En av mina favoritböcker är Asunnon muodonmuutoksia – puhtauden estettiikka ja sukupuoli modernissa arkkitektuurissa. (Bostadsförvandlingar – renhetens estetik och kön i den moderna arkiteturen) av Kirsi Saarikangas. Förutom att jag läst igenom boken flere gånger så är den också en fin blädderbok: den är illustrerad, och återger mängder av intressanta planlösningar.
Mitt intresse för bostadsarkitektur tog fart samma år som Saarikangas bok kom ut: 2002. Det var året då min pappa dog. Min mamma ville flytta och jag började leta på nätet efter bostäder åt henne. Nu har jag i 11 år dagligen gått igenom de bostäder som kommer till försäljning i helsingforsregionen. Först handlade om det praktiska: min mamma behövde en ny bostad. Sedan blev det terapeutiskt. Av någon orsak tycker jag att bostadsskådning är en lugnande sysselsättning. Men tack vare Saarikangas blev mitt bostadsintresse snabbt också någonting mycket mer, jag lärde mig läsa planlösningar inte bara som ytor och rymder utan även som historia och någonting socialt. Och inte minst lärde jag mig uppskatta den finländska bostadsarkitekturen från 1930-60 talen (för radhus ända fram till 1970-talet). En tid då den var av världsklass, på en helt annan nivå än nuförtiden.
Saarikangas visar alltså hur planlösningarna återspeglar de stora förändringar samhället under den här perioden genomgår; vilka ideologier bostadsarkitekturen återspeglar. Köket till exempel: många tycker att bostäder från den här tiden har alltför små kök och slår gärna ut mellanväggen till rummet invid – som ofta är ett domestikrum – för att få större kök. Men de små köken har både en rationell och ideologisk bakgrund. Ett av de stora konststyckena bostadsarkitekturen 1930-1960 genomför är en oerhört effektiv användning av yta; en 1950-talslägenhet på drygt 80m2 och med fem rum kan kännas ljus och öppen. Idén var att alla i familjen skulle ha egna rum, utan att bostädernas storlek skulle öka – snarare tvärtom. Ideologin bakom tanken med egna rum var förutom hygienisk också sexualhygienisk. Och i köket fanns yta att ta, med ett medföljande bonus: i trångboddhetens tid var det vanligt att någon i familjen sov i köket: ohygieniskt även det. Så om man gjorde köken tillräckligt små kunde de bara användas till matlagning, inte boende.
Det finns oerhört mycket att lära och konkret uppleva genom bostäder som de Saarikangas skriver om. Det är bostäder som återspeglar samhällsförvandling, men också en stark vilja till att allt fler skall få ett människovärdigt liv; det handlar om modernitet och folkbildning som nationellt projekt.
Så snälla ni: riv inte väggar i hus från den här perioden. Förstör inte den fina bostadsarkitekturen; ett bostadshus arkitektur är i betydligt högre grad i själva bostaden än i fasaden eller de gemensamma utrymmena. Och den historia dessa bostäder återspeglar är extremt viktig för att förstå vår samtid.
cirklar runt detta utanför 