Lättnad

Vilken oerhörd lättnad det är att glömma, förlora – att inte fördjupa sig, inte analysera sig, inte gå i historiens och minnets fällor. Ett indirekt sätt att se; att inte försöka, utan via oförsöket nå det man inte ens visste att man sökte, försökte nå. Att bli så lätt, så ljus, att det andra och den andra blir synliga bortom den skugga man själv kastar över allt det som kunde ses: att den skuggan upplöst. Skriva: att förlora sin första person, sitt jag för att på den omvägen hitta tillbaka, som inte är tillbaka någonstans utan var som helst. Man kan inte skriva utan ”sig själv”, men ändå är att skriva ett hela-tiden-försök att komma igenom just den muren: ”sig själv”, för att kunna skriva. Inte gräva ner sig i sig, försöka få syn på sig själv, inte hitta eller uppfinna sig. Sig själv är bara det man måste göra sig av med, för att bli lättare. All denna lätthet. Inte skrivandet, och kanske inte heller kunskap, kommer av fördjupade studier, utan av svaghet, ovisshet och ljus lättnad.

ur Förlorat (2010)