att jag skrivit mindre de senaste veckorna på bloggen har att göra med privatlivets krångel, men också med att jag för tillfället skriver väldigt mycket skönlitterärt. Det kommer att ta lika länge – länge – som tidigare för texterna att bli färdiga för publicering, men jag är ändå helt perplex: så här mycket har jag inte skrivit sedan jag var i tonåren. Samtidigt förhåller jag mig efter höstens erfarenheter rätt så nedslaget och nästan cyniskt till vad det tjänar till överhuvudtaget att skriva böcker.
Måste försöka fundera på varifrån allt detta skrivande kommer – finns det rentav ngt destruktivt i det? Varför måste jag försöka fundera på varifrån allt detta skrivande kommer – är det inte destruktivt att fundera på sådant?
Bara njuta så länge det varar. Och också njuta av hur oerhört mycket och roligt det finns att lära sig, fortfarande, och kanske: alltid. Om man har detta privilegium som jag just nu har: att kunna ägna en rätt så stor del av min tid åt att skriva, då är det också helt okej att njuta av det? Helt dum fråga: förstås är det okej, att skriva är per definition ett njutande.
cirklar runt detta utanför 