Runar Schildt möter Kafka, möter Clarice Lispector
Författaren, hans biografi: han dog, levde och dog. – Maurice Blanchot
Mötet
I maj 1914 gifter sig Runar Schildt och beger sig ut i Europa på en kombinerad bröllops- och studieresa. En junikväll några månader före första världskriget bryter ut möter han Kafka i Prag. Många år senare minns han i en artikel skriven på en skirt skön prosa det märkvärdiga intryck staden och mötet gjorde på honom:
Jag hoppas också att ni en gång skall komma till Prag, en kväll i juni när akaciorna blomma. De droppa sin doftande snö över gatorna och husen och floden, de lägga sina vita drivor för er fot, och i ert hår skall det fastna några darrande kronblad. Ni skall stanna på Karlsbrücke just på den plats där trettioåriga krigets sista stormvågor slogo ihop. Där hörni Moldaus mumlande brus mellan bropelarna, där vattnet går svart med ringlande strimlor av skum. – En svag dimma stiger upp och blandar sig med skymningen som sveper stränderna i allt tätare flor och bäddar in dem i sammetsmjuka skuggor. Månen stiger över Hadschin och kyrkornas torn, över ghettot och gränderna med de underliga namnen. Så tyst är det omkring er att ni kan höra stenarna tala, tills plötsligt en människas steg eka, och en gestalt, ett mörkt ansikte med intensivt inträngande blick som möter era ögon, skyndar förbi och försvinner bort i mörkret. Och samtidigt med den lycka ni känner i denna natt skall ni nu möta tanken på förintelsen. Inte som en svårmodig stämning, en fjärran aning, en doft, utan möta den som ni mötte den främling vars ekande steg ni ännu kan höra.
I Kafkas dagböcker har mötet också avsatt en liten notis:
8 Juni. Promenerat vad som tycks hela natten. Omöjligt att ens tänka på sömn. Min lugna gång, under det att det rycker till runt mitt huvud, och över mitt huvud en lätt svepande gren som ger mig det värsta obehag. Hos mig finns lugnet, hos mig finns säkerheten som hos andra människor, men på något felaktigt sätt. I skymningen, vid bron möter jag en skrämd blick, ett främmande ansikte. Men det är inte min egen blick, fast det är just så det borde vara. Det är som något jag borde vara, men absolut inte kan vara. Jag känner det som om jag nu borde leva, kunna leva.
På väg norrut, hemåt, i slutet av juni besöker Schildt bokmässan i Leipzig, som enligt Gunnar Castrén ”Stimulerade alla hans bokälskarinstinkter”. Också Kafka befinner sig vid samma tidpunkt i Leipzig och den 30.6. 1914 skriver han i sin dagbok: ”Leipzig tillsammans med Pick. Uppförde mig förskräckligt illa. Kunde inte fråga, inte svara, inte röra mig, kunde nätt och jämt se folk i ögonen. Men på utställningen mötte jag samma ansikte och blick som vid Karlsbrücke den varma natten för några veckor sedan. Obehagligt, hela besöket meningslöst.”
Ett möte mellan Runar Schildt och Franz Kafka – vad kan ett möte mellan två till synes så olika författare betyda? Å ena sidan en novellist och dramatiker som utanför Svenskfinland på det stora hela är bortglömd, och å andra sidan ett av 1900-talslitteraturens mest betydelsefulla författare. Avståndet i mötet kan tyckas stort. Ändå finns det ett ställe där dessa författare möts, visserligen på helt olika premisser, men på ett sätt som kanske kan säga någonting viktigt om liv och skrivande. Det stället är deras relation till döden, en relation som på många sätt kom att prägla både Schildts och Kafkas skrivande och det de tänkte sig att skriva är.
Till Schildt och Kafka vill jag ansluta en författare som på senare år också blivit mera känd på svenska, Clarice Lispector. Hon föddes i Ukraina och hade judisk bakgrund, men var verksam på portugisiska i Brasilien. Jag återkommer till henne och hennes mycket speciella författarskap och börjar med Kafka och Runar Schildt.
Först några yttre fakta: Kafka och Schildt föds 1883 respektive 1888. Kafka dör 1924 av tuberkulos, Schildt begår självmord ett år senare. Båda växer upp och lever i en språklig miljö som efter hand blir mer och mer trängd. Kafka som tyskspråkig jude i ett Prag där den tjeckiska nationalkänslan hela tiden växer sig starkare, Schildt som finlandssvensk under tryck av den finska nationella väckelsen i ett Helsingfors där svenskpråkighetens tillbakagång blir allt snabbare till följd av finskspråkig inflyttning. För både Schildt och Kafka kommer första världskriget att innebära en radikal förändring, båda kommer plötsligt att leva i nyblivet självständiga länder där den språkliga majoriteten, till vilken de själva inte hör, i motsats till tidigare entydigt innehar den politiska makten. Tyskans betydelse i Tjeckoslovakien blir sekundär, liksom så småningom även svenskans betydelse i Finland.
Också i sina litterära projekt uppvisar de vissa likheter. Båda försöker skriva romaner, men ingendera når fram till en hel publicerad roman. Och för båda förblir de verk de under sin livstid publicerar vid noveller – för Schildt också dramatik. I motsats till gängse myt är båda också framgångsrika författare under sin livstid, Kafka inför en snävare men ytterst kompetent läsekrets, Schildt inför en – lokalt – bredare och mångsidigare publik.
Ser man på det som blivit kvar av dessa författares liv, det vill säga deras verk, är skillnaderna förstås uppenbara och avsevärda. Men det är framför allt följande sammanförande skillnad det skall handla om: Att Kafka skriver för att kunna dö medan Schildt dör för att han inte kan skriva.
Runar Schildt
I essäsamlingen Det finns ett leende skriver Hans Ruin om Runar Schildt att ”ett oerhört fullkomlighetsbegär behärskade honom som diktare. För honom låg all vikt på att han skulle förmå bevara den konstnärliga höjd han nått eller nå ännu högre”. Henrik Cederlöf för sin del talar om en ”nästan sjuklig självkritik” hos Schildt och konstaterar ”att det i grunden inte spelade någon roll att han konstnärligt gick mot fördjupning och mognad, att hans verk i övervägande grad recenserades positivt och uppmuntrande, hans konstnärliga ambition reste ständigt nya krav.” Efter två pjäsframgångar i början av 1920-talet blev det stopp, Schildt kunde helt enkelt inte skriva längre.
Skrivandet var för Schildt hela hans existensberättigande, vilket bland annat berodde på den enorma njutning det gav honom, en närapå orgastisk tillfredsställelse så som han beskriver den i novellen Häxskogen: ”En het lidelse bemäktigade sig honom mer och mer. Ju längre arbetet fortskred desto starkare kände han sitt väsens egenart stiga fram i stolt maktutövning /- – -/. Minuterna blevo timmar, natten fortskred och morgonen kom /- – -/ sida fylldes efter sida, blad hopade sig på blad, och först när det åttonde kapitlets sista rad var formad efter hans sinne såg Jacob Casimir upp och kände sina krafter svika. Fullklädd kastade han sig på sängen och for med handen över sina brännande tinningar. /- – -/ Ja, han var trött, förbi. Han förstod knappast längre hur det hela hade gått till, och framför allt förstod han inte den känsla av lycka som fyllt honom under dessa timmar.” Efter denna korta obegripliga stund av lycka och skrivande, följer en djup nedgång: ”En handfull tryckta blad. I sanning, fjärran från borgerlig lycka och verkliga, anständiga människors gemenskap står den stämplade person, som till sin enda uppgift har att framföda dylika råttor. Som varken vill eller kan någonting annat och som till på köpet tar emot sitt öde med bitter och trotsig tacksamhet.” Vilket var vad Schildt själv inte gjorde, han delade visserligen sin novellperson Jacob Casimirs behov av och förakt för skrivandet, men han förmådde till sist inte att ta emot sitt öde med tacksamhet, han kunde inte se vilken gåva skrivandet egentligen är.
Också om en sinande inspiration och bristande arbetsförmåga var huvudorsakerna till att Schildt trodde sig vara tvungen att ta sitt liv så var också en viktig orsak till det tragiska beslutet social. Efter en framgång i Stockholm 1923 med pjäsen Den stora rollen lär Schildt ha sagt till sin hustru: ”Detta är det största ögonblicket i vårt liv.” Och morgonen efter premiären, då lyckönskningstelegrammen strömmade in, utropade han: ”Nu börjar livet på allvar!”. Men om man skriver så börjar livet inte på allvar med framgång. I något avseende kan man i själva verket säga att livet aldrig börjar på allvar då man skriver; livet och texten blir hela tiden till, rörelsen är kontinuerlig och enskilda stillastående begynnelsepunkter existerar egentligen inte. Vad man blir om man ser på sitt skrivande på det schildtska sättet är bara författare: man underställer sitt skrivande de krav författarvarandet ställer. Men allvar och liv uppstår inte ur att vara författare utan av att skriva. Och upplever man skrivandet som en möjlig väg till social framgång så kan det i sig ställa krav på skrivandet som försvårar eller kanske helt sätter stopp för skrivandet, vilket i sin tur leder till en känsla av socialt misslyckande, vilket i sin tur ytterligare påverkar skrivandet negativt, och så vidare, och så vidare.
På grund av sociala orsaker blev skrivandet alltså för Schildt också ett medel att uppnå något annat än själva skrivandet; en roll, en identitet; att vara författare. Vilket kan vara både litterärt och psykologiskt förödande. Det blir varken roman – som man så innerligt åtrår – eller en god död, till vilket så mycket av Kafkas skrivande syftade. Istället blir det personlig tragedi – författartragedi, just för att Schildt i sitt skrivande inte kunde utplåna sitt författarjag; han är och förblir författare i text och liv. Och det är hos Schildt ett jag som inför detta samma självövervakande jag är obönhörligt dömt att misslyckas och därför rent konkret måste utplånas.
Franz Kafka
Också för Kafka var skrivandet det egentliga livsinnehållet, men hans liv var ett snävare liv, ett skrivande liv där författarvarandet var sekundärt. Han var ytterst sett färdig att försaka så gott som allt annat för att kunna skriva. Kafka hade en möjlighet att uppnå en aktad social position, ja han ägde många av de byggklossar som behövs för ”den borgerliga lycka och verkliga anständiga människors gemenskap” som Casimir i Schildts Häxskogen kontrasterar sitt skrivande mot. Kafka: utbildad jurist, försäkringstjänsteman vars varje önskan om löneförhöjning tillgodosågs; så småningom nådde han en chefspost, och han var både omtyckt och respekterad på sin arbetsplats; ”Dr Kafka är en utomordentligt hårt arbetande tjänsteman, begåvad med ovanlig talang och pliktkänsla” och har ”en exceptionell förmåga att konceptualisera” skrev hans chef. Men eftersom skrivandet – inte att vara något eller någon – var målet för Kafka så gav han mer eller mindre systematiskt bort och upp allt han hade eller kunde uppnå inom den normalborgerliga sfären; han valde skrivandet och enbart det.
Det finns i Kafkas dagböcker en berömd beskrivning av skrivandet som påminner mycket om Jacob Casimirs skrivande stund i Häxskogen. Så här beskriver Kafka tillkomsten av novellen Domen: ”Denna berättelse skrev jag i ett enda svep natten mellan den 22 och 23 från klockan tio på kvällen till klockan fyra på morgonen. Kunde knappt dra fram benen som domnat bort under skrivbordet av allt sittande. Den fruktansvärda ansträngningen och glädjen, hur berättelsen utvecklade sig inför mina ögon, hur allt flöt ur mig. Mer än en gång under denna natt kände jag hela tyngden av mig själv på min rygg. Hur allt kan bli sagt, hur för alla, för de mest främmande infall finns en stor eld där de förgås och återuppstår. /- – – /När tjänsteflickan för första gången gick genom hallen, skrev jag ned den sista meningen. Dagsljus när jag släckt lampan. Lätt smärta i hjärtat. Den mitt i natten övergående tröttheten.” Men istället för att överfallas av skamkänslor och en övertygelse om att det han åstadkommit är värdelöst, går Kafka till sin syster och läser upp novellen han just har skrivit; han offentliggör den helt skamlöst genast. Och också om nedskrivandet av Domen övertygar Kafka om att hans ”romanskrivande befinner sig på en skamligt låg nivå”, så känner han ändå inte i efterhand skam utan en glädje över detta nattliga skrivande: ”Bara så här kan man skriva, bara i ett sådant sammanhang, bara med sådan fullständig öppenhet hos kropp och själ. / – – – / Den alltid klara blicken. Många känslor infann sig medan jag skrev, till exempel glädjen att jag gjort något vackert”. (23.9 1912) Det vackra som Kafka åstadkommit i Domen är en beskrivning av ett självmord, vilket var vad Kafka aldrig själv begick.
Att dö och att dö
Då man talar om döden kan det vara viktigt att skilja mellan jagets död och den fysiska döden. I självmordet möts emellertid dessa två dödar. Självmordet är ett mord som riktas mot ”självet”, ett försök av jaget att ta livet av sig själv genom fysisk utplåning. Visserligen säger Schildt i sitt avskedsbrev till sin hustru att han känner på sig att hon hade fått lida mera ”om jag låtit själen, viljan och ansvarskänslan dö före kroppen”, men vad Schildt genom den fysiska döden ville uppnå var precis det: ”själens, viljans och ansvarskänslans” död vilket egentligen är den yttersta behärskningen; ”stolt maktutövning” driven så långt maktutövning överhuvudtaget kan drivas.
Det är vanligt att människor som fattat beslutet att ta livet av sig är ytterst behärskade och det finns många vittnesmål som berättar om hur behärskad Schildt var de sista dagarna. För Schildt var det dock själva viljan till behärskning som drev honom till att ta sitt liv, en vilja som är synonym med den yttersta självkritiken, den självkritik som går ut på att utplåna självet och därmed själva självkritiken för att äntligen bli av med det som förgör, förstör: den svaghet som omöjliggör skrivandet. Schildts självmord var ett försök att behärska de krafter som omöjliggjorde den lycka skrivandet är.
Hos Schildt blandas alltså medvetandets och kroppens död ihop på ett förödande sätt, vilket är vad som missleder honom till att ta sitt liv. Georges Bataille har sagt att ”för att människan till slut skall kunna uppenbara sig själv för sig själv måste hon dö, men det är nödvändigt för henne att göra det levande.” Vilket är omöjligt om man begår självmord: den paradoxalt lustfyllda tanken att uppleva sin egen död genom att överleva den. Vilket vore det yttersta bemästrandet av jaget. Men eftersom det är omöjligt måste man leva. Eller som Maurice Blanchot skriver: ”svagheten med självmordet ligger i faktumet att vem än som begår det fortfarande är för stark. Han uppvisar en styrka som bara pryder en som lever i världen. Vemhelst som tar livet av sig kunde därför fortsätta att leva: vemhelst som dödar sig själv är bunden vid hoppet, hoppet att göra slut på allting. /- – -/ Han som dödar sig själv är en mäktig bekräftare av nuet. Jag vill ta livet av mig i ett ’absolut’ ögonblick, det enda som inte kommer att ta slut och inte kommer att överträffas. Döden, om den når oss vid en tidpunkt som vi själva väljer, är ett ögonblickets apoteos: ögonblicket i en sådan död är själva den blixt av strålglans som mystikerna talar om.” Simon Chritchley uttrycker det samma i sin bok Very Little … Almost no- 30 301 thing, Death, Philosophy, Literature: ”Ögonblicket som är Subjektets kontrollerade död är paradoxalt nog också det ögonblick då Subjektet expanderar så att det fyller hela kosmos, och blir, som Walt Whitman, ett kosmos, och den oskapade skaparen av ett kosmos. Jagets död bekräftar dess odödlighet”.
Varken mer eller mindre ville Schildt: han tog sitt liv för att han ville vara odödlig och lycklig i ett enda allting överskuggande ögonblick, för att han inte längre i sitt skrivande kunde uppnå det ändlöst expansiva och lyckliga ögonblick skrivandet är, för att han trodde att han inte någonsin mera skulle kunna vara skaparen, författaren, det omåttliga jaget, som i hans fall var fyllt av omåttligt mindervärde som i grund och botten bara var måttlöshet; ett mindervärde som aldrig, hur mycket framgång som än gavs, kunde mättas. Och därför begick han misstaget att tro att döden är möjlig, en möjlighet; att jaget kan utplånas genom döden, eller alternativt att döden kan kompensera allting, att jaget är för stort för att ha annat än en relation till döden, därför att där är det största att hämta, där utplånas alla ”misslyckanden” och ”motgångar” i det simultana ögonblick då jaget både upplöses till intet och expanderar till oändlighet. Schildt drevs in i döden av en dubbel och paradoxal vilja att skriva och att dö.
Hos Kafka är det annorlunda, precis tvärtom. Han uppnår dödsögonblicket uttryckligen genom att skriva, han vet att skrivandet för honom är att kunna dö levande, i den bemärkelse Bataille ovan talar om. Kafka skapar med och i sitt skrivande den scen där han själv kan uppenbara sig för sig själv genom att dö levande. Tack vare sitt skrivande kan Kafka i lugn och ro invänta sin egen kropps död; han behöver inte dö, för han har redan gång på gång dött i sina texter. Det är därför han säger att alla de avsnitt i hans skrivande som är bra handlar om människor som håller på att genomgå en plågsam eller orättvis död, och han fortsätter ”för mig, eftersom jag kommer att kunna vara nöjd på min dödsbädd, är sådana beskrivningar ett hemligt spel. Jag till och med njuter av att dö genom den person som dör.” Det mest kända exemplet på denna hållning i Kafkas produktion är just novellen Domen, som alltså utmynnar i huvudpersonens självmord: ”Med allt svagare händer höll han sig fast och upptäckte en buss mellan räckets stänger vilken utan svårigheter skulle överrösta hans fall. – Kära föräldrar, jag har alltid älskat er, ropade han sakta och släppte taget. Just då gick en nära nog oändlig trafik över bron”. Kafka kommenterar själv detta slut då han till Max Brod säger: ”Vet du /- – – / vad den sista meningen innebär? Jag tänkte på en kraftig ejakulation när jag skrev den.” Detta är det expansiva ögonblick, som Kafka gång på gång, i motsats till Schildt, kunde uppnå genom att skriva, och som Kafka, i motsats till Schildt, inte föraktade därför att han i sitt skrivande övergav sig själv, dog, blev något annat än ”jag”, annat än sig själv.
Clarice Lispector
I sin märkvärdiga bok A Hora da Estrela, (Stjärnans ögonblick) kommer Clarice Lispector nära Schildt/Kafka-problematiken. Berättelsen om den på alla sätt menlösa riodejaneiriska slumflickan Macabéa berättas av en manlig berättare, som förutom berättare av denna historia också är – berättar sig vara – författare. Lispector låter denna författare på ett njutningsfyllt sätt ta livet av Macabéa, trots att han dyrt och heligt lovar att boken inte kommer att handla om död. Genom hela boken försäkrar berättaren att han vill flickan väl och att hon skall få sitt ”ögonblick som stjärna“, det ögonblick som också kan läsas som en variant av Andy Warhols insikt att ”i framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter”. En av Macabéas idoler är förstås just Marilyn Monroe, som är den person hon minst av allt i denna värld liknar.
I slutet av Stjärnans ögonblick, då det alltså är dags för berättaren att ”helt mot sin vilja” ta livet av sin huvudperson, går Macabéa till en astrolog, för att bli spådd ”i stjärnorna”. Astrologen inser snabbt den fulla vidden av flickans menlöshet och olycklighet. För att trösta Macabéa spår hon henne en lysande framtid; så fort Macabéa kommer ut på gatan från astrologen skall hennes liv radikalt förändras till det bättre. Vilket är just vad det gör, hon blir påkörd och dör: Macabéa får i dödsögonblicket uppleva sin stund som stjärna. Med en djupt ironisk biklang låter författaren henne bli överkörd av en gul lyxmercedes – vägarnas ledstjärna. (När man läser Stjärnans ögonblick vet man inte om man skall gråta eller skratta, vara hopplöst irriterad eller helt betagen. Det samma gäller Kafka: hans romanfragment hör till det mest irriterande som någonsin skrivits, men av Borges kallas Kafka för 1900-talets största humorist.)
Här, mitt i denna komiska, sorgsna och tragikomiska prosa och mångbottnade berättarkonstruktion uppträder hos Lispector samma tema som hos Kafka: den njutningsfyllda döden, ögonblicket då jaget expanderar och blir en exploderande stjärna, en supernova som fyller kosmos.
Och vad ger detta författaren, i Lispectors fall den fiktiva författaren? Jo han konstaterar på ett liknande sätt som Kafka ovan: ”Den bästa grejen är i alla fall den följande: inte döendet, för det räcker inte med att man dör, det fyller inte mig, fast det är just vad jag skulle behöva. Det följande: Macabéa har dödat mig. Hon är äntligen fri från sig själv och oss. Var inte rädda, döden är bara en stund, den går snabbt över, jag vet, för jag dog just tillsammans med denna flicka från de nordvästra provinserna. Jag ber om ursäkt för denna död.” Efter fullbordat värv konstaterar författaren: ”Och nu – nu har jag inget annat att göra än att tända en cigarett och gå hem. Herre Gud, först nu kom jag att tänka på att människor dör. Men – att också jag?!”
Skillnaden mellan Kafka och Schildt är att medan Kafka gång på gång upplever stjärnans allt-expanderande dödsögonblick i sitt skrivande och genom sina fiktiva figurer så blir Schildt tvungen att själv, på grund av att han är så mycket mera ”författare” än vad Kafka är, i sin fysiska existens uppnå detta ögonblick, därför att han tror att han förlorat förmågan, därför att han i grund och botten till och med föraktar denna förmåga. Clarice Lispector för sin del låter i Stjärnans ögonblick ett mellanled inträda; i hennes berättelse finns en berättare som är den som genom att skriva sin romanfigurs död upplever sin egen död. Lispectors ständigt närvarande berättare som påstår sig författa mot sin vilja kan också ses i ett ljus av ironi, ett ljus som då också träffar Kafka. På sitt eget och originella sätt får Lispectors bok oss att vid en jämförelse se att det hos Kafka kanske finns ett inte så litet mått av koketterande.
Den svagare och den starkare
Det som vid sidan om den stilistiska briljansen och de fina miljöbeskrivningarna gör att man fortfarande läser och uppskattar Runar Schildts noveller är det sätt på vilket hans texter engagerar sig för de svaga, förlorarna. Ingenstans är det engagemanget starkare än i novellerna En sparv i tranedansen och Den svagare, som båda har blivit något av standardnummer i finlandssvensk litteraturundervisning. I Den svagare handlar det om ett triangeldrama. Huvudperson är den godmodiga och hederliga men naiva Blomqvist som hör till vad man kunde kalla småfolket; är butiksanställd med få utsikter till avancemang vare sig i yrkesliv eller övrigt liv. Trots det är han stillsamt nöjd med sin tillvaro och djupt och troget kär i sin hustru Manja. Men Manja och Blomqvist är ett omaka avslöjar smular sönder min xenofobi; det som utsätter mig för det jag inte förstår och kanske inte ens vill förstå. Det som egentligen inte alls angår mig, och som därför angår mig mycket mera än det som skulle vara så angeläget. 389 par. Manja beskrivs som en dramatisk, självisk och vacker kvinna med noga understruket slaviskt påbrå. Manja har ett förhållande med Djoni Claesson, som är av ”stora världen”; ursprungligen från Sverige har han kommit till Helsingfors via Amerika och därifrån fört med sig en rejäl dos dryghet och överlägsenhet. Blomqvist är alltså Den svagare, han är novellens titel. Hans förnedring består inte enbart av det faktum att hans hustru väljer en annan man framom honom, utan minst lika mycket av att han är den enda som inte förstår detta så uppenbara. Manja och Djoni försöker till slut inte överhuvudtaget dölja sitt förhållande, men trots det vägrar Blomqvist vare sig se eller tro på att det är sant och gräver sig så under novellens gång djupare och djupare ner i en slags förnedringsgrop. Allt det här är skrivet med en nästan övertydlig intention att väcka läsarens medkänsla för Blomqvist. Henrik Cederlöf till exempel säger att ”Min uppfattning är att Den svagare är Runar Schildts bästa novell. Denna berättelse om en människas nederlag har en så stark utstrålning av författarens hela psyke, av hans medkännande värme, att den mödolöst lyfts från sin egen torftiga miljö och får en allmänmänsklig syftning.” Emellertid kan man läsa in en komplikation i Den svagare som anknyter till temat för den här essän. Runar Schildts novellpersoner väcker visserligen ett djupt känt medlidande hos läsaren, men någonting stämmer inte riktigt. Vad? Är det inte så att dessa novellpersoner i själva verket är konstruktioner som uttryckligen för att överhuvudtaget ha något existensberättigande är beroende av dikotomin svag/stark? Schildt låter sina novellpersoner existera som relationer till antingen svaghet eller styrka, bara i den relationen existerar de alls, den motsättningen är deras näring? Svaghet som koncept är beroende av styrka, och vice versa: utan det ena inte det andra. Och denna enkla motsättning etablerar i sig en tro på att det faktiskt finns något sådant som ”nederlag” och ”seger”. Den skapar helt enkelt en alldeles egen värld präglad av svaghet och styrka, en värld där precis allting mäts med dessa mått.
Om det då faktiskt finns denna relation som konstituerar jaget på ett sätt som gör att man verkligen kan vara förlorare – vilket är mer än att bara förlora – vilket Schildt de facto gång på gång etablerar i sina noveller, så leder Schildts inställning inte då i själva verket till att skapa och upprätthålla tävlingen och förhärliga seger och styrka; hans noveller målar med förskräckande skärpa upp en situation där att vara förlorare är det allra värsta. Och det är det hemska som är menat att väcka vårt medlidande. Men det medlidande som läsaren av noveller sådana som Den svagare och En sparv i tranedansen formligen sprutar av efter läsningen är egentligen något perverterat: vad Den svagare säger oss är att det är helt katastrofalt att vara förlorare, att svaghet är det vidrigaste vi kan drabbas av. Någonstans hos Schildt övergår medlidandet obemärkt i sin motsats, förakt för svaghet, förakt för den svagare, Blomqvist, är den ”förkrossade, rådlösa, snyftande ömkligt tiggande” och han är ”ynklig” där han står. För det är egentligen inte synd om Blomqvist för att han blivit gjord illa – eller för att han förlorat – utan för att han är så svag att han själv låtit sig göras illa: han borde ha varit stark, den starkare, han borde ha sett vad som pågick och han borde ha slagit tillbaka; Blomqvist gör sin egen olycka. Han är kanske inte ens en riktig man?
Just det blev Schildts egen undergång: föraktet för svaghet, självföraktet, att han upplevde sig som misslyckad på alla plan, som svag, den svagaste, och därför var tvungen att ta livet av sig. En långt ifrån lycklig eller nöjd död. I skuggan av dikotomin styrka-svaghet, i den sorgliga, sentimentala och felriktade närvaro som på så sätt byggs upp, blir jaget och grubblet kring det så stort att jaget måste utplånas för att ”misslyckandena” skall utplånas.
I ingen av Runar Schildts noveller finns det någon som är så helt utesluten från allt vad stryka och framgång heter som Macabéa är i Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Macabéa är så fullkomligt menlös att hon knappt finns till, och därför väcker hon ett helt annat slags medlidande, ett ömsintare, där också skrattet har sin plats. Ett medlidande som är fritt från det sentimentala och befriat från det slags jag för vilket framgång är så grundläggande. Det finns ingen möjlighet för läsaren att för ett enda ögonblick tänka sig att Macabéa någonsin skulle komma att ha någon framgång, att något sådant ens skulle finnas till för henne. Macabéa som ett jag existerar helt enkelt inte på axeln framgång-misslyckande. Vilket inte vill säga att hon inte skulle existera alls, tvärtom: hon är i högsta grad närvarande. Men hennes existens är av en helt annan art än Schildts novellfigur Blomqvists och därför kan Macabéa utan omsvep och med absolut trovärdighet säga: ”Men jag är bara dyster i ansiktet, inuti är jag alldeles glad. Det är så fint att leva, eller hur?”
Macabéas dialoger med Olimpico (ja, han heter så), en mager och uppblåst pojke som ibland är hennes pojkvän, tills han hittar någon bättre, eller överhuvudtaget någon annan, är oförglömliga konststycken:
Macabéa sade:
– Jag kommer att få så ledsamt efter mig när jag dör.
– Struntprat, när man dör så dör man och därmed basta.
– Min moster sade något helt annat.
– Åt helvete med din moster.
– Vet du vad jag skulle vilja mest av allt i världen. Jag skulle vilja vara filmstjärna. /—-/ Visste du att Marilyn var ljusröd från topp till tå?
– Du är smutsfärgad. Du har inte en filmstjärnas ansikte eller kropp.
– Tycker du verkligen det? – Att du frågar.
/—–/ Olimpico:
– Hör du Macabéa…
– Vad var det jag skulle höra?
– Ordet höra betyder, för Guds skull, inte att höra utan man använder det för att be någon lyssna. Hör du?
– Varje ord, varje ord!
– Hur så, Herre Gud varje ord, jag har ju inte sagt någonting ännu! Alltså: Hör, jag tänkte bjuda dig på en kopp kaffe i baren. Passar det?
– Kaffe med en droppe mjölk i?
– Låt gå, det kostar lika mycket som svart kaffe. Och om det kostar mera så betalar du din mjölk själv.
Macabéa medförde inga utgifter för Olimpico, utom den gången då han bjöd flickan på en kopp kaffe till vilken hon tillsatte en skvätt mjölk och så mycket socker att hon höll på att spy men ändå lyckades hålla det i sig därför att hon var så rädd för att göra bort sig.
Det kommer aldrig till det att läsaren tycker synd om Macabéa. Läsaren kan helt enkelt lämna bort detta ”synd” och vad som blir kvar är att ”läsaren tycker om Macabéa”. Vilket som strategi för liv och död är ett långt steg från självupptagen självföraktande självidentifiering i termer av svaghet och styrka. Vad som också är viktigt att notera är att det hos Lispector inte finns den lättköpta idealiseringen av svaghet, ingen oskuldsfull naivism inför världens hårda realiteter. Lispector låter läsaren helt enkelt uppleva närhet till en annan istället för att den andra ses i ljuset av ett medlidande som har som sin grund den svaghet vi på grund av den välskrivna novellen mot vår vilja kommer att förakta och känna rädsla för att drabbas av.
En gång när Olimpico talade om hur rik han skulle komma att bli frågade hon:
– Är det där inte bara drömmar?
– Dra åt helvete! Du tror inte på någonting! Om du inte skulle vara en sådan där fröken skulle jag skälla ut dig så att det skulle ringa i öronen!
– Hetsa inte upp dig. Av det lär man få sår i magen.
– Inte hetsar jag upp mig. Jag är säker på att jag kommer att ha framgång. Men vore jag du så skulle jag vara bekymrad.
– Jag har inga bekymmer. Jag behöver inte ha framgång i mitt liv.
Och Kafka då? Om det hos Schildt uttrycker sorg och sorgligt misslyckande att hans novellpersoner inte är bland dem som lyckas, inte hör till de starka, så är vinnandet hos Kafka ingenting eftersträvansvärt, vilket han kanske uttrycker tydligast i miniatyren För gentlemannajockeyer att begrunda. Att vinna (här: en galopptävling) leder bara till olägenheter: ”vinnaren gör ett löjligt intryck, han sträcker på sig och har ingen aning om vad han skall göra med allt detta handskakande, hälsande, djupa bugande och hälsningar på avstånd.” Och till detta kommer medtävlarnas avundsjuka. Och vinnarens vänner som antingen är mera intresserade av att lösa ut de vinster de gjort för att de hållit på honom än att lyckönska honom, eller är förgrymmade för att de satsat allt på en annan häst. I vilket som helst fall helt ointresserade av vinnaren själv. Nej ”ingenting kan få någon att vilja vinna ett lopp”. Här är det förlorarna som är de starka, inte segrarna. I Kafkas miniatyrnovell intar förlorarna en gemensam pose: den här tävlingen var bara en barnlek, nästa lopp kommer att vara ett ordentligt lopp, vinnaren har bara gjort sig löjlig genom att vinna just den här tävlingen. Och ”till slut börjar regnet ösa ner från himlen som blivit dystert grå”. Vinnaren står där ensam och liten.
Ett av de grundläggande dragen hos många av Kafkas novell- och romanpersoner är att det aldrig är frågan om att de skulle kunna vinna. I Processen till exempel är det från första början uteslutet att Josef K skulle kunna vinna sitt rättsfall. Schildts svaghetsbeskrivningar däremot legitimerar vinnandet, hans personer borde klara sig, borde visa styrka, borde höra till vinnarna, men gör inte det, och därför är det synd om dem.
Schildts medlidande har en kontraeffekt: det utmålar det hemska i svaghet och förlust genom en sentimentalisering av svaghet, det etablerar själva svagheten och vill visa det grymma och oönskvärda med den. Kafka däremot kan säga för att han skriver, vilket inte kan mätas i termer av framgång eller misslyckande: jag vill inte, jag kan inte, vinna. Och för att han skriver kan han dö nöjd. Dit nådde aldrig Schildt, och därför är hans produktion i ett visst avseende ett grymt monument över det hemska i att misslyckas, ett monument som fullbordas i och med att författaren själv tar konsekvensen av det han skrivit: misslyckas man så finns det bara en väg kvar, man saknar existensberättigande och måste utplånas. Den enda vägen ut är den självvalda döden där alla misslyckanden uppvägs i ett ändlöst expansivt ögonblick som man annars inte är stark nog att uppnå. Yttermera tragiskt blir det hela därför att Schildts misslyckande förstås var fiktivt, alldeles som hans novellpersoner och alldeles som dikotomin misslyckande– framgång.
Kafka och Lispector, vilkas texter slarvigt lästa kan uppfattas som grymheter, låter sina personer leva i det som vi kanske vill läsa som ett ändlöst elände och de tycks helt sakna möjligheter att ta sig upp ur de träsk de är dömda till. Men märkvärdigt nog uttrycker Kafkas och Lispectors berättelser just därigenom ofta en innerlig glädje och ett verkligare medlidande.
Vid Kafkas och Lispectors dödsbädd
Uppnådde Kafka då faktiskt med sitt skrivande sitt mål att kunna dö nöjd? Det är förstås ren spekulation, men att det bland det sista han säger finns stycken som handlar om blommor – ”Flytta liljorna så att de får sol”, och ”Vad den där liljan är underbar, inte sant? Till och med när den är på väg att dö fortsätter den att dricka, sörplar i sig” – tyder på det.
Lispector då? Om Stjärnans ögonblick är en intrikat bok full av både ömhet och ironi så är ändå ingen ironi så vass att den inte bottnar i ett allvar. Stjärnans ögonblick blev nämligen Lispectors sista bok, hon dog av cancer samma år som boken kom ut, 1977, 56 år gammal. Och faktiskt, också hon tycks ha dött nöjd. Bland hennes sista ord – hon kunde mot slutet inte tala, utan bara skriva – finns något som är överraskande likt det Kafka pratade om när han låg inför döden. Lispector: ”Vita liljor pressade mot mitt bröst. Jag ger vita liljor åt det som i dig tar ont i mig. Vi är varelser som saknar. Därför att vissa saker – om de inte ges – vissnar. Liljornas kronblad, till exempel, skulle brinna mot min kropps värme. / – – – / Jag måste dö, annars kommer mina kronblad att brinna. Därför ger jag mig själv åt döden varje dag. Jag dör och föds på nytt. Dessutom, jag har redan dött i andras död [så som Kafka genom sina novellpersoner och så som berättaren i Stjärnans ögonblick genom Macabéa]. Men nu dör jag av att vara berusad av liv. Och jag välsignar den levande kroppens värme som får vita liljor att vissna.” I en av Lispectors sista anteckningar finns en tydlig parallell till berättarens ord i slutet av Stjärnans ögonblick, för nu minns hon, skriver hon, att hon kommer att dö: ”Jag, jag, om inte minnet sviker mig, jag kommer att dö”. Nej, hennes minne svek henne inte, hon mindes rätt; hon ägde det minnet därför att hon redan hade dött, andras död, hon hade ju skrivit. Vilket är vad Stjärnans ögonblick lär oss: minns att vi kommer att dö, men att det tills dess återstår att skriva, eller för att låna slutorden i Stjärnans ögonblick: ”glöm inte bort att det tills dess är jordgubbstid. Ja”.
Vad Kafka och Lispector uppnår och skapar, genom att skriva, är det som Hélène Cixous kallar boken utan författare, en ”bok som får oss att uppleva ett slags döende, som låter jaget gå, det spekulerande jaget, det spekulerande förslagna ’jaget’”. Av många orsaker hade Runar Schildt inte förutsättningar att nå dit. För honom blev döden en följdsjukdom av att vara författare.
Den här essän skrev jag ursprungligen i slutet av 1990-talet, den finns också i min essäsamling Förlorat från år 2010.
cirklar runt detta utanför 