Tarja Roinila avled igår (19.5 2020) till följd av en cykelolycka. Jag kände henne i över 25 år, sedan nuorivoimatiden på 1990-talet.
Tarja var en briljant översättare med författarskap sådana som Merleau-Ponty, Beckett, Bachelard och Herta Müller på sin lista. Inte minst kommer hon att kommas ihåg för sin storgärning som Thomas Bernhardöversättare.
När jag på 1990-talet arbetade på förlaget ai-ai med bokserien Lue vähemmän översatte Tarja Augusto Monterroso för oss. I slutet av 1990-taket redigerade hon och jag en dubbelantologi med poesi, hennes band hette Etupainoinen pyrstötähti (Den framtunga kometen) och bestod av finlandssvenska poeter översatta till svenska – boken var vit. Mitt band hette Ett svart får i motljus och innehöll finskspråkiga poeter översatta till svenska – boken var svart.
Tarja Roinila var en person som drevs av en outtröttlig nyfikenhet. Hon intresserade sig för allting, hade ständigt nya hobbyn som hon fördjupade sig i med passion och noggrannhet. Tarja var en öppen person på det sätt som väcker avund på ett positivt sätt.
Under några av mitt livs värsta år i slutet av 1990-talet var Tarja en av få personer som jag upplevde att jag fick stöd av. Jag minns bland annat hur hon bjöd mig ut på kaffe för att hon ville prata med mig om hur jag hade det och jag minns att det var oerhört viktigt för mig i den situationen.
Tarja var – så som översättare är – en oerhört skicklig läsare. I över tjugo år har jag varit med i samma läsecirkel som hon. Vår senaste läsecirkelträff blev uppskjuten på grund av viruset. Nu kommer jag aldrig att få höra Tarjas insiktsfulla kommentarer om Gunnar Björlings Solgrönt. Det är dumt och helt absurt att Tarja är borta.
cirklar runt detta utanför 