Och yttrandefrihet

a

För många år sedan hade Hufvudstadsbladet en intervjuserie med finlandssvenskt kända personer. Bredvid intervjuerna fanns en ruta med snabbfrågor riktade till intervjuoffren: Ålder? Familj? Favoritdryck? Favoritmat? o.s.v. En av frågorna var ”Vad föraktar du?” Jag minns hur förvånad jag blev – var det faktiskt så att det är lika naturligt att förakta som att äta och dricka? Då kunde jag inte komma på någonting jag själv föraktade, men det var å andra sidan bättre tider i samhället. Det fanns inget näthat eller någon utbredd högerradikalism på den tiden. Nu flera år senare har jag blivit klokare, dummare eller olyckligare – välj själv. Jag har börjat förakta. Jag föraktar nationalism, jag föraktar rasism och jag föraktar våld. Rasism och nationalism leder oundvikligen alltid till psykiskt eller fysiskt våld. Så i förkortningens namn kan man säga att jag föraktar våld.

Därför tar jag – liksom varje annan vettig människa – starkt avstånd från händelserna i Paris 7.1. 2015. Det är ett enkelt och självklart ställningstagande.

Mycket svårare är det däremot för mig att ta ställning till Charlie Hebdos religionssatirer i sig. Jag är inte religiös. Jag tror att religioner i medeltal åstadkommer mera ont än gott, och jag tror att en värld utan religioner är en bättre värld. Men jag är inte säker på att satiriskt förakt är rätt sätt att arbeta för en sådan bättre värld. Jag vet också att mycket i Frankrike – som sedan jag bodde där som tonåring har varit som ett andra hemland för mig – har utvecklats i en obehaglig och farlig riktning de senaste decennierna, vilket gör det ytterligare mera svårt att skilja mellan rätt och fel i Frankrike.

Jag känner mig desorienterad, och jag är inte alls övertygad om att yttrandefihet är en så enkel fråga som en samstämmig vänkör nu låter förstå. Jag har svårt att tro på att yttrandefrihet är en naturlag som vi bara har att följa och så blir allting bra och rätt. För det är det intrycket man får av mycket av det som nu skrivs om yttrandefrihet. Känslan blir emellanåt liknande den man har när man läser nyliberala texter som den sk. fria marknaden.

Vad jag förstår så är yttrandefrihet ett starkt tids- och kulturbundet fenomen, och de finns de som – med i sig alldeles vettiga argument – påstår att det aldrig någonstans funnits och inte heller nu finns någon verklig yttrandefrihet. Att vi alltid censurerar. Oss själva och andra, men att vi gör det mer eller mindre utan att inse det själva.

Jag är medveten om hur farligt detta tankespår är, men jag vet också hur lätt det är att missbruka en mekanistisk/naturlagstro på yttrandefrihet. Det har vi sett alldeles tillräckligt av de senaste åren i samband med hur skickligt högerradikalerna använder sig av yttrandefrihetsprat. (Jag tror inte en minut på att de på riktigt är för yttrandefrihet.)

Är vi faktiskt fria i vår spåkanvädning, kan vi vara det? Och om det då vore så att vi inte på riktigt kan vara det, vilka blir konsekvenserna om vi ändå tror oss vara det?

Jag överlåter här ordet till den kontroversiella Stanley Fish. Men vill säga att jag inte alls är säker på att hans argument håller, däremot ger de med med säkerhet ett nyttigt heltannorlunda perspektiv på den här frågan:

http://www.australianhumanitiesreview.org/archive/Issue-February-1998/fish.html

och

https://petermickwitz.com/2014/08/

a

a

a

1 Response to “Och yttrandefrihet”


  1. 1 petermickwitz 22 januari, 2015 kl. 16:27

    Kommentar av Sven-Erik Klinkmann:

    ”Peter, apropå satir har du själv i diktsamlingen Där bara diset återstår av paradiset gett ett mycket fint exempel på hur man kan använda satirens form för att dekonstruera finlandssvenskheten. I dikten ”Festligt med mumintroll” anges pedantiskt noggrant hur man ska fånga, rensa, grilla, stycka och äta mumintroll, inklusive i vilka trakter man kan hitta speciellt delikata mumintroll.

    Som jag skriver i min bok I martallarnas, fänrikarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland kan man se din berättelse om grillning av ett mumintroll som en satir riktad mot det man kunde kalla finlandssvenskhetens kulturella och mentala kärna, av förslagsvis lokalitet, gemenskap, nordiskhet, sommarstugeliv, mysighet (textjagets hustru heter Gittan-Lollan-Lillan-Gullan-Millan-Kickan). Den svenska kritikern Peter Björkman har påpekat att texten är besläktad med Jonathan Swifts Ett anspråkslöst förslag. I Swifts politiska satir handlar det om att slakta ettåriga irländska barn för att minska antalet fattiga på ön och ge gott kött till välbärgade britter, som redan höll på att svälta ut irländarna. Din text är kanske, menar Björkman, en uppgörelse med den finlandssvenska gemenskapens bräckliga grunder.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: