I september 1977 flyttade min familj till Paris. Min mamma hade fått arbete där, min pappa hade fått tjänstledigt. Jag var 13 år gammal och uppfylld av en helt överväldigande känsla: komma bort från Finland! Men min entusiasm förbyttes ganska snart i någonting annat betydligt mindre överväldigande. Av många orsaker hade jag svårt att anpassa mig till den nya miljön. En av orsakerna var att familjen inte fungerade så bra. Och att byta skola, försöka få nya vänner, inte kunna franska m.m. var också svårt. Mycket handlade om sådant som är typiskt för barn i familjer som flyttar mellan olika länder.
a
Avstånden till mina klasskamrater var stora, det gick inte att spontant komma överens per telefon att man skulle träffa varandra, utan sådant måste planeras i förväg. Ensamhet blev följden av det. Så jag var tvungen att utveckla nya hobbies för att råda bot på ensamhet och tristess. Jag började t.ex. röra mig över hela Paris på egen hand. Bland annat körde jag igenom alla metrolinjer. Hur mina föräldrar lät mig göra det kan jag fortfarande inte förstå. På söndagarna gick jag igenom alla bilaffärer på Champs Élysées. Jag minns bland annat hur jag provsatt den Formel 1-bil som var utställd i hos Renault. På rasterna i skolan spelade vi flipper på hörncaféet. Det fastnade jag i. Under några månader besökte jag alla sorgliga nöjesfält under metrobroarna för att spela flipper.
a
Svenska skolan i Paris hade ett bibliotek. Också det blev en hobby för mig. Jag läste mig mer eller mindre igenom hela biblioteket. Bland böckerna jag läste fanns det en bilderbok som skulle förändra hela mitt sätt att se på människa och värld: Liv utveckling, av Ruth Moore. Den fint skrivna och utformade boken blev min introduktion till evolutionsläran. En fantastisk vetenskaplig och idéhistorisk värld öppnade sig för mig. Grundläggande insikter och okonventionella sätt att tänka kreativt följde av detta – jag blev till den grad inspirerad att jag tydligen stal boken.
Med tanke på hur viktig evolutionsläran varit för mig har det känts sorgligt att de senaste åren se hur metodologiskt slarvigt och etiskt farligt samhällsvetenskaperna nu försöker överföra evolutionsläran till sitt eget område: man tar tillfället i akt för att – på ett ofta klumpigt sätt – förvetenskapliga den egna verksamheten. Visst förstår jag att det finns en stor – och förrädisk – attraktion i det. Och visst är det förståeligt också med tanke på hur snabbt och spännande evolutionsbiologin utvecklas. Men att översätta idéer, metoder och tankar från naturvetenskap till samhällsvetenskap är oerhört svårt och krävande och mycket av det som nu görs inom samhällsvetenskaperna verkar mera handla om paleofantasier och flum än sådan seriös vetenskap som själva naturvetenskapen man lutar sig mot är.
cirklar runt detta utanför 