Två icke-existentiella romaner: Dag Solstad; Elfte romanen, artonde boken (1992) och 17:e romanen ( 2009)

 

Det vore enkelt, alltför enkelt, att läsa Solstads två romaner – Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen – som existentiella romaner: en man, Björn Hansen, går genom ett liv, genom två böcker; tomhet, livstragedi, känslohämning och så vidare. Lika enkelt vore det att i samma anda läsa dessa böcker som någotslags manslitteratur, den vi till exempel i Finland har i överflöde av: vackra, ofta våldsamma berättelser där förljugen självömkan ständigt lurar under ytan. Men vad som skiljer Solstads romaner åt från sådan litteratur är att Solstad inte hänger sig åt den reduktivitet som skicklighet för med sig. Alla dessa romaner som är så välskrivna, så träffande, så mjuksläta, så bra: så icke Solstad. I Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen är det i själva verket det ofullgångna, avbrottet, luckorna som i hög grad är det texten handlar om. Solstads prosa är text som på formnivå inte reduceras till att kännas bra eller se bra ut, utan som i sig gör någonting.

När jag läste Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen kunde jag alltså inte låta bli att fascineras och förundras av det avbrott, mellanrum, de luckor som präglar dem. Det stora avbrottet, det stora mellanrummet, är förstås det som ligger mellan de två böckerna. Ett mellanrum, ett avbrott i berättelsen, som utspelar både i verklig tid och i romantid; i själva berättelsen: 17 år.

Låt mig börja med ett exempel: Den elfte romanen… inleds med att romanhuvudpersonen Björn Hansen förälskar sig i Turid Lammers, bryter upp från sitt äktenskap, sitt tvååriga barn, sitt arbete, flyttar ihop med Turid och bosätter sig i Kongsberg för att börja ett helt nytt liv. Så inleds boken med ett avbrott och ett uppbrott. Men det är inte det avbrottet som först väckte min uppmärksamhet på vad de här böckerna handlar om. Nej, vad som är nästan chockerande i sin abrupthet är det avbrott som sedan kommer mellan Björn Hansen och Turid Lammers, deras skilsmässa. Efter att ha beskrivit Turid och relationen mellan henne och Björn med stor psykologisk noggrannhet och intimitet låter Solstad Turid Lammers försvinna med och i en enda mening ur berättelsen: ”De två år som passerade innan han lyckades slita sig loss från henne blev en veritabel mardröm som här skall förbigås med tystnad.” Och tystnad är det, efter att ha varit ett av berättelsens centrum försvinner Turid helt plötsligt och för alltid. Hon återkommer i den 17:e romanen alldeles kort som icke-emottagen besökare på fängelset och som någon som utan framgång försöker kontakta Hansen per telefon, men hon och Björn Hansen träffas aldrig mer.

Man kan kanske rentav säga att hela huvudpersonen Björn Hansens liv är avbrott, eller separata brottstycken, episoder: hans liv i Kongsberg med Turid Lammers, den korta tid Hansen ljugsitter i rullstol, hans fängelsevistelse (exakt beskriven, definierad i sifferform 3,5 års strafftid, effektiv strafftid två år och åtta månader) – ett avbrott – , hans liv efter fängelsevistelsen; ännu ett nytt och helt annorlunda liv, o.s.v. Det uppstår ingen begriplig livskurva utan det enda som är markant och konsekvent i Björn Hansens liv är de separata livsstyckena och luckorna mellan dem.

Man kan också, med fascination, iaktta hur mellanrummen, förverkligas på textnivå i de här böckerna. Exempel, ett citat taget ur mitten av ett långt stycke:

”Från början hade han trott att det var avantgardistisk teater som var hennes teater, det hade den varit när han var hennes gifte älskare i Oslo, men när hon flyttade tillbaka till kongsberg och teaterföreningen var det aldrig mer tal om någon avantgardetetater, det blev operetter, men på sätt och vis hade avantgardistisk teater och operett en sak samma ur hennes perspektiv, nämligen att innehållet ingenting betydde, maskeraden allt. Det var maskerna i avantgardeteatern som hon varit uppslukad av, inget annat. De fick inga barn ihop. Turid Lammers blev inte mamma, och det hände att hon koketterade med att hon inte fått några barn, hon var inte inställd på det.”

Det oväntade hoppet från teatermasker till barnlöshet är mycket noggrant utfört som ett brott mitt i ett stycke. Detta ger ett hopp/skutt i läsningen samtidigt som läsningen skjuter framåt genom den flöderika prosa som kännetecknar Solstads poetik. Det är viktigt att notera den rytmisering som finns i de här två böckerna och som citatet ovan är ett exempel på. Emellanåt står tiden stilla: situationer, personer, beskrivs med nästan plågsam nogrannhet och närvaro, men sedan plötsligt: full acceleration, på några få meningar flera år. Dessa två tider – långsam och snabb – har också en parallell i det enorma gapet mellan närhet och avstånd som genomgående förekommer i Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen.

Ett annat exempel, som kanske är lite farligt eftersom det är på svenska och jag inte kan vara säker på om den norska originaltexten förverkligar avbrottets, mellanrummets poetik på samma sätt som den svenska översättningen. Här om någonstans gäller dock att formen också måste översättas, det handlar om en enda mening, full av avbrott och mellanrum, i den 17:e romanen:

”Resultatet blev att Björn Hansen efter deltagande på demokratikonferensen i Vilnius, trodde han det var, där offentliga tjänstemän i Norge skulle berätta för, eller belära, för att säga som det var, balterna om hur det offentliga utförde sina nödvändiga plikter, som att kräva in skatt t.ex., vilken den gången var Björn Hansens ansvar i den norska staden Kongsberg, på ett demokratiskt sätt, kom, efter en kort semestervecka i Litauen, hem i rullstol med läkarintyg på att han hade blivit invalid efter en trafikolycka.”

En konventionellare författare (eller läsare) skulle underkänna det här och kalla det dålig prosa. Men det är det inte: det är en prosa som är precis som den skall vara i just den här boken.

Ett namn på den här romansviten borde vara sifferromanerna. Kanske den kallas så i Norge? Namnen på böckerna, förstås, men hur mycket – nästan autistiskt – förekommer till exempel inte siffrorna 17 och 18 i böckerna, igen: för att beskriva avbrott. Björn Hansens son Peter flyttar in till honom 18 efter det att hans föräldrar skilt sig. Björn Hansen åker tåg genom Kongsberg 18 år efter att han senast varit i staden. ”där han låg och försökte rekonstruera de tankemässiga begivenheterna som för 17 år sedan hade fört till att Björn Hansen satt sig i en rullstol. Eller: ”en 67-68 år gammal man i sin sons hus. Arton år efter att han slungats ut i olycka…” Och om man vill riskera sofism och dimmig siffersymbolik: det är klockan arton (inte sex på kvällen) Björn Hansen i slutet av den 17:e romanen i smyg lämnar sin sons hus och därmed försäkrar sig om att han inte kommer att få träffa sitt barnbarn. Lägg också märke till mellanrummet i åldersangivelsen i citatet ovan: en 67-68 årig man. Samma mellanrumsåldrar förekommer på flera andra ställen i den 17:e romanen: ”en utsliten man på 67-68 år som försöker sova” eller ”sätta sig i en rullstol i en ålder av 51-52 år”. Åldern ligger mellan åren, i mellanrummet mellan siffrorna. Men det samma gäller också orden och bokstäverna, Björn Hansen står utanför sin sons optikeraffär och läser skylten: ”De stora fönstren. Över dem butikens signatur, och signal, om vad slags varor och tjänster den erbjöd. Låt oss kalla det butikens tecken på dess betydelse: ‘Peter Korpi Hansen. Optiker’ Dessa bokstäver, med sina inte betydelselösa och varierande mellanrum (t.ex. mellan P och e i Peter, och mellan R:et i Peter och K:et i Korpi, och inte minst mellan N:t i Hansen och O:et i Optiker)…”

En av de allra starkaste scenerna i de här böckerna är när Björn Hansen står på en klippavsats och ser en skara barn tillsammans med sina handledare komma glidflygande in över avsatsen. Bland barnen finns Björn Hansens barnbarn Wiggo, som han aldrig fram till dess träffat. Jag skall inte beskriva scenen desto närmare, men den är – som man säger – både vacker och störande. Så här nära kommer Björn Hansen sitt barnbarn, men aldrig närmare, det finns och förblir ett mellanrum mellan dem: ”lille Wiggo hängde i luften ovanför stupet, 250 meter över dalens botten. Han hängde bara några meter bort från Björn Hansen, och knappt en meter över hans huvud, och han kunde se rakt in i hans ansikte, som var vänt rakt emot honom, lite ovanför honom, ett vitt koncentrerat pojkansikte, som inte brydde sig om varken sin far eller mor eller den gamle mannen i igenknäppt höstrock.” Sedan, bokstavligen, flyger Wiggo Hansen iväg, nära långt borta.

Så kan jag inte innan jag övergår till en sista iakttagelse låta bli att ännu citera ur samma scen, någonting som också beskriver denna poetik där tid och rum och avbrott och mellanrum spelar en så stor roll: ”Det fanns någonting overkligt i förhållande mellan tid och rum. Barnen företog sig en färd som i längd var ca. 3 kilometer i vardera riktningen, sammantaget förflyttning genom rummet på 6 kilometer, som utgjorde en långväga utsikt för dem som var församlade på bergshyllan, och detta skedde inom loppet av 7-8 minuter, från det att barnen blev synliga som prickar i norr tills de svävade över Seljordsvannet i en cirkel i söder, och så återvände, och besågs från klipphyllan för andra gången i full storlek, barnstorlek, hängande rätt upp och ner, uppe i luften, innan de återigen försvann. Just detta förhållande satt nog kvar i de församlade som en eftertänksamhet. De som befann sig här blev mycket tysta av det som hade skett. Nästan omedelbart upplöste sig församlingen i sina beståndsdelar, alla gick till sina respektive bilar, satte sig i dem och körde iväg, som regel fyra-fem personer i varje. En efter en for det tolv bilarna ner färden krokiga och branta byggdevägen mot Bö.”

Till slut några snabba ord om minnesluckor. Den elfte romanen… börjar med ett avbrott, en lucka, ett mellanrum i minnet. Björn Hansen kan inte minnas när eller hur eller alls sin förälskelse i Turid Lammers och ”det smärtade att han inte kunde minnas någonting om Turid från den tiden.” Boken avslutas i samma tecken av minnesbrist, minneslucka, Björn Hansen minns inte, och därmed förstår han inte längre varför han kom på idén att fejka invaliditet och låtsas rullstolsbunden: ”Sina egna motiv funderade han inte så mycket på numera. Han mindes inte längre varför han hade varit så besatt av den här idén. Han visste att han hade varit det men kunde inte längre förklara varför. Han satt och försökte komma ihåg den röda tråd som lett till att han faktiskt hade genomfört den.” Utan röd tråd är allting verkligen avbrott. Till denna avsaknad återkommer Björn Hansen mot slutet av den 17:e romanen när han ligger vaken i sin sons hus gästrum: ”Men varför måste han absolut iscensätta denna protest? Vad var det i mitt liv gjorde detta så nödvändigt? Det är jag inte i stånd att minnas, det är så länge sedan, och mitt liv nu, i den mån det kan kallas ett liv, har ingen likhet med det jag en gång levde.” En roman där osäkerhet råder om livet kan kallas liv kan definitivt inte kallas existentiell.

 

Texten är en omarbetad och något förkortad version av ett litet anförande jag höll på litteraturfestivalen i Odda, oktober 2012, i samband med seminariet Norden läser Solstad.

1 Response to “Två icke-existentiella romaner: Dag Solstad; Elfte romanen, artonde boken (1992) och 17:e romanen ( 2009)”


  1. 1 grojn 2 februari, 2013 kl. 17:24

    Tankevekkende og fin artikkel, Petsky, og jeg tror ingen i Norge har skrevet noe særlig om avbrudd, mellomrom, og betydningen av tall i bøkene hans, Den vanlige måten å karakterisere begge bøkene på er nettopp ”eksistensielle” – kanskje i mangel av noe bedre?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: