a
Lupinen är en växt som väcker nästan ofattbart starka känslor, i Helsingin Sanomat fördes i sommar en het debatt: har Lupinen hemortsrätt, eller är den en aggressiv nykomling som tar allt livsrum av de stamfinländska växterna? Och på Yle – det finska statliga radio- och tv-bolaget – visades en fyrdelad tv-serie om främmande arter. Avsnitten presenterades rafflande: ”Anfall i skogen”, ”Belägrad stad” ”Hur påverkar ohyran i vattnet vår livsmiljö?” På samma bolags nätsidor kunde man i en artikel med rubriken ”Bara ett evigt krig hjälper mot de främmande arterna” läsa bland annat följande: ”Största delen av de skadliga främmande arterna har infiltrerat sig i Finland med hjälp av sitt vackra eller ståtliga utseende. Intet ont anande människor fraktade dem till Finland för att pryda sina trädgårdar. Med tiden visade dock de främmande arterna sin sanna natur. De laddade sina frön och rötter och anföll i bästa blixtkrigsstil över granntomten ut i naturen, vägrenen [syftar på lupinen] och parkerna.” Artikeln slutar med en uppmaning att utrota: ”Finland behöver dig”! Ja, sannerligen: Yles förvaltningråd leds numera av Sannfinländarna.
Efter all denna tämligen ensidiga informationsspridning är det med viss lättnad jag läser Ken Thompsons välskrivna bok Where do Camels Belong? som roligt, intelligent och provokativt ifrågasätter invasionsbiologerna.
En av den invasionsbiologiska genrens grundläggande texter är Charles Eltons bok The Ecology of Invasions by Animals and Plants (1958). Thompson noterar att Elton levde under två världskrig och att hans krigiskbiologiska retorik antagligen har sitt ursprung i de erfarenheterna. Invasionsbiologin som vetenskap och Elton som förebild för den problematiseras av Thompson:
It´s clear that Elton´s legacy was not a new science, but a set of old attitudes, founded on principles left over from before Wegener and plate tectonics, and even from before Darwin. Principles founded on a fixed flora an fauna inhabiting a static and unchanging world. In many ways Elton seems to have longed for the lost innocence and certainty of childhood, writing early on in The Ecology of Invasions: ‘When one was a child [the distinct faunas of different realms were] very simply summed up in books about animals. The tiger lives in India. The wallaby lives in Australia. The hippopotamus lives in Africa.’ It was apparently neither here nor there that the hippopotamus had (relatively recently) lived in what is now central London. Or that tigers had first arrived in India even more recently, or that they had very nearly made it to Alaska, and thus come within a whisker of being bona fide US citizens.
Elton believed firmly that species belong wherever they happen to be right now, irrespective of length of tenure or of where they had elvolved or migrated from. More than that, he believed that belonging confers rights of occupancy, that these rights extend indefinitely into the future, and that natives are morally superior to aliens. And these are views all too often shared by Elton´s many modern admirers and disciples. As New Zealand invasion biologist James C. Russel wrote in 2012 ‘Our ethical duty to non-native species … differs from our duty to native species.’ This conferring of a moral superiority upon natives, and the ethical obligations that arise from it, do not appear to derive from any obvious source, in Eltons writings or anywhere else: they are simple values that are not seen to require any justification.
a
Where do Camels Belong?, introduktion och utdrag: http://www.huffingtonpost.com/ken-thompson/alien-species-not-all-bad_b_5661960.html
Vilda lupiner: https://www.youtube.com/watch?v=S6hCAmCTvq0
Disorder at the border: https://www.youtube.com/watch?v=_oA3xEjJLos
cirklar runt detta utanför 
Du har många poänger, men Thompson kanske glömmer att människan verkligen försakat sig själv och många ekosystem ”riktiga” problem genom att medvetet eller I misstag införa arter (t.ex. kräftpesten med signalkräftan). Men en nyanserad diskussion är utan tvivel motiverad – problem förorsakade av ‘främmande’ arter skiljer sig inte särksilt mycket från dem som alldeles inhemska arter förorsakar, om deras populationer ökar kraftigt (jmf. fästingar, elle blågröna alger för den delen)
Mikael Hilden – en gång ansvarig för konskvensbedömingen av den nationella strategin för främmande arter
Niin, kiintoisaa on, miten eri tavoin kasvi-ihmiset ja esim. lintuihmiset suhtautuvat vieraslajeihin. Lupiinit, jättipalsamit jne. ovat tuhottavia, mutta vaikkapa kiljuina parvina syksyisin ja aiemmin kesällä kaikille nurmialueille tuppaavat hanhet tai suloisesti ympäristönsä valkaisevat merimetsot vain täyttävät luonnossa tyhjäksi jääneen paikan.
Kun meillä aikoinaan oli mökki Hiittisissä, näin ensimmäiset merimetsoni. Sinä tiesit nimen äidinkielelläsi, minun oli laji opeteltava. Nyt ne valtaavat Vammalassakin karit muilta vesilinnulta. Kiintoisa näky, kun merimetsot, harmaahaikarat ja hanhet joutuivat laulujoutsenen kyöräämiksi Merimetsot jäivät paikalleen, ja toinen harmaahaikaroista. – Ja tämä siis eilen havainnoitua.
Tulokaskasviit siis kauheita, tulokaslinnut tervetulleita. Ja minä vain häkeltyneenä ihmettelen.
Kiitos, Peter