februari

världens undergång hann till slut ifatt oss och ingen
blev överraskad när den gråa vita himmel som så länge
tungt hade hängt alldeles ovanför trädtopparna inte längre
höll ihop utan föll ner över oss som mångmeterdjup snö,
så vi grävde grottor att bo i, tunnlar för att hitta tillbaka
till varandra, och plötsligt möttes vi igen där, en kort stund
trängde vi alla ihop oss i den stora sal som blev vår tills snön
som var våra väggar vår trygghet vår värme för varandra
blev svart av allt vi sade, guld av det vi kunde ha sagt,
sedan skildes vi, som vänner, grävde oss bort från varandra

våra spår under snön syntes i mörkret där utanför som strålar
som långsamt söker sig bort, bort som om någon såg!
du kunde ha sagt: stjärnorna har slocknat, värmen
och kölden likaså, vad vet jag vad du sade, nu smälter jag
mig en väg genom det som en gång var himlen, nu bor jag
i det som en gång var högt, strålande, nu behöver jag
ingenting alls, nu gräver jag med mina handskopor,
ja mina händer är det vackraste jag någonsin sett, detta
och tyngdlöshet är det bästa jag vet

ur för vad kroppen är väd (2004)