. Den gamla kritiken mot inskränkthet och välvalda självmordsstrategier som det finlandssvenska sysselsätter sig med kvarstår. Ändå känns det nu angelängt och nödvändigt att jobba för detta språk och de kulturer det bär på i Finland på alla de sätt som är möjliga utgående från den egna mycket begränsade positionen.