Ensamhet och språkgemenskap (Inledning till avslutande essä – Passport Somaliland)

Det östra, det förlorade Tyskland, Ostpreussen,  Königsberg, Riga, Baltikum, det  protestantiska, det ortodoxa, katolska, det judiska, Kant, Haamann, Herder, Levinas, Arendt, Berlin med fler och fler, de språk och kulturer som inte hörde hemma där, språkens, religionernas, tankarnas sammelsurium och absolut nödvändiga mångkultur som gav upphov till mycket av det viktigaste som tänktes och skrevs från 1700-talet och framåt — som formade oss som formade mig, som vi är, som jag var.

För att tala ett främmande språk, Tranströmerska: längsmed Östersjöns Västersjöns östra kust kröp Europa norrut och norrut och till slut också ner i källaren på Topeliusgatan där jag sitter och skriver det här. Här där det pågår en upprörande trivial och och helt i onödan livsviktig kamp mellan mig och det förgångnas fladdrande skugglikhet.

Från den där informatorn i Riga, från Herder, växte den tanke ut som skulle föda den moderna nationalismen, språknationalismen. Så här: ”Språk, historia, folk, nationer är unika och får kan inte blandas för då går deras unikhet förlorad.” Egentligen var tanken god och egentligen var Herder pluralist, till och med relativist. Han värderade alla språk, alla kulturer, alla nationer lika högt.  Alla var lika värdefulla —  oerhört fantastiskt värdefulla — för att de alla är unika och unikt värdefulla och alla kulturer och alla språk skulle därför alla få existera, existera entusiastiskt, parallellt och i allsidig respekt. Men just det var aldrig en verklig möjlighet, för i sin kärna är tanken på språklig och historisk unikhet lika omöjlig som den är pervers. Det är en tanke som bygger på att det kunde finnas absoluta autonoma  — i ensamhet i oberoende i självständighet existerande — enheter definierade av avklarade begripliga och reellt användbara entiteter sådana som språk och historia: 2) Att tid kunde överbyggas och bli nu, att där och då kunde vara här och nu. 1) Att det kunde finnas språk som är eget för en grupp en samling av människor eller ens för en enskild någon.

***

Ett eget språk? Att vi kunde ha ett eget språk, att jag kunde ha ett eget språk? Att vi, att vårt språk? Att äga språk? Att språk kunde vara något eget, att språk kunde vara någons, att  det kunde vara något som äger rum? Språk och rum. (Jag, vi, land och rike.) En språklig begränsning, ett språkligt innanförskap?

Spelet om (i) språket — som aldrig är en kamp — handlar om gränsupplösningen mellan gemenskap och ensamhet: det är rummet. Språket är mellanrummet som ingen äger. I det rummet finns inget eget och avgränsat utan allt på en gång möjligt och omöjligt. Det rummet är obegränsningens rum. Det rummet är som av en naturlag helt utan väggar. Det är det enda rationella, just för att just det är språk.

Jag har oändliga mängder språk men inget av det är mitt eget. Språket är min oändlighet i just det att det inte är mitt eller jag.

Ett folk kan inte ha ett (1) språk, varje individ har ett eget (många) språk, i varje nation finns det lika fler språk än det finns individer. Mellan varje jag finns en språkklyfta, i mig går klyftor av språk. Och den andra som är den samma nödvändigheten: ingen har ett språk själv; språket är omöjligt ensam, språket är det som finns mellan oss och det som är beroende av oss, utan mig dig inget språk och heller ingen värld för mig för dig.

***

Ensamhet efter Herder: ”Varje nation har sitt inre center av lycka, så som varje sfär har sin egen tyngdpunkt.” [Observera: Den tyska betoningen av det inre. Pietism och Bildung.] Ensamhet efter Hegel, frihet är ”Bei-sich-selbst-seyn”.

***

Som en ton som blir allt högre, i glädje, euforiskt, triumfaliskt, patriotiskt: eskalerande ensamhet.

0 Responses to “Ensamhet och språkgemenskap (Inledning till avslutande essä – Passport Somaliland)”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: