Min kris

Vågen av bankrån 1992-1993? Någon som kommer ihåg? Hur överskuldsatta och desperata människor inte fann någon annan utväg än att råna banker? Kommer någon alls ihåg omfattningen av den ekonomiska krisen 1992-1997 i Finland? Att döma av det förakt som man här i landet numera känner för länderna i ”södra europa” – Spanien med flera -, som vi menar att inte klarat av att driva en vettig och stabil ekonomisk politik utan istället levt ett slags manjanamanjanaliv, så har vi helt glömt bjälken i det egna ögat.

För mig var krisen på 1990-talet en av de mest formatterande händelserna i mitt liv. Jag tror att jag behöver göra någotslags minnesinventering för den tiden:

25 år gammal blev jag 1989 utexaminerad från Helsingfors universitet med en examen i svensk litteratur. I arv av mina studier fick jag 77 000 mk i studielån. Hösten 1990 föddes min son Axel. Vintern 1991 blev jag frisläppt från min 16 månader långa civiltjänstgöring. Våren 1991 tog jag och min hustru ett stort bostadslån och köpte en trerums lägenhet. Det här var när bostadspriserna fortfarande var höga. Hösten 1991 debuterade jag som poet. 1992-1993 störtade Finland in i sin värsta ekonomiska kris någonsin. Under en lång tid fanns det praktiskt taget inget arbete att få. 1994-1997 var jag sammanlagt 353 dagar på arbetslöshetsdagpenning, 55 mk per dag plus 15 mark/dag för barnet. I dagens pengar räknat kanske 25 euro per dag, ca 600 euro i månaden. Minus skatt. Möjligheterna för en poet som gett ut två diktsamlingar (den andra kom 1993) att få stipendier i början och mitten av 1990-talet var dåliga. Bostadslånet klarade vi på något sätt: min hustru hade regelbunden inkomst, visserligen en låg sådan, men ändå en lyx i perspektivet av den gigantiska arbetslösheten i mitten av 1990-talet. Efteråt tänkt är det ett under att vi bara två gånger var tvungna att be om uppskov på låneamorteringarna. För en tid upphörde bostadsmarkanden i praktiken att fungera och i något skede hade vi betydligt mera lån än vår bostad var värd.

Betraktade jag mig någonsin som fattig under den här perioden? Nej. Varför inte? Jag är inte säker så här i efterhand, men jag tror att det bland annat handlade om att nästan alla hade det som vi: hela landet. Det var ingenting speciellt med vår situation, förutom kanske på ett personligt plan – och det personliga utelämnar jag här med avsikt, det räcker med att säga att hela mitt liv omvälvdes. Dessutom var vi förstås inte på riktigt fattiga – riktig fattigdom, ens glimtvis, är djupt chockerande.