Anteckningar kring en dikt av Samuel Beckett

 

Att ljudande stiga
sväva sjunkande

 

Liv är inte begripligt; det är att gripa. – Gunnar Björling
Grip – fabeldjur framställt som blandning av örn och lejon

 

1. Beckett var också poet

Det är kanske inte så känt att Beckett under hela sitt liv förutom pjäser och prosa också skrev poesi. I nästan sextio år, ända fram till sin död 1989, var Beckett verksam som poet. På 1930-talet på engelska, senare på franska. I själva verket debuterade Beckett 1930 som skönlitterär författare med den burleska och lärda långdikten Whoroscope, som trots sitt konstifika och fräcka namn faktiskt handlar om Descartes. Beckett skrev Whoroscope som ett bidrag till en poesitävling om den bästa dikten om tiden. Till saken hör att tävlingen utlysts av ett Parisförlag med namnet The Hour Press. Whoroscope vann tävlingen, Beckett fick tio pund och dikten gavs ut i en upplaga på 300 exemplar.

Becketts egentliga poesidebut skedde fem år senare med samlingen Echo´s Bones and Other Precipitates, (Ekos ben och andra utfällningar) en bok som innehåller flera dikter av hög kvalitet. Det är kring en av dessa dikter jag här skall kretsa.

 

Om man skall säga något allmänt om Becketts dikter så präglas de av elliptiskhet, okonventionell grammatik och syntax och stark medvetenhet om rytm och ljud. Också groteskerier och komik hör till de medel Beckett använder sig av i sin poesi. Från det barockt svulstiga – både tematiskt och tekniskt – går hans väg via språköverflyttningen från engelska till franska till en mera avskalad och stram men icke desto mindre komplex och mångfacetterad poesi. En sen dikt på 70-talet kan låta så här:

 

en face
le pire
jusqu’ à ce
qu’il fasse rire

se det värsta/i synen tills att/man brister/i skratt (övers. Magnus Hedlund)

2. Personlig utvikning

I maj 2001 blev min pappa allvarligt sjuk. Ungefär vid samma tidpunkt började jag skriva på en ny diktsamling. Utan att riktigt förstå hur eller varför blev nästan alla dikter jag skrev kroppar. Liggande, flytande, sjunkande, svävande och störtande kroppar, kroppar under jorden, fossiliserade kroppar och kroppar med maskindelar. Kroppar med ben och andra lemmar hit- och ditsatta lite hur det vill sig. Kroppar som ibland hårt, ibland mjukare, möter mark, botten eller andra ytor.

Jag förstod förstås ganska snart att det här på något sätt hängde ihop med min pappas sjukdom, hans kroppsliga sammanbrott. Min pappa dog följande år, 2002. Jag vet inte om han dog av att levern till slut producerade enbart gift, om han kvävdes när lungorna ansatta av emfysem gav upp, eller helt enkelt bara av smärta och allmänt sammanbrott påhjälpt av den osteoporos, benskörhet, som han hade ådragit sig till följd av decennielång misskötsel av sin kropp; han hade bland annat sprickor i ryggraden och kunde under de sista månaderna inte längre gå och rörde sig i övrigt bara med möda.

När jag efter min pappas död drömde om honom drömde jag ofta att han var vid liv; att han på något underligt sätt hade återhämtat sig från sin sjukdom och dök upp på de mest konstiga ställen i våra liv och vår vardag. Men i mina drömmar var hans kropp nästan alltid – trots att han i drömmen levde och ibland till och med mådde väl – groteskt vanställd och ofta i upplösningstillstånd.

I detta skede av mitt skrivande och mitt liv upptäckte jag Becketts poesi. Ungefär ett år efter att jag börjat skriva på det som skulle bli min femte diktsamling, För vad kroppen är värd, råkade jag köpa en liten pockettvolym med Becketts dikter översatta till svenska. Boken som heter Dikter är redigerad och översatt av Magnus Hedlund, och det är ur hans efterord mycket av min information om poeten Beckett är hämtad – det är inte lätt att få tag på material om Becketts poesi. En del av dikterna gjorde omedelbart intryck på mig, men det var inte förrän jag också skaffade motsvarande volym på engelska som det slog mig med full kraft att det var fråga om ovanlig poesi, och dessutom poesi som med många band anknöt till det jag just då själv skrev och upplevde: det kroppsliga och det groteska.

Det som delvis och av nödtvång gått förlorat i översättningen till svenska överrumplade mig alltså med besked i den engelska versionen av dikterna i Echo’s Bones: det ljudliga, det rytmiska och det språkligt komplexa. Hos Beckett fanns verser som är just det jag förstår med poesi: någonting som åstadkommer det jag inte förstår, det jag inte ens förstår att jag inte förstår, och som är någonting som är som föremål så mångbottnat, mångdelat och mångvingat att man tyngdlös kan flyta omkring i den substans av värme och behaglig ogripbarhet som verserna åstadkommer. Att läsa Beckett påminde lite om känslan när jag första gången läste Keats What the Trush said. En dikt som tar sin utgångspunkt i en fågel, trasten. Också den dikt av Beckett som det här skall handla om är en fågeldikt, men beckettfågeln är en betydligt mindre trevlig och poetisk fågel än trasten: gamen.

 

3. The Vulture

dragging his hunger through the sky
of my skull shell of sky and earth

stooping to the prone who must
soon take up their life and walk

mocked by a tissue that may not serve
till hunger earth and sky be offal

Gamen: släpar sin hunger över himlen / i min skalle skalet kring himmel och jord / / / slår ner mot de fallna som snart / måste ta upp sina liv och gå / / / lurad av en vävnad som kanske inte duger / förrän hunger jord och himmel blivit as (övsers. Magnus Hedlund)

 

4. Kroppen himmelsavig

Det handlar alltså om kroppar och om det groteska. Groteskeriet är en av den modernistiska poesins mest centrala troper. I den svenska modernismen återfinns det groteska med eftertryck bland andra hos den tidiga Gunnar Björling och Elmer Diktonius, för att inte tala om Gunnar Ekelöf. Det groteska kan definieras som ”den oförsonliga sammanstötningen av oförenligheter – en sammanstötning som alltid förblir olöslig” eller nästan precis tvärtom (och att det är tvärtom hör väl till saken) som ”det tydliga sammangåendet av två skilda väsen / – – – – / där överföringen mellan djur och människa är det centrala”. Båda definitionerna är hämtade ur Ingemar Haags bok Det groteska. I The Vulture rör det sig om både oförenlig sammanstötning och sammangående.

På det enklaste och mest konkreta planet handlar det i The Vulture om den sammansmältning som sker mellan två kroppar, den ena mänsklig, tänker jag mig, den andra gamen: människa och djur. Djuret och dess byte, kroppen/människan skall bli ett; gamen önskar livnära sig på de fallna, de på marken liggande. Som exempel på sammangående mellan människa och odjur några verser ur 25:e sången i Dantes Inferno:

 /—-/ och då såg jag
en sexfotad reptil med ens sig kasta
framför en av dem, och bli fast vid honom.
/ – – – – / det avskyvärda djuret
sig slingrade omkring den andres lemmar.
Sen smälte de ihop som om de varit
av uppvärmt vax, och deras färg flöt samman

Att ta upp Dante i det här sammanhanget är inte långsökt; i Echo’s Bones finns flera referenser till Dante och Inferno.

Vad som är viktigt är dock att sammansmältningen mellan gamen och ”de fallna” aldrig sker i The Vulture. Gamen blir lurad, de fallna har sina liv kvar och måste stiga upp och gå. De fallna består inte av vävnad som gamen kan smälta, sammansmälta med. Och det hela blir tvärtom: allt det andra – hunger, jord och himmel – är det som skall bli as, för de fallna är ”en vävnad som kanske inte duger / förrän hunger jord och himmel blivit as”.

Ytterligare en karakteristik av det groteska lyder: ”Att tränga in i ett utanför, eller att låta ett utanför tränga in i oss.” I The Vulture sker just det att gränserna mellan yttre och inre omkullkastas eller omkastas. I dikten svävar gamen högt uppe ute på himlen, men i och med att min skalle är skalet kring himmel och jord, ”shell of sky and earth”, är gamen också samtidigt inne, instängd. Himlen är någonting som vi skulle vilja förstå som ett utanför, men som i dikten i själva verket finns innanför. I dikten är skallen därför ett kärl som innesluter allt det som kan uppfattas som utanför: himmel och jord – och i själva verket allt det som finns och händer i dikten.

 

5. Riktningarna

För att komma in i The Vulture är det viktigt att lägga märke till att det är fråga om en dikt där riktningarna är många och på ett centralt sätt åstadkommer det dikten gör och är.

Givande och spännande dikter påminner ofta om tredimensionella föremål, och därför finns det i sådana dikter rumslighet och rörelse; sådant som sätter läsningen och läsaren i rörelse – som får läsaren att bli en del av dikten i och med att hon kan röra sig inne i dikten tack vare de rum som riktningarna och rörelserna bygger i dikten. Läsaren blir en del av dikten; återigen sammansmältningen mellan inre och yttre, här att tränga in i det yttre – dikten.

Rummet i The Vulture består av både inåt och utåt (skallen som både är ett inre och ett fäste för det yttre: himlen och jorden), men också av vertikalt och horisontellt. Gamen befinner sig på himlen, bytet på marken, mellan dem finns en vertikal linje. Gamen släpar sin hunger över himlen, drar den efter sig. Mellan gamen och dess hunger uppstår en horisontell linje. Och en viktig iakttagelse är också att hungern tack vare linjen mellan den och gam istället för en känsla eller ett tillstånd blivit ett föremål, det som går att dra efter sig.

Den vertikala linjen mellan fågel och byte är i sin tur mera än en riktning, den blir också en rörelse i och med att gamen slår ner mot de fallna. ”De fallna” är en översättning av engelskans prone, som är en ställning i vilken man ligger med ansiktet nedåt. Men dessa nedåtliggande måste ta upp sina liv och gå: ned och upp, upp och ned. Och alldeles som gamens släpande av sin hunger är en horisontell rörelse är också gåendet det.

Också här finns en omkastning som gör att allting blir upp och ner: det är gamen – det ”avskyvärda djuret” – som är det höga och de liggande människorna/kropparna som är det låga; det låga djuret svävar högt i skyn medan dess byte, det som en gång varit högt, kroppen, ligger lågt på marken.

 

6. Ljudandet

Om den rumslighet som diktens riktningar och ytor bygger upp gör det möjligt för oss att som läsare flytta in i dikten – tränga in i det för oss yttre – och röra oss omkring där, så finns det en annan teknikalitet som åstadkommer det motsatta: låter det yttre (dikten) tränga in i det inre (i oss). Fundera på vad The Vulture gör i ditt öra och hur den därifrån förflyttar sig vidare in i din skalle och ännu längre och mer – in i hela din kropp när du läser den; hur tar sig denna dikt in i dig? Lyssna.

Den andra versen är, när jag läser dikten på ett lyssnande sätt, central: ”of my skull shell of sky and earth”. Här händer någonting som jag inte helt kan eller vill förklara. Ordet ”sky”, som hänger ihop via versens första ord ”of” med föregående vers ”sky” och med diktens sista vers där ”sky” upprepas, och med ordet ”skull” vars konsonanter SK allitererar med konsonanterna SK i ”sky”, blir ett nav kring vilket hela dikten vänder sig. ”Skull” i sin tur går in i ordet ”shell” via ljudlikheten med de dubbla l:en. Hela versen rytmiseras av den redan nämnda prepositionen ”of” som upprepas två gånger i versen, och som förutom rytmbärande också är en av grundstenarna för versens olika betydelser. ”Of” avslutar dessutom hela dikten som en del av diktens sista ord ”offal”.

Efter denna formalistiska excess: läs den första och andra versen på nytt. Övergå sedan till vers tre, där ordet ”stooping”, förutom att det fortsätter och avslutar alliterationsvågen på S från föregående vers blir en bild av det det betecknar i och med att det är en vers längre ner och i och med att dess långa oo ger en känsla av fallande. Så kan man fortsätta:

 

–  oo återkommer genast i början av vers fyra,
– den femte och fjärde versens båda andra ord börjar på t (”stooping to” och ”soon take”),
–  ”hunger” och ”sky” från de två första verserna återkommer i den sista versen,
–  den femte versens ”take” och ”walk” är kvartsrim
–  och så vidare, och så vidare.

 Här övergår dikten till att bli ett svävande ljudföremål snarare än att vara ett från punkt a till punkt b framåtsträvande fordon för meningsöverförande. The Vulture är ett fint exempel på att dikt inte bara – och ibland inte alls – betyder, utan också är någonting som gör och händer.

Man behöver kanske inte utreda detta noggrannare, antagligen inte ens så här noggrant. Men jag tror att det kan vara viktigt att genom omsorgsfull läsning förstå att dikt – när den är som bäst – är ett oerhört komplicerat föremål, och att det i detta föremål finns mängder med mekanismer som hjälper det att förflytta sig in i vår kropp. Och det är också viktigt att påminna sig om att kroppen är ett förbluffande noggrant läsinstrument.

I just det förverkligar The Vulture sig själv: den tar sig i kraft av hur den är byggd, hur den fungerar, in i läsarens kropp och börjar verka där på sätt som inte gärna kan förutses. Gränsen mellan yttre (dikten) och inre (mitt läsande huvud, min skalle) suddas ut, utbyten sker. Dikten kommunicerar med oss och rör sig i oss på annorlunda sätt, men också vi i den. The Vulture blir på så sätt en bild av, eller ett ljud för, vad dikt är.

 

7. Mindre personlig avslutning

Diktsamlingen jag arbetade på i början av 2000-talet hängde alltså på något för mig oklart sätt ihop med min pappa. Oklart därför att det är viktigt att komma ihåg att jag inte skrev om min pappa, inte om min pappas sjukdom, inte hans kroppsliga förfall eller hans död. Jag översatte inte livserfarenhet till poesi och jag beskrev inte konkreta skeenden ur livsverkliga världen. För mig löd därför frågan – och det var en fråga jag i det skedet av arbetet inte kunde svara på – : varför kropp, vad vill alla dessa kroppar i min poesi? Ja jag vet inte, men kanske kan man, lite gåtfullt men ändå, säga att den poesi som fanns i mitt skrivande använde sig av min pappas död, hans kropps förfall och upplösning för att ge sig själv liv? För att själv ta plats som kropp och bli poesi: få en kropp? På samma sätt som gamen vill använda sig av de fallnas kroppar för att livnära sig? Till slut skall därför nämnas att temat ”dikten-i-behov-av-kropp” är något som förekommer i inledningen till Goethes Harzreise im Winter (Vinterresa i Harz), ett textställe som Becketts The Vulture i själva verket är skriven som en kommentar till:

 Dem Geier gleich,
Der auf schweren Morgenwolken
Mit sanftem Fittich ruhend
Nach Beute schaut,
Schwebe mein Lied.

Likt gamen / Som på tunga morgonskyar / Vilande på mjuk vinge / Spejar efter sitt byte / Må min sång sväva

Men jag själv kan inte med säkerhet svara på frågan var gränserna går, vilkendera som blir vad, vad som uppgår i vad och vad som förtär vad: den konkreta, förfallna och sjuka kroppen som blir poesi, eller den blivande poesin som söker sig formen av en grotesk diktkropp.

 

Essän ingår i Förlorat – 4 essäer (2010)

 

 

0 Responses to “Anteckningar kring en dikt av Samuel Beckett”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: