Kan slum vara någonting bra? – Arrival City; Doug Saunders (2010)

En av mina viktigaste läsupplevelser 2011 var Arrival City av Doug Saunders. Redan en tid innan jag läste Arrival City hade jag intresserat mig för överstora, omöjliga städer; Mexico City, Teheran, Lagos, Sao Paulo mfl. Min syn på dessa tredjevärlds gigantstäder var vad jag tror är den vanliga: en skräckblandad fascination; ett slags katastrofromantik blandat med nordeuropeisk rädsla, förundran och överlägsenhetskänslor inför kaos i u-länder. Ändå visste jag att det någonstans var någonting som inte stämde med det synsättet. Hur kan alla dessa städer ändå fungera? Om utgångspunkterna är så usla som vi föreställer oss dem så borde ju allting rasa ihop?

Bland annat på detta svarar Arrival City på ett för mig omvälvande sätt. Det är en så rik bok att man nästan skulle vilja refera den i sin helhet. (Med andra ord: läs – och gör som jag; dela ut den i gåva åt era vänner.) Här har jag möjlighet bara till några helt korta kommentarer.

Saunders – välunderbyggda – tes är att slummar inte nödvändigtvis är något som bara är ont. Under rätt förhållande fungerar slummar som ett slags maskin som producerar medelklass: inflyttning från landsbyggd till den nya förstaden, inom cirka två generationer har den nya förstaden antingen etablerat sig som ett medelkalssområde, eller så har den urpsrungliga befolkningen flyttat in mot centrum och ersatts av en ny våg inflyttare. (Och med medelklass förstås här någonting ganska annorlunda än vad vi i norden menar med det begreppet.) Saunders har besökt ett stort antal av vad han kallar Arrival Citys – ankomststäder – runtom i världen. Med en blandning av reportage och fakta visar han hur en lyckad ankomststad fungerar, men även hur fel det kan gå om myndigheterna inte förstår vad det är som sker i deras stad och deras land.

Det tyska misslyckandet

Istanbul och Toronto är hos Saunders exempel på städer som lyckats på ett bra sätt med att att ta emot stora vågor av inflyttning. Medan bland annat Berlin och Paris är exempel på det motsatta. Just Berlin och Istanbul är intressanta därför att det i båda fallen handlar om turkisk inflyttning. Medan man i Istanbul gjort mycket rätt (även under militärregimerna) avslutade man officiellt invandringen i Tyskland 1974, (därav begreppet gästarbetare; invandrarna förväntas åka tillbaka hem) vilket lett till att ett stort antal turkiska invandrare och deras barn och barnbarn nu varken har turkiskt eller tyskt medborgarskap – 2002, 41 år efter att turkar började flytta till Tyskland hade bara 470 000 av 2,5 miljoner turkiska invandrare tyskt medborgarskap. I detta limbo blir det omöjligt att ta sig vidare: till exempel grunda egna företag, eller bli en del av samhället i stort. Det här i sin tur har lett till att de turkiska invandrarna i Tyskland på sina håll har vänt sig inåt: återgått till seder som är på utdöende, eller är utdöda, i Turkiet; t.ex. tvångsäktenskap. I Istanbul däremot har myndigheterna gång på gång delat ut mark åt de inflyttare som olagligt byggt sina kåkstäder på mark de inte äger. Med denna mark som garanti har de sedan kunnat ta lån, grunda rörelser, bygga bättre hus, och på så sätt blivit samhällsdelaktiga och också ekonomiskt mera välställda. Turkiets framgångar beror i hög grad på sådan här politik som är en grund för relativ stabilitet i ett land under stark omvandling. (För den som reser till Istanbul är det lätt att få en felaktig bild; de minst lyckade delarna av staden ligger helt nära det centrum där man som turist rör sig.)

Fattigdom och segregation utan slut?

Thorncliffe Park i Toronto är ett intressant exempel på en synvilla som många av oss antagligen faller för. Procentandelen officiell fattigdom är 44 i Thorncliffe Park och för en utomstående iakttagare kan stadsdelen inte te sig annat än som ett misslyckande. Men det är helt fel, för i själva verket fungerar Thorncliffe Park som en mycket framgångsrik ankomststad. Synvillan kommer av just denna framgång: befolkningsomsättningen är stor; det går relativt snabbt i medeltal att ta sig vidare från Thorcliffe Park. Men i samma takt som utflyttning sker också nyinflyttning, och därmed kan det tyckas som om stadsdelen stod stilla och dess invånare vore dömda till fattigdom:

””the paradox of gateway cities like Thorncliffe Park: the more succesful they are, the higher their apparent poverty rate. If people are able to leave within a generation for more prosperous middle-class homeowner districts, the neighborhood will be constantly refilled with new migrants from poor rural regions. It appears unchangingly poor and segregated only if you fail to observe the trajectory of each resident.”

Thorncliffe Park har tagit emot och skickat vidare våg efter våg av invandrare från och med 1960-talet; greker, indier, östafrikaner, sydamerikaner, filippinare och nu senast afganer till följd av Kanadas militära inblandning i Afganistan.

Saunders bok får läsaren att se på ett nytt sätt på invandring. Hur många välmenande intellektuella till exempel ställer sig inte ofrivilligt i samma läger som de ”invandrarkritiska” på grund av att de är felinformerade i sin oro för misslyckad integration och ökad segregation. Jag har t.ex. svenska vänner som är upprörda över hur illa integrationen av invandrare skett i Sverige. Ibland undrar jag om det inte handlar om rädslor som vi som hör till den nordiska medelklassen delar med till exempel de sannfinska. För jag vågar tro att bilden av misslyckad invandring till Sverige är fel; Sverige har lyckats alldeles bra med att ta emot invandrare. De problem som finns är inte katastrofala (men förstås reella och viktiga att åtgärda), det handlar om sociala problem som oundvikligen följer av att stora mängder människor förflyttar sig geografiskt och kulturellt. Om man bara förstår sköta saker någorlunda vettigt så ebbar problemen ut senast inom två generationer. Vad det handlar om är en migration helt lik den som t.ex. Sverige och Finland upplevde inomnationellt på 1900-talet; en flykt från landsbyggden till städerna med åtföljande problem, men även möjligheter. Den här gången är migrationen global, men mekanismerna är ändå långt det samma. År 2050 väntas över 70% av världens befolkning bo i städer, det vill säga ungefär samma procentandel som nu bor i städer i i-länderna.

Saunders bok ställer den nordiska ”invandrarkritiskheten” i en ännu mer beklämmande dager; efterbliven provinsialitet som inte har någon uppfattning om hur världen ser ut eller fungerar. Än en gång påminns man om att den enda substans som vid en närmare granskning finns i denna sk. kritiskhet är xenofobi och rasism; feghet inför värld och en själv.

1 Response to “Kan slum vara någonting bra? – Arrival City; Doug Saunders (2010)”



  1. 1 Glas är inte transparent – Rowan Moore, Why We Build (2012) | cirklar runt detta utanför Trackback vid 15 april, 2013 kl. 21:38

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: