Jag har länge tyckt att den uppdelning där avantgarde och modernism ställs mot varandra är konstig. Modernism om något är avantgarde: det tidiga 1900-talets modernism – till vilken tradition bl.a. den finlandssvenska modernismen hör – var inget mindre än revolutionerande. För mig har modernism alltid betytt en mångfacetterad och omvälvande litterär epok under 1900-talets första decennier, medan det är uppenbart att man på många andra håll med modernism i första hand syftar på efterkrigstidens högmodernism, poesi som onekligen rätt långt saknar experimentvilja och vilja att omstörta.
I think the main change in my point of of view toward twentieth century poetry is that, as time has gone by, the big division between moderism and postmodernism that once seemed crucial no longer seems so. The real break came not in the sixties, as is somtetimes thought, but much earlier. Modernism was a revolution, we can see that now. – Marjorie Perloff, intervju i boken Poetics in a New Key (2013)
cirklar runt detta utanför 