De som mot all förmodan känner mig vet att jag har svårt för sådant som enkelhet, renhet, felfrihet, minimalismer och avskalat, rätt och eget språk. Jag lever i en tro att det är omöjligt att ha helt rätt, att fel är oundvikliga, att vi alla talar olika språk och att världen – det lilla vi ser och förstår av den – uttrycker sig för oss i ofattbar rikedom och ändlös mångfald: Jag skriver på flera olika sätt parallellt och samtidigt, jag är intresserad av så gott som allting och jag försöker leva i det myckna. Genom att skala av, ta bort och förenkla når vi inte till någots kärna alls utan bara till någonting mindre: till det som är ännu mindre verkligt. Mindre är ännu mindre och ännu mindre är ännu farligare: en verklighetsillusion som ofta har förödande konsekvenser politisk och etiskt.
Ett av mina intressen är äldre konst, vilket är något jag är nästan ensam om nuförtiden. Konst från 1500 och 1600-talen kan kanske verka vara naturalistisk och lätt att förstå och ta till sig – den konst det föreställda folket vill ha – men är allt annat än det vid närmare betraktande och eftertanke. Äldre konst är på många sätt det okändas konst, vilket är en av de saker som gör den både fascinerande och viktig.
En rådande estetik under 1500- och 1600-talen betonade att konsten bör återspegla copia och varietas, det överflödande och mångfalden. Den flamländska målaren, poeten och konstteoretikern Karel van Mander (1548 – 1606) skriver i sin bok Grondt der edel vry schilderconst (1603) att ”vi måste sträva till stor mångfald, både i färg och form, klokt och förnuftigt, för det framkallar stor och lovvärd skönhet”. Tanken var att Gud skapat och försett världen med en så gott som ändlös mängd olika ting och varelser och att konsten måste återspegla denna skapelse. Helt oberoende av religion är det en förbluffande realistisk verklighetsuppfattning: världen är ändlöst mycket större än vi kan se och förstå.
Redan Augustinus (354-430) skrev om Guds överlägsna konst som manifesterar sig i en mångfald av ting. Jämfört med detta är konst gjord av människor underlägsen Guds konst, menade Augustinus, eftersom den inte är kapabel att återskapa hela den gudomliga mångfalden.
Senare kom konceptet ”mångfald ” att ersättas av ”förändring”. Willem Goeree, nederländsk författare och förläggare verksam under andra hälften av 1600-talet, skrev apropå landskapskonst att förändring är ”glädjens själ, njutningens sting, livets essens” och ”när jag ser så lite förändring i en mästares stil gör jag bedömningen att han inte är en verklig mästare.”
Den som bekantat sig med till exempel Pieter Bruegels (ca 1525-1569) konst inser lätt vad det överflödande och mångfalden betydde för den nederländska konsten på 1500-talet. En annan konstnär som det är värt att bekanta sig med i det här sammanhanget är Pieter Aertsen (1508-1575). Aertsen målade bland annat – liksom Bruegel – bondescener, men är också känd för målningar med marknader som motiv. En sådan tavla är Slaktarens stånd (1551).
Här är det det är en hel massa och det är barockt. Och det handlar om mycket mera än kött, inte minst religion: i tavlans bakgrund delar Maria ut allmosor under flykten till Egypten. Fiskarna på fatet i centrum av tavlan är kristna symboler och ännu mera så eftersom de är lagda i kors. Och för att göra det ännu mera förvirrande och flödande över av betydelser så finns det uppe till höger ett uppspikat plakat. Texten på plakatet har att göra med en samtida fastighetstvist i Antwerpen. Kött, fisk, flykt och tvist. Kunde det vara tydligare, mera fullspäckat och mera motstridigt?
cirklar runt detta utanför 