Agneta Enckell, dikter 1983-2010

 

andas, barnet mitt. här
är vi. ingen annastans kan vi
vara. här skrattar göken! saxen
ligger i gömslen öppen. den förblir –
ananas ligger i vassen                     underbara ting!

 

Den här veckan har jag ägnat mig åt Agneta Enckell poesi: läst igenom alla hennes diktsamlingar. Att läsa igenom ett helt författarskap gör att man också ser de nyaste böckerna i det på ett annorlunda sätt. Man kanske upptäcker en kontinuitet man inte förstod att fanns, man omvärderar också kanske den vedertagna synen på de olika böckernas betydelse. Till exempel överraskades jag av att det för mig nog är åter (1995) som är Enckells genombrott, inte Falla (1991) så som litteraturhistorian vill ha det. Missförstå mig inte: Falla, och också de två tidigare böckerna Förvandlingar mot morgonen (1983), rum; berättelser (1987), är (på olika sätt) begåvade. Men först i åter förverkligar språket och poetiken varandra; blir ett slags ett.

Det som gjorde mig glad i min enckelläsning var att se hur hon hela tiden utvecklas; blir bättre och ännu bättre. Mot den bakgrunden är det lite tråkigt att inse att det till och med inom en sådan liten genre som poesin blir så att böcker och författarskap ges betydelse på ett ytterst snävt sätt i tiden; när dikten inte längre går att använda i samtiden lämnas den kvar i något man tror att var dess tid. I bästa fall förhåller man sig sedan respektfull men ganska distanserat till författarens fortsatta produktion. Alltför ofta missar man alltför mycket med sådan inplacering och oförmåga att läsa utanför samtid. Lite så har det kanske gått för Agneta Enckell? Det är isåfall synd för Enckell är en ännu bättre/viktigare poet nu än hon var 1991 och därför på många sätt också ännu aktuellare.

Men vem skall säga det och hur? För när jag läser henne så blir det ansbolut klart för mig att Agneta Enckells författarskap också är ett författarskap som vill ha (olika former av) uppmärksamhet; läsarnärvaro och -kommentarer. Jag säger inte ”behöver kommentering”, för det är inte riktigt vad jag menar. Visst: om vill kan välja att läsa Enckells poesi som tillsluten, hermetisk, en poesi som behöver kommentering för att öppna sig för läsaren. Men samtidigt och lika möjligt – och mera realistiskt vill jag påstå – är det att läsa den (och i hög grad: se och lyssna till den) som något som vill ha en, något som i ett sådant avseende är extremt öppet; inte lätt-tillgängligt, men ytterst all-tillgängligt. Igen handlar det om sätt att närma sig/läsa text/poesi. För det måste väl vara så: det finns ett ändlöst antal sätt att läsa? Det finns mycket fler sätt att läsa än att skriva? Själv skulle jag förutom tolkande läsning också vilja tala om att röra sig i texten, t.ex. med många sinnen och många språk. Just det är något som Agneta Enckells poesi i hög grad tillåter.

1 Response to “Agneta Enckell, dikter 1983-2010”


  1. 1 tatjanabrandt 7 februari, 2013 kl. 09:55

    Följer med intresse det du skriver om Agnetas poesi. Jag tycker definitivt du borde överväga att sätta ut din fina essä om hennes ruda-dikt på bloggen! Jag går i dialog med dig i en artikel som handlar om diktsamlingen ”åter” som inte ännu är publicerad. Här nedan klistarar jag in en länkt till en annan artikel jag skrivit om hennes tre första diktsamlingar – tyvärr måste man betala för den.

    http://www.idunn.no/ts/edda/2012/03/paa_andra_sidan_spraaket_-_revolt_tomrum_och_dd_i_agneta_en


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: