I Skottland har nu en stor majoritet röstat för att stanna kvar i EU samtidigt som en betydligt mindre majoritet i England (och Wales) har röstat ut Storbritannien ur EU. På båda sidor om gränsen mellan Skottland och England (och Wales) handlar det om nationalistiska rörelser: den ena för, den andra mot ett utträde ur EU. Det här tål att tänkas på och analyseras: vad allt nationalism i Europa kan vara.
När skottarna 2014 röstade mot ett utträde ur Storbritannien var ett av argumenten mot självständighet att ett självständigt Skottland skulle hamna utanför EU och ha svårt att återinträda, samtidigt som resten av Storbritannien förblev kvar i EU. Att ett EU-medlemskap för ett självständigt Skottland inte alls var en självklarhet signalerades också – helt kontraproduktivt – från EU-håll där man ville ha ett enat EU-Storbritannien. Det gick alltså precis tvärtom: Storbritannien ut ur EU och till följd av det även Skottland ut ur EU. Skottarna bedragna – än en gång?
Både Storbritannien och EU är unioner, vilket gör det hela än mer intressant och invecklat. Jag tror att skottlandsfrågan på många sätt är viktigare än vi kanske just nu inser.
(Och som sidospår: glöm nu inte heller Österrike-Ungern, den komplicerade unionen av nationer vars existens nationalism (och rasism) – från vilka ett direkt spår går till bl.a. dagens Ungern – fick att implodera. Den som tror att EU-skepticismen idag handlar enbart om sociala eller ekonomiska frågor borde ta sig en ordentlig bildningskur i historia och idéhistoria.)
Jag är inte säker på hur respektabel den här siten är, men detta tål att läsas:
cirklar runt detta utanför 