Jag är antagligen helt fel person att skriva minnesord över Silja Hiidenheimo. Hon var aldrig min förlagsredaktör så som hon var för så många andra, och under långa perioder hade vi nästan ingen kontakt. Silja var också en krånglig person – och jag vet att hon, helt korrekt, tyckte att jag också är det. Mycket sådant hände som det inte kan, skall eller kommer att skrivas om.
Men. Silja var en exceptionell människa, hon påverkade alla som kom henne nära på ett unikt sätt. Hon var – så som de flesta människor som är viktiga för oss – djupt motstridig. Opålitlig och samtidigt hundraprocentigt lojal. Omöjlig att få tag på, men när närvarande mera närvarande än någon annan man någonsin träffat. Modig, rädd. Öppen, men mycket privat. Eller: En bohem som kunde engagera sig vilt i potatisodling.
Jag tror att de minnesord hon själv skulle ha velat att vi skriver om henne skulle handla om litteratur. Siljas sätt att förhålla sig till litteraturen har i många avseenden ända sedan jag lärde känna henne i mitten av 1990-talet varit en förebild för mig. Integritet, passion och ett absolut engagemang som hon översatte till en gärning som förlagsredaktör för en helt osannolik andel av de viktigaste finskspråkiga författare som debuterat sedan 1990.
Silja hörde till de fåtaliga människor man tryggt kunde vara av annan åsikt med då det gällde litteratur. Det hade bland annat att göra just med hennes integritet. Man visste att litteratur alltid var allvar för Silja. Litteraturen var för henne viktigare än hon själv, viktigare än något självförverkligande, någon scensynlighet, berömmelse, för att inte tala om försäljningssiffror. Det här kombinerat med en enorm beläsenhet – och en ovanlig begåvning för läsning – gjorde att man alltid respekterade Siljas åsikter, även när man var av annan åsikt än hon (och det var man, annars hade det varit poänglösa diskussioner). Men detta gick också i motsatt riktning: man kände sig respekterad av henne. Och därmed var det allra bästa möjligt: viktiga förbehållslösa ärliga samtal om litteratur.
Ett av mina första minnen av Silja är från 1994. Ett antal aktivister inom Nuoren Voiman Liitto, bland dem jag, skulle åka till Pukkila i Östra Nyland för att måla fasaden på ett hus som kommunen upplåtit åt oss. Vi – ett tjugotal då unga författare och kritiker – tog bussen från Helsingfors centrum. Silja skulle komma med – hon var på den tiden verksamhetsledare för Nuoren Voiman Liitto – men dök aldrig upp. Jag tror att jag var den enda av oss som såg henne stå viftande på en busshållplats vid Brändö bro när vår buss i hög fart körde förbi på väg österut. Nej, hon var inte praktiskt lagd. Men, och det hör till bilden av henne, hon kunde också vara det: Silja och jag gjorde en gång en fisketur, och det gick alldeles utmärkt, och hon fick sina gäddor, precis som vem som helst annan som är ute och fiskar i skärgården en solig oktoberdag.
Några dagar före jul träffade jag Silja sista gången och vi hade en kort litteraturdiskussion, men den här gången var vi av samma åsikt: Sylvias julsvisa är usel litteratur.
*
Mitt i allt det ruttna, korkade och destruktiva som håller på att ske med litteraturen just nu var Silja Hiidenheimo på förlaget Teos en klippa, hos henne fanns allt det kvar som gör litteraturen viktig. Därför är det att Silja inte längre finns inte bara en stor personlig förlust utan det inger också en känsla av rädsla, kanske till och med hopplöshet, inför framtiden. Just nu är allt det Silja stod för viktigt att på alla sätt försvara och jag hoppas att hon lever vidare för oss som förebild och exempel i den striden.
http://www.2030.fi/kirjoituksia/silja-hiidenheimo-toisiin-korkeuksiin
cirklar runt detta utanför 