Död åt poesin?

c

För cirka två veckor sedan skickade Ralf Andtbacka, Agneta Enckell, Henrika Ringbom och jag ett brev till Schildts&Söderströms angående faktumet att en stor del av den nyare poesin utelämnats ur Tuva Korsströms litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen, Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 som förlaget nyligen gett ut. Med deras samtycke lägger jag nu ut vårt brev här på bloggen:

c

Förlaget har nyligen gett ut av Tuva Korsström. Detta är ett verk som – trots underrubriken och reservationerna i förordet – inte kan uppfattas som annat än en litteraturhistoria. Inte minst som det marknadsförs av Schildts & Söderströms som heltäckande, rekommenderas som referensverk och förlaget är med om att arrangera ett akademiskt seminarium kring boken. Därför är det slående att en stor del av den nyare finlandssvenska poesin är exkluderad ur Korsströms bok (Ralf Andtbacka, Tomas Mikel Bäck, Agneta Enckell, Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Oscar Rossi, Matilda Södergran, Heidi von Wright och andra). Till saken hör att många av de uteslutna författarna är prisbelönta, har varit aktiva på såväl den finska, rikssvenska som nordiska poesiscenen, samt rent allmänt på många olika sätt gjort betydande insatser för den finlandssvenska litteraturen.

c
Att ett flertal av de poeter som inte ingår i Från Lexå till… är Schildts & Söderströms egna författare ger ett ytterst konstigt intryck. Gör följande tankeexperiment: Bonniers ger ut en motsvarande bok, författaren till boken har i sitt manus förbigått nästan alla bonnierspoeter från Ann Jäderlund till Johan Jönson medan däremot en stor mängd övrig poesi samt många författare som bara gett ut en bok behandlas. Skulle inte då verkets förläggare helt självklart insistera på att – kräva att – författaren till verket inkluderar Jäderlund et c:o?

c

Den fråga som många av oss ställer är nu: Vad vill Schildts & Söderströms signalera med detta slags flagranta illojalitet mot en stor grupp av förlagets egna författare?

c
I en situation där ett förlag dominerar utgivningen av skönlitteratur på svenska i Finland borde man på det förlaget självklart förstå att man bär ett extra stort ansvar för den finlandssvenska litteraturen. I arbetet med Tuva Korsströms bok har Schildts & Söderströms underlåtit att bära det ansvaret.

c

Ralf Andtbacka
Agneta Enckell
Peter Mickwitz
Henrika Ringbom

c

Kommentar

Skall man dra slutsatser av våra kommunikationer (bl.a. svaret på brevet ovan) i den här frågan med de olika aktörerna som varit inblandade i Från Lexå…, och av den övriga information som sipprat fram om hur tillkomsten av Korsströms bok gått till, ligger det nära att dra slutsatsen att antingen vilja eller kompetens saknas på förlaget för att sköta det kulturbärande uppdrag det har. En del av bortförklaringarna gränsar till det ofrivilligt komiska, men framför allt slås man av att ingen enskild person på S&S vill eller kan bära något personligt ansvar för det skedda. Så här låter det i våra öron: ”Saker och ting bara händer av sig själva och omständigheterna är lite olyckliga och vi vet inte riktigt och vojvoj, och visst är det tråkigt, och ojoj …”

c
Just det tycks vara något som oroväckande få av oss som arbetar med finlandssvensk litteratur förstår: det personliga ansvar vi som sitter på de fåtaliga poster där beslut kan fattas och inflytande utövas har. Det personliga ansvar t.ex. den handfull förlagsredaktörer har, som hela denna litteratur måste förlita sig på, är enormt. Ett ansvar som är av helt annan magnitud än det ansvar förlagsredaktörer på den finska eller den rikssvenska sidan har. Samma sak gäller chefskap: det är ett exceptionellt ansvarsfullt uppdrag att ha någon av de få chefsposter som finns inom finlandssvensk litteratur.

c

Den här affären avslöjar – återigen, vill man nästan säga – att det istället för ansvarsfullhet och förståelse av den svåra situationen råder slentrian och oförmåga att se den egna positionens betydelse för helheten. Visst har ansvarsfrågorna diskuterats tidigare, men då alltid med udden riktad mot finansiärerna: fondernas inkompetens/ovilja att bära ansvar för vår litteratur. Men hur kan vi alls klaga på fonderna om vi själva är minst lika goda kålsupare; om vi själva gladeligen förstör det vi har? I det här fallet poesin, som är ett självklart kärnområde i den finlandssvenska litteraturen, men som man nu skickar tydliga signaler från förlagets sida att man är beredd att förslösa.

c
Till slut återstår också frågan: vad skall man tänka om detta ensamt dominerande förlag som helt uppenbart delar in sina egna författare i två kategorier; viktiga och oviktiga. Och att det tydligen inte sker på litterära grunder utan snarare på basis av genre. Hur man än vrider och vänder är förlagets budskap entydigt: vi som är uteslutna ur den nya 50 år av finlandssvensk litteratur (så som boken också marknadsförs) betraktas av förlaget som mindre viktiga författare som skriver i en mindre viktig genre.

14 Responses to “Död åt poesin?”


  1. 1 Bertel Nygård 19 oktober, 2013 kl. 11:12

    Instämmer. Jag tänker också på återväxten. Som vi alla vet har oerhört många av de skrivande människorna börjat med dikter i ungdomen, såväl författare som journalister. Det är lätt att rynka på näsan och fnysa åt ungdomsdikter, men det ska man inte göra. Det är folkförakt.
    Nu har jag varken läst nämnda bok eller satt mig in i utgångspunkterna, men på ett generellt plan ställer jag upp för poesin.
    Bertel Nygård
    Mer stressad än någonsin efter pensioneringen

  2. 2 Mari Koli 22 oktober, 2013 kl. 09:55

    Hej,

    här kan ni alla se det svar som jag skickade den 2.10 till Peter Mickwitz, Ralf Andtbacka, Henrika Ringbom och Agneta Enckell.

    Vänliga hälsningar,
    Mari Koli
    Ansvarig förläggare, VVD
    Schildts & Söderströms

    Hej,

    och tack för era synpunkter, vi uppskattar att ni tog kontakt med oss för att ventilera den här frågan. Förhistorien till Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen är i korthet att Schildts förlag beställde en bok om den finlandssvenska litteraturen till förlagets hundraårsjubileum 2013. Det man föreställde sig var ett slags fortsättning till Thomas Warburtons Åttio år finlandssvensk litteratur. Tanken var inte att boken skulle vara vetenskaplig och i den meningen fungera som handbok. Det var Tuva Korsströms långa karriär som kulturchef, kritiker och essäist i kombination med att hon just pensionerat sig och hade tid för ett uppdrag av detta omfång som gjorde att hon tillfrågades. Korsström hade från första början fria händer att planera innehållet vad gäller tyngdpunkter och urval.

    I sitt förord till Från Lexå till Glitterscenen skriver Korsström att ”Listan över de författarskap som presenteras i Från Lexå till Glitterscenen är lång men inte heltäckande. Poesin från början av 70-talet och till periodens slut skulle till exempel kräva en mera ingående behandling.” Under arbetets gång insåg författaren och förlaget att uppgiften var för stor för en skribent och en lyrikkännare engagerades för att skriva den delen av boken. Av olika anledningar gick den planen tyvärr inte att fullfölja. Svenska Folkskolans Vänner var initiativtagare och finansiär för projektet från första början, och de var beredda att ersätta en ytterligare skribent men vi lyckades trots ihärdiga försök inte att engagera en expert för projektet. Efter fusionen rök de sista chanserna att få ytterligare stöd från SFV.

    Schildts & Söderströms bär mycket riktigt ett extra stort ansvar för den finlandssvenska litteraturen och vi är stolta över att vår utgivning täcker en frodig mängd genrer från prosa, lyrik och sakprosa till barn- och ungdomslitteratur och allt däremellan. Vi upplever det som mycket viktigt att se till att den genremässiga rikedomen består eller ännu hellre frodas, utvecklas och växer i framtiden. Vi tänker också att en levande litteratur behöver böcker som på olika sätt kommenterar den. Förlagets avsikt med Från Lexå till Glitterscenen var att ge ut en bok som tematiserar, analyserar och berättar om den finlandssvenska litteraturen men omständigheterna ledde till att tyngdpunkten denna gång kom att ligga på prosan. Vi välkomnar alla initiativ att göra en motsvarande utgåva för lyrikens del.

    Vi beklagar att ordet ”heltäckande” har använts som reklam och har tagit bort det från bokpresentationen.

    Med vänlig hälsning,

    Mari

  3. 3 Agneta Enckell 22 oktober, 2013 kl. 17:55

    Bittra poeter???

    Varför var inslaget i kulturtimmen idag, tisdagen den 22.10 , under rubriken ”Poeter bittra över osynliggörande i litteraturhistorik” ett olyckligt inslag?

    – för att man börjar inslaget med att påstå att vi ställer frågan ”Var är poesin?”, vilket vi inte gör, vi frågar varför några poetiska författarskap som företräder en signifikant del av den nyare poesin, flera med en verksamhet i 20-40 år, prisbelönta, verksamma inte bara i Svenskfinland, utan också på finska (flera översatta med bok), samt i rikssvenska och nordiska sammanhang, inte finns med , eftersom de inte kan ha utelämnats på grund av sin betydelselöshet? All poesi är inte utelämnad i boken, inte heller all yngre poesi…

    – för att man intervjuat enbart Sets ansvariga förläggare Mari Koli, men ingen poet, som kunde rätta till endel missuppfattningar,
    – t ex den, att Tuva Korsströms bok skulle vara en samling essäer: det är den inte: som jag uppfattar det är en essäbok några (kanske 10?) fördjupande nedslag i subjektivt valda (i detta fall) litterära författarskap eller verk, inte en bok som omfattar största delen av den finlandssvenska litteraturen efter 1960, planerad som översikt i Warburtons efterföljd, men som utelämnar en betydande del av den nyare poesin…

    – för att inslaget ger en bild av att vår upprördhet (inte bitterhet!) enbart handlar om den i marknadsföringen olyckligt valda (sedermera borttagna) termen ”heltäckande”, den handlar snarare om vad Tuva Korsströms verk de facto uppfattas, och kommer att uppfattas, som… och förlagets illojalitet mot sina författare…

    Hela inslaget gav en skev bild av varför vi skrev vårt brev…

    I övrigt: 1) någon bok om den finlandssvenska poesin från 60-talet framåt tycks det inte bli inom en överskådlig framtid, framkom det i programmet.
    2) vad ger det för bild av den finlandssvenska poesikompetensen (eller om förlagets förmåga att hitta en sådan) om det går att uppbringa bara en, summa en, ”poesiexpert” (som alltså inte kunde åta sig uppdraget att komplettera med en översikt av poesin…)? 3) Vad händer med återväxten inom poesin, den finlandssvenska litteraturens kärnområde, om förlaget behandlar sina poeter så här?

  4. 4 petermickwitz 22 oktober, 2013 kl. 18:10

    Här kan man lyssna på radioprogrammet som Agneta Enckell kommenterar i föregående inlägg:

    http://svenska.yle.fi/artikel/2013/10/22/poeter-bittra-over-osynliggorande-i-litteraturhistorik

  5. 5 tatjanabrandt 23 oktober, 2013 kl. 09:20

    Jag tycker man med fördel kunde vända på steken i den här diskussionen och fråga sig varför förlaget sumpade bort en så här fin chans att lyfta fram den finlandssvenska poesin. En bok av Tuva Korsströms slag som riktar sig till en lite större läsekrets skulle ju vara ett helt ypperligt tillfälle att föra poesin närmare läsarna. Mari Koli säger i telefonintervjun på svenska yles hemsida att hon brinner för poesin men den glöder syns sannerligen inte som något genomtänkt eller drivet i förlagets strategiska satsningar, eller planering. Det finns så oerhört mycket man KUNDE göra för poesin idag och här försatt man en utomordentlig chans som mer eller mindre dukat upp sig själv.
    En fras som verkligen klingar ihåligt är följande formulering: ”de var beredda att ersätta en ytterligare skribent men vi lyckades trots ihärdiga försök inte att engagera en expert för projektet. ”Antingen kontaktar man en skribent eller så gör man det inte. Om det är något som det är lätt att få tag på idag så är det arbetslösa kritiker, särskilt i Sverige.

  6. 6 Henrika Ringbom 23 oktober, 2013 kl. 13:10

    Vad är det för en bok?

    Intervjun med Mari Koli i radio Vegas Kulturtimmen igår (22.10) lämnade mig med fler frågor än svar. Hon för sin del gick varken där eller i sitt svarsbrev ovan in på den fråga vi faktiskt ställde i vårt brev till förlaget (det kan också läsas ovan), nämligen:

    ”Vad vill Schildts & Söderströms signalera med detta slags flagranta illojalitet mot en stor grupp av förlagets egna författare?”

    Den fråga – om hur processen gått till vid Tuva Korsströms boks tillkomst – som Mari Koli i radiointervjun påstår att vi ställt och besvarar i sitt brev, ställde vi däremot aldrig. Den här s.k. förhistorien har nog inte stort intresse för andra än de som arbetat med boken på förlaget och som med tanke på framtida projekt vill komma underfund med vad som gick bra, och vad mindre bra i den processen.

    För oss andra är den brännande frågan varför de som har ansvar för utgivningen på Schildts & Söderströms hösten 2013 väljer att ge ut boken i just den här formen, och varför de lanserat den som de gjort.

    Men vad är det då för en bok som kommit ut? Det verkar det inte råda klarhet om ens på förlaget. Om man lyssnar på Mari Koli i radiointervjun är saken klar, det är en samling essäer om modern finlandssvensk litteratur med tonvikt på prosan. Hon säger uttryckligen att Tuva Korsström ”fick fria händer att skriva en sådan bok som hon kände för om de texter som hon kände för.”

    Men om man några dagar tidigare i Hbl läst programmet för de finlandssvenska scenerna på Helsingfors bokmässa får man en helt annan bild. I programmet för Hbl:s scen presenteras boken som ”ett uppdaterat litteraturlexikon” och i S&S program för Edith Södergran-scenen får vi veta att ”Tuva Korsström har uppdaterat vår litteraturhistoria”.

    Är det i marknadsföringssyfte man tar till de här formuleringarna – och struntar i att man i den vevan vilseleder allmänheten och sopar till några poeter? Eller menar man på Sets verkligen att man kan uppdatera litteraturhistorien genom att be en enda person att skriva en bok som hon känner för om de texter som hon känner för? I så fall gör man där en ganska rejäl uppdatering av synen på historieskrivning…

  7. 7 Oscar Rossi 23 oktober, 2013 kl. 16:51

    När författarna på de hädangångna förlagen Schildts och Söderströms för första gången kontaktades angående förlagsfusionen, svarade jag på mailet med lyckönskningar samt en förhoppning om att den redaktionellt styvmoderligt behandlade poesin nu skulle kunna få en rejäl redaktionell kompetenshöjning. Kompetens finns; resten är en fråga om vilja och anställning. Idag anlitar flera svenska förlag frilansande redaktörer för att utöka sin kompetens inom sådana områden där fast anställning inte prioriteras. Att S&S inte lyckas hitta mer än en kompetent poesiexpert – och att det på förlaget inte finns profilerade lyrikredaktörer – tycks mig vittna om att den suddiga blicken med vilken de finlandssvenska institutionerna betraktar poesin inte inom en överskådlig framtid kommer att få en optisk skärpning. Jag undrar när dessa institutioner förstår hur stort det internationella kulturkapitalet är som fortsättningsvis idag finns inbäddad i epitetet ”finlandssvensk poet”.

  8. 8 Michel Ekman 23 oktober, 2013 kl. 22:01

    För sitt jubileumsår 2013 initierade Schildts förlag två bokprojekt – Tuva Korsströms bok och Henrik Ekbergs historik över förlaget. Ekbergs bok annonserades till våren 2013 men har inte hörts av, ingen förklaring till förseningen – som inte beror på att författaren inte skulle ha skrivit – har getts. Det intryck en utomstående får är att den huvudsakligen Söderströms-rekryterade ledningen för det sammanslagna förlaget inte just har brytt sig om att se till att de ärvda Schildtsprojekten skulle kunna genomföras så som avsågs.

  9. 9 claes andersson 24 oktober, 2013 kl. 13:55

    DIVIDE ET IMPERA
    Ett av de vanligaste sätten att göra en mänska galen är osynliggörandet, att behandla en mänska som om hon inte fanns. Den osynliggjorda kan då antingen försvinna, eller revoltera och kräva att bli synliggjord. När de bortglömda (osynligjorda) poeterna kräver sin rätt är det en självklar och nödvändig reaktion på att inte vara beaktade i Tuva Korsströms essäbok om nyare finlandsvensk litteratur. Boken borde givetvis ha koncentrerat sig enbart på prosan, som är TKs område. Att hon inte är så insatt i poesin kan man utläsa också av dem som nu finns behandlade i boken. Som den enda ”överlevande” från det ”grabbiga” 60-talet finner jag det upprörande att poeter som Agneta Enckell, Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Tomas Mikael Bäck, Bodil Lindfors, Ralf Antbacka m fl helt enkelt utelämnats och därigenom slutat existera i vår kanon. Upprörande och sorgligt.
    Claes Andersson

  10. 10 Kaj Hedman 24 oktober, 2013 kl. 20:45

    Claes Andersson uttrycker exakt det jag själv tänker – jag har ingenting att tillägga. Tack, Claes. Möjligen en liten sak: det är viktigt att komma i håg att många av oss poeter från den här perioden har gett ut en del eller alla av våra diktsamlingar också på andra förlag än Schildts eller Söderströms, och jag anser inte att man är en sämre poet för det. Det är inte ett förlags första uppgift att skriva en litteraturhistorik över sina egna författare. Alla bör beaktas.

  11. 11 Tua Forsström 25 oktober, 2013 kl. 07:38

    ”Under några intensiva veckor efter deadline i våras skrev jag ännu kapitlet som handlar om lyrik”, säger Tuva Korsström i Pia Ingströms intervju i Hbls bokextra 23.10.2013 på tal om poeternas frånvaro i hennes bok. Det känns ledsamt att ifrågasätta den ansträngningen, men eftersom det överväldigande flertalet lyriker saknas kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit rättvisare, klarare och redigare om poesin alldeles konsekvent hade lämnats åt sidan, och boken hade fått vara en genomgång av den finlandssvenska prosan – i sig ett alldeles tillräckligt omfattande projekt. Då hade förlagets marknadsföringsmissar antagligen också undvikits, och behovet av en kompletterande bok om poesin som Tuva Korsström i sitt förord betonar hade framstått ännu tydligare.

    • 12 Kaj Hedman 26 oktober, 2013 kl. 10:23

      Jag har exakt samma åsikt som du, Tua. Om man hade gjort på det sättet, så hade den här diskussionen kunnat undvikas, och Tuvas bok hade fått den positiva uppmärksamhet för prosan som den säkert förtjänar. Jag har inte hunnit läsa den än.

  12. 14 Ulla-Lena Lundberg 25 oktober, 2013 kl. 23:23

    Tillåt en sympatiyttring från en prosaist: ni har rätt i allt ni säger. Och det är tråkigt att Tuva Korsström, som hade kunnat få odelad uppskattning för sin livfulla och initierade introduktion till den finlandssvenska prosan, nu associeras med osynliggörandet av lyriken, en gång vårt flaggskepp. Det var olyckligt att man inte kunde vänta tills någon hade tid att skriva lika bra om poesin.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: