Ordet oikos är forntida grekiska och betyder ungefär ”familjens hus och egendom”. Oikofobi, såsom begreppet används i den politiska debatten, definieras på ett karakteristiskt förvirrat sätt så här: Att känna fobi mot sitt ”hem” vilket uttrycker sig i kritik av den egna folkgruppen, den egna nationen. Oikofobi är ett begrepp som ytterhögern gärna använder och Oikos är en tankesmedja anknuten till Sverigedemokraterna.
Självrannsakan är den punkt där all trovärdig intellektuell och konstnärlig verksamhet börjar och att ifrågasätta den egna grupptillhörigheten, här nationen, är självklart inte en fobi, inte en rädsla mot ”hem”. Det handlar inte om en fobi utan om kritik som utgår från – bör utgå från – ett ifrågasättande av de ontologiska och epistemologiska grunder som tankar om nation och folk vilar på. Eftersom det är minst sagt svårt att hitta hållbara sådana grunder för nationalism blir frågan om nationalism istället en fråga om etik. Att kritisera gemenskaper som bygger på metafysisk fiktion handlar om att kritisera det oetiska i dem. Inbyggt i all metafysik finns våld – även då intentionerna kanske är goda – vilket nationalism är ett av de bjärtaste exemplen på. Nationalism är inte att bygga ett hem (ordet hem med dess trygghetslöften är i det här sammanhanget goebbelsretorik) utan fiktiv gruppidentitet i vars centrum finns, förutom sagor om t.ex. språk och historia, uteslutandet, ett uteslutande i vilket våldet alltid är nära ytan. Och för all del, i just det handlar det om rädsla: en rädsla för våld. Det är svårt att tänka sig någon sundare rädsla.
.
Oikofobi och hur begreppet används anknyter direkt till den avslutande essän i min diktsamling Bo i ett hus som ligger i mörkret (Förlaget 2021). Essän utgår från Kafkas kortprosastycke Boet, ett citat:
/—/ jag vill föreslå en läsning där boet och dess varelse representerar uteslutande rent allmänt och mera specifikt nationalism, xenofobi och antisemitism; en läsning där boet är en bild för den trygghetssträvan som ser allt det som är annorlunda, främmande och förändrande som ett hot; det som hotar boet, vårt hem, vår nation, och den allra uslaste fiktion vi ägnar oss åt, vår ras.
När vi bygger ett hem för vår egen trygghet utestänger vi andra, gör andra till hot, gör dem till fiender, utesluter dem, och i värsta fall förgör vi dem. Den ungerskfödda brittiska statsvetaren R. N. Berki skriver i boken Security and Society:
Frågan att ställa sig är denna: Vem är jag, denna person som försöker inskränka andras frihet? Det är uppenbart att jag som säkerhets-sökare ägnar mig åt att utvidga min egen frihet på bekostnad av andras frihet. Ju friare andra är desto otryggare känner jag mig, ju tryggare jag är desto mera kan jag begränsa, kringskära, inskränka, innesluta det oförutsägbara hos dem som jag har en relation till. / — / Att söka säkerhet och att vara en källa till osäkerhet för andra är inte bara nära besläktat, de är en och samma sak. Som sökare och konsument av trygghet gör jag också mig själv till en producent av otrygghet: detta är jag.
cirklar runt detta utanför 