ur som du i mig nej (1997)

på en stol, i en springa av ljus

skall jag säga allting
allt det här ensam? vart går
du när du går
ut ur detta rum hur kan jag veta
att du finns att du alls är
när jag inte ser dig hur kan jag
veta att allt inte bara är som jag
som jag ser det hur kan jag
veta att rummet finns rummet
där jag sitter när jag
sitter jag kvar när
du gått ut ur rummet vad
kan jag veta om det
utan dig om det bara med mig vad
annat kan jag veta än mig hur
kan jag veta att du någonsin
gick ut ur detta rum
som jag som jag inte
kan veta att är ett rum vad
kan jag inte se jag
kan inte se något om jag bara
kunde se inte något så såg jag dig
så såg jag dig så skulle
rummet fyllas av luft av tyst av
tyst av allt det som är osynligt

Christopher Clark; Iron Kingdom – The Rise and Downfall of Prussia 1600-1947 (2007)

I tider när det anglosaxiska dominerar kan det vara viktigt att försöka se sin egen närhistoria i andra geografiska perspektiv. Till exempel genom det franska eller tyska som båda har haft så oerhörd betydelse för vår världsdel och också direkt för vår Finland. Själv lider jag av alltför svaga kunskaper i  tyska, så paradoxalt nog får jag orientera mig mot Tyskland på engelska. En bok som fungerar som ett slags påminnelse  – men i praktiken är en ögonöppnare – om vad det tyska har betytt är Peter Watsons The German Genius (2010); över 800 sidor nästan katalogartad text om tysk filosofi, litteratur, idéhistoria, socialvetenskap, naturvetenskap och mycket mera. En bok som på ett nästan överväldigande sätt visar hur genomträngande det tyska arvet fortfarande är.

Cristopher Clarks Iron Kingdom handlar mer specifikt om Preussen, den dominerande tyskspråkiga staten som de allierade en gång för alla med militära och politiska beslut raderade bort från karta och historia efter andra världskriget. Clark påminner oss om att Preussen också var mycket annat än säte för den katastrofala militarism som ledde till första världskriget och därmed indirekt också till följande storkrig. Upplysning, social medvetenhet, filosofi, litteratur och inte minst socialdemokrati frodades under olika perioder av Preussens historia. Hur många av oss vet till exempel att Preussen leddes mellan 1920 och 1932 av en koalitionsregeing dominerad av socialdemokrater? Clark hävdar att Preussen under mellankrigstiden var en den tyska demokratins fasta klippa; medan Weimarrepubliken som helhet gick från kris till kris höll den Preussiska koalitionssregeringen en fast kurs av försiktig och fungerande reform.

Den stora behållningen för mig av Iron Kingdom var emellertid en fördjupad insikt i vad skillnaden mellan nation och stat är. Förenklat kan sägas att Preussen var stat och Tyskland nation. Det fanns därmed en ständig konflikt under 1800-talet mellan preussisk statlighet och tysk nationalism. Nationalismen sågs som radikalitet och som en fara för staten Preussen; en rädsla för att Preussen som statsstruktur skulle slukas upp av den tyska nationen. Att man i Preussen var pionjär i fråga om pensionssystem och andra sociala uppfinningar som vi i våra välfärdssamhällen håller för självklara har delvis med det här att göra. Man ville göra folket statstroget; preussentroget, staten skulle ta ansvar för sina medborgare och medborgarna i sin tur skulle vara trogna mot staten. Det intressanta är att också Hegel egentligen var preussare, inte tysk. Om man ser Hegels statsmetafysik (om man nu kan kalla den så) ur ett preussiskt perspektiv så blir det också plötsligt helt begripligt hur man i Finland kan vara både socialdemokrat och snellmanian på en gång. [Snellman är alltså finsk nationalfilosof och hegellärljunge.]

Allt det här har intressanta följder med tanke på vad Finland är: nation eller stat? Eller kanske bådadera i en otydlig och emellanåt ganska obehaglig blandning?  En av den svenska identitetens grundpelare är välfärdssamhället som idé och praktik. Det finns till och med ett slags välfärdsnostalgi i Sverige – drömmen om en förlorad guldålder som skall återupptäckas/återuppväckas – som kan ses som en parallell till den folklighetsnostalgi som frodas i nationalistiskt betingade stater. Finland är en slags korsning mellan detta: socialdemokratiskt välfärdssamhälle med rötter i bland annat Preussen och Hegel, och språkbaserad nationalism starkt påverkad av en annan av de centrala tyska (även han med rötter i Preussen) romantiska filosoferna: Herder.

Tua Forsström; En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012)

Mycket gott har sagts om  En kväll i oktober rodde jag ut på sjön , men en sak jag skulle vilja lyfta fram är Tua Forsströms vers- och strofbehandling i den här samlingen. Det kanske låter tekniskt, eller rentav helt onödigt när man talar om en så intensiv  diktsamling som En kväll rodde jag ut på sjön. Ändå tror jag att det är viktigt att se att det i dikt som Forsströms inte egentligen finns någon skillnad mellan form och innehåll, dikt sådan som hennes är och gör; det händer i dikten och dikten handlar utåt. Mycket av den poesi som är viktig kan med fördel läsas så att man istället för att i första hand tolka (förstå) den försöker röra sig i den, eller låter den ta sig in i en och röra sig i en.  På det sättet blir både dikt och läsning handling. Om man vill läsa så – och sådan läsning är förutom viktig också njutningsfylld – gäller det att rikta uppmärksamhet på alla delar (delhändelser?) dikten består av; det är de som gör diktens handlande möjligt.

Så här inleds  den tredje dikten i  En kväll i oktober rodde jag ut på sjön:

Jag föll genom papperen lagda åt sidan
Jag kom till ett ställe där jag skulle stanna

i fyra nätter men jag stannade i fyra år
Nån sade: ni har vållat kommunen betydande utgifter

Jag sade: det här är min situation
En liten modig katt kom till min undsättning

Jag kunde se vad jag ville i mörkret
om natten och ingen såg mig

Det kanske ser enkelt ut. Men det är det inte. Tvärtom, det är oerhört skickligt och mångfacetterat. Här finns fyra sätt att använda versen: 1. verser som är så att säga hela: ”Jag föll genom papperen lagda åt sidan”, 2. verser som förutom att ägna sig åt versöverklivning också kliver över strofen:  Jag kom till ett ställe där jag skulle stanna / / i fyra nätter men jag stannade i fyra år, 3. vers engagerad i normal versöverklivning ”Jag kunde se vad jag ville i mörkret / om natten och ingen såg mig”, och 4. verser som har dubbla roller: ”jag kom till ett ställe där jag skulle stanna” som också går att läsa som en ensam hel vers utan någon relation till första raden i följande strof.

Kanske inte så tydligt vid en första anblick? Men tro mig, i den här dikten händer mycket mera än att den bara säger något. Och i just i det här fallet handlar det som händer mycket om vers och strof; det är i dem som dikten börjar röra på sig, leva.

Till en början

Avsikten är att i den här bloggen bland annat kommentera och citera böcker jag läser. Läsning är grunden för allting. Läsning är också en enorm trygghet. Jag går så långt som att säga att läsning är den enda tröst som är verklig. Vad jag menar med det här hoppas jag kunna förklara under loppet av mina bok- och läskommentarer.

Under en stor del av 2000-talet har jag läst skönlitteratur i samband med olika uppdrag; tävlingsjuryr och stipendienämnder. Under flera år har jag fått nästan varje skönlitterärt verk som getts ut i Finland. Det är inte i längden ett bra sätt att umgås med litteratur, mitt liv och mitt hem har svämmats över av böcker. Framför allt är mängden romaner som ges ut helt fantastisk. Det här har lett till att jag nu tar en paus från romanläsandet: för mycket är för mycket. Så jag väntar på en roman som bestämt och lite uppfordrande skulle leda mig tillbaka till romanen som konstform. Förstå inte fel: jag läser romaner, men bara en bråkdel av vad jag gjorde tidigare.

Poesin har aldrig förlorat sin plats i min bokhylla men romanerna har mycket långt nu ersatts av facklitteratur: Fysik, biologi (speciellt naturhistoria; evolutionsläror), ekonomi, historia (speciellt östra medelhavet), geografi (speciellt Afrika, Indien och Kina), religion (historia), politik, och mycket mer. Därför har jag under de senaste åren lärt mig långt mer än jag lärde mig under alla mina skolor; folkskola till universitet. Men det viktigaste den här läsningen har lärt mig är hur fantastiskt spännande världen är, sedd ur alla tänkbara perspektiv. Världsglädje? Och därmed en återuppväckelse av ungdomskänslan att livet är ett äventyr, ett äventyr vars grund är nyfikenhet.

Hur läser jag? Kaotiskt, tror jag, eller snarare: parallellt. Jag läser drygt 20 böcker samtidigt.  En del av böckerna blir på hälft för alltid, en del läser jag i olika stycken i upp till ett år, andra sträckläser jag. Det är inte alltid de sämsta böckerna som blir på hälft. Nyligen läste jag till exempel igenom en mördande tråkig bok om Londons tunnelbana. En orsak till att jag inte läser ut en bok kan vara att den upprör mig så mycket att det blir direkt fysiskt svårt att närma sig den. Det är inte bra. Just sådana böcker borde jag allra mest läsa.

Tony Judt; Reappraisals, Reflections on the Forgotten Twentieth Century

En samling essäer av varierande kvalitet. Emellanåt insiktsfullt och lärorikt, emellanåt upprört antikommunistiskt på ett sätt som inte känns övertygande. Följande citat ur förordet säger någonting jag tycker är viktigt om ekonomismen som så helt tagit över i politiken;

”The paradox,  of course, is that the very succes of the mixed-economy welfare states, in providing the social stability and ideological demobilization which made possible the prosperity of the past half century, has led a younger political generation to take that same stability and ideological quiescence for granted and demand the elimination of the ”impediment” of the taxing, regulating, and generally interfering state. Whether the economic case for this is as secure as it now appears – whether regulation and social provison were truly an impediment to ”growth” and ”efficiency” and not perhaps their fascilating condition – is debatable. But what is striking is how far we have lost the capacity even to conceive of public policy beyond a narrowly construed economism. We have forgotten how to think politically.”

24.1. 2013, torsdag

En dag som började med den vanliga tröttheten, avbruten av blodsocker- och koffeinrus i samband med lunch. Rus som gav två-tre timmar av bra arbete, och som idag också gav den spark i baken som ledde till att jag startade den här sidan/bloggen. [Mera om det senare: är det alls möjligt att tänka sig en offentlighet för konst som inte berättigas med att den skall ha maximal publik?]

Sedan föra dottern på språkdusch. Kväll hos nära vän. Nu dagens andra arbetspass. Om en stund zombie-tv-serie och vindruvor.